Förminska inte oss som väljer alternativet planerad hemfödsel

Lämna en kommentar

Av Cecilia Kauppi

Det här är en replik på debattinlägget ”Hemfödsel bör inte skattefinansieras” som publicerades i SVD den 10 juli.

Skribent är Cecilia Kauppi som är 50 år och mamma till fyra döttrar mellan snart 22 och 11 år. Hon har en fil kand i litteraturvetenskap och arbetar på bibliotek. Under ett antal år var hon aktiv i Amningshjälpen och drev bloggen Amma Vidare tillsammans med sin vän Kim.

Att föda hemma är ovanligt i Sverige, och det omgärdas av en hel del fördomar

Hemförlossningar erbjuds sedan lång tid av den offentliga vården i bland annat Danmark, Norge, Tyskland, Nederländerna och i Storbritannien. Varför är frågan så kontroversiell just i Sverige?

Det är framförallt högutbildade kvinnor som föder hemma i Sverige. En grupp som är vana att söka information och som är väl pålästa om forskningsläget. Anna Rask-Andersen och Torbjörn Karlsson påstår i SvD att föräldrar skulle undanhållas väsentliga fakta. De antar att vi lockas av alternativmedicinska idéer och är lättpåverkade av trender på sociala medier. Jag tror att många med mig är trötta på att bli förminskande och misstänkliggjorda. Att debattörerna dessutom öppet medger att de inte ens brytt sig om att ta reda på definitionen av fysiologisk födsel är problematiskt i sig. 

Jag har till skillnad från artikelförfattarna fött två barn hemma regionfinansierat med det tidigare bidragssystemet i Stockholm, och vill hävda att deras bild är direkt felaktig. I slutet av graviditeten ingick ett risksamtal med en förlossningsöverläkare, som gick igenom de sällsynta händelser som kan vara svåra att förutse, såsom tex navelsträngsprolaps och skulderdystoci. Vi fick all relevant information och utrymme att ställa frågor. Läkaren gick igenom journalen och tidigare födslar, gjorde en medicinsk bedömning och fattade beslut om att godkänna eller avslå ansökan. 

Vi behöver större förståelse för att föräldrar värderar risken för sällsynta händelser olika, inte minst utifrån erfarenheter från tidigare födslar. Jag hade tidigare fött två barn helt okomplicerat och snabbt på sjukhus, och kände inget behov av att stressa iväg med täta värkar i bilen igen. Mina barn har fötts fullgångna, spontant, varit fixerade i god tid och jag har blött sparsamt. Dessutom hade barnmorskorna med sig läkemedel i händelse av blödning och utrustning för att sy mindre bristningar, med mera. Jag kände mig trygg med deras erfarenhet och kompetens och är nöjd med den vård jag fick. En barnläkare gjorde hembesök någon dag senare, och barnmorskorna kom på återbesök och tog PKU prov. En kvalificerad vård i hemmet. 

Gemensamt för många som väljer planerad hemfödsel är en önskan om att optimera förutsättningar för en fysiologisk födsel, genom att undvika förflyttning, stress, biverkningar av kemisk smärtlindring och värkförstärkande medel. Man ser ett värde i att behålla det friska normalt, vill inte riskera att störa eller forcera processen. 

Man kan ha en positiv och stärkande förlossningsupplevelse också på sjukhus med smärtlindring och andra ingrepp. Det är inte någon tävling där en fysiologisk födsel skulle vara bättre per se än en medikaliserad. Poängen är att den som föder känner sig trygg och själv får ta beslut om sin vård. Kvinnor behöver olika saker för att känna sig trygga under värkarbetet. Vi har olika önskningar, varje graviditet innebär nya förutsättningar och vi har olika behov. Men så fort man börjar göra interventioner så behövs en större övervakning. Hemma riskerar man inte ens att ta hål på hinnorna, man åker in och gör det på sjukhuset ifall förloppet blir utdraget. 

Vid behov är man naturligtvis beredd att flytta upp en vårdnivå. Två närvarande barnmorskor ser tidigt om något avviker och då överför man till sjukhus i god tid. Den absolut vanligaste orsaken är att födseln går för långsamt framåt, mamman kan önska mer smärtlindring och behöva andra insatser. Det är sällan bråttom. I många andra europeiska länder får friska kvinnor med normal graviditet välja vårdform själva, och hemförlossningar är väl integrerade i vårdsystemet. 

Diskussioner kring att föda hemma hamnar så lätt i anekdotisk bevisföring och katastroftänk där vi tappar bort nyanserna.

Frågan man bör ställa är inte om något kan gå snett, utan om risken för ett dåligt utfall ökar vid en födsel hemma jämfört med på sjukhus. För förstföderskor finns en liten ökad risk enligt vissa studier. För friska omföderskor och deras barn fanns inte någon ökad dödlighet jämfört med likvärdiga lågriskgravida med planerad födsel på sjukhus. Studier visar dessutom att risken för att drabbas av förlossningsskador, samt att förlossningen avslutas med instrument eller kejsarsnitt, det vill säga även efter överföring, var lägre för den grupp som hade planerat att föda hemma. 

Detta framkommer i internationella metastudier publicerade i ansedda vetenskapliga tidskrifter som The Lancet (2019 och 2020). Det är sant att man inte kan lotta vem som ska föda hemma, vilket krävs för att forskning ska klassas som mest tillförlitlig. Men all forskning är det inte etiskt att lotta till, och det är långt ifrån tal om någon sorts alternativ medicin. 

Det är välkänt att värkförstärkande dropp och medicinsk bedövning, som ges frikostigt på sjukhus idag, är faktorer som ökar sannolikheten för att komplikationer kan tillstöta. Den pågående ökningen av igångsättningar likaså. Det behöver också vägas in och nyansera den samlade bilden av risker i födandet. En dansk studie från 2023 publicerad i BMJ satte fokus på problem inom förlossningsvården med stress, löpandeband – princip där förlossningar forceras för att snabbt göra plats för nästa patient som väntar på att få komma in. Studien lyfter även överanvändning av värkförstärkande dropp i Sverige idag som oroande, vilket medför en risk för syrebrist och medtagna barn. 

Det är problematiskt att man i större delen av landet tvingas betala sin hemförlossning ur egen ficka, trots att man redan har betalat via skatten. Vi behöver se över organisationen för hemfödslar så att kvinnor som vill föda hemma med stöd av barnmorskor inte föder oassisterat av ekonomiska skäl. En säker födsel ska inte behöva vara en klassfråga.

Att många mindre förlossningsenheter lagts ned på senare år, och att födande i glesbygd har fått orimligt lång resväg till närmaste sjukhus är inget man kan lägga skulden på hemfödslar för. Det är osakligt att ställa de olika bristerna inom förlossningsvården mot varandra. En lågteknologisk vård är dessutom kostnadseffektiv. 

En hemfödsel passar inte alla. Det passar främst för en selekterad lågriskgrupp. Men en differentierad förlossningsvård med valfrihet och flera olika vårdnivåer är en del av en modern vårdkedja. Det fungerar bra i våra grannländer. Varför saknas nyanserna i diskussionen om fler alternativ i Sverige?

Källor:

Perinatal or neonatal mortality among women who intend at the onset of labour to give birth at home compared to women of low obstetrical risk who intend to give birth in hospital: A systematic review and meta-analyses

https://www.thelancet.com/journals/eclinm/article/PIIS2589-5370(19)30119-1/fulltext

”Women who are low risk and who intend to give birth at home do not appear to have a different risk of fetal or neonatal loss compared to a population of similarly low risk women intending to give birth in hospital.”

Maternal outcomes and birth interventions among women who begin labour intending to give birth at home compared to women of low obstetrical risk who intend to give birth in hospital: A systematic review and meta vi-analyses 

https://www.thelancet.com/journals/eclinm/article/PIIS2589-5370(20)30063-8/fulltext

”Among low-risk women, those intending to birth at home experienced fewer birth interventions and untoward maternal outcomes.”

Inconsistent definitions of labour progress and over-medicalisation cause unnecessary harm during birth

https://www.bmj.com/content/383/bmj-2023-076515

”Historically, the morbidity toll of prolonged labour has been on women in rural, resource constrained settings receiving interventions “too little, too late.” Although this may still be true for some women living rurally, interventions now often happen “too much, too soon” in urban and overburdened maternity units lacking empathetic designs.  For instance, a survey among 204 Swedish midwives found that excessive oxytocin use for augmentation was driven by congestion and high workload rather than individual women’s needs.”


Välkommen till Kollektivet år 2024

2 kommentarer

Innan jag går på semester vill jag berätta om något stort och viktigt som händer i höst. Den 19 augusti slår jag och Eva upp portarna till Kollektivet och det känns HELT fantastiskt. Jag har längtat efter det här!

Så vad är då detta?

Jo, Kollektivet är ett halvårsprogram online – en gemenskap – för dig som vill arbeta för en födelsekultur som centrerar kvinnor. Med avstamp i kunskap om bland annat födandets fysiologi går vi ihop, bygger starka relationer och lär oss av varandra så att vi på allvar ska kunna utmana dagens misogyna approach till barnafödande.

Kollektivet är för dig 

  • Som tänker kritiskt och inte vill vänta i 150 år på att kvinnor ska få makten över sitt eget födande
  • Som vill vara en del av ett mångfacetterat kollektiv och dela din kunskap med andra
  • Som genom samtal, diskussion och kunskapsinhämtande vill vara med och förändra vår födelsekultur

Det här ingår i halvårsprogrammet:

  • Totalt 8 liveträffar online på zoom med olika teman
  • Community på kursplattformen
  • Kollektivet – en sluten facebookgrupp för fortsatt relationsbygge & nätverk

Vi kommer ha portarna öppna till Kollektivet år 2024 från den 19 augusti tom den 2 september. Sedan stängs möjligheten att gå med för det här året. För att du redan nu ska ha en chans att förbereda dig och kunna skriva ner alla viktiga datum i kalendern så delar vi här höstens schema:

Datum och tider för Kollektivet hösten 2024

Observera att vi reserverar oss för eventuella ändringar i programmet.

Tid: 19-20:30 på måndagar  

Måndag 9 september
 -Vad har format vår nuvarande förlossningskultur?    

Måndag 30 september
-Matrescense    

Måndag 14 oktober troligen under dagen
 -Postpartum och anknytning med  barnmorska och forskare Paola Oras

Måndag 3 november
 -PASS IT ON: erfarna hembarnmorskor delar sin kunskap, i samarbete med BB Gårda  

Söndag 16 november
 -Birthbusiness: en workshop för doulor och barnmorskor som vill få mer energi in i sitt företagande.    

Måndag 1 december
 -Bokcirkel Reclaiming childbirth as a rite of passage

Måndag 13 januari 2025
 -Hur kan du bidra till att förändra kulturen runt födande?  

Måndag 27 januari 2025
Avslutande träff  

Kollektivet är för barnmorskor, doulor, psykologer, studenter, politiker – ja alla som vill samlas kring frågan om kvinnocentrerad förlossningsvård

Det här är en unik möjlighet att bygga momentum och ge fart åt den rörelse som vill se en förlossningsvård som centrerar kvinnors behov och expertis i födandet.

Du är hjärtligt välkommen att gå med och bli en del av detta!

Men först: semester.

Fotograf Hanna Engblom!


Klipp minskar risk för förlossningsskada – är det verkligen så enkelt?

Lämna en kommentar

Flera tidningar och webbsidor rapporterar nu entusiastiskt: Klipp minskar risk för förlossningsskada! Det berättas om som vore det förträffliga nyheter. Jag tycker det finns anledning att nyansera rapporteringen.

Vad som hänt är att resultaten från EVA-studien har börjat rullas ut i vetenskapliga tidskrifter. I EVA-studien lottades förstföderskor som födde med hjälp av sugklocka till ett klipp eller inget klipp. Syftet var att undersöka om klippet – som är en iatrogen (av vården orsakad) grad 2 skada – ”skyddar” mot en spontan grad 3 – eller grad 4 bristning. Det vill säga en sfinkterruptur som är känt att den kan ge svåra konsekvenser för enskilda drabbade.

Länk till den vetenskapliga artikeln hittar du här.

Ett klipp är en förlossningsskada

För det första är ett klipp en av vården orsakad förlossningsskada och ett klipp skyddar inte kvinnors perinuem. Ett klipp skadar alltid kvinnors underliv. Däremot visar EVA-studien att de förstföderskor som lottades till klipp vid sugklocka fick spontana grad 3-4 bristningar i betydligt mindre utsträckning än de som inte lottades till ett klipp.

Hur mycket minskar risken för en sfinkterskada för den förstföderska som får ett klipp vid sugklocka?

702 kvinnor deltog i studien. En analsfinkterskada inträffade hos 21 (6%) av de kvinnor som lottades till ett klipp och hos 47 (13%) av kvinnorna om inte fick något klipp. Ett klipp var alltså ingen garanti för att slippa en analsfinkterskada utan en del fick både ett klipp och en sfinkterskada. Det absolut vanligaste i båda grupperna var ingen sfinkterruptur: 87 % av de som inte fick något klipp fick ej heller någon sfinkterruptur. 94 % av dem som blev med ett klipp blev utan sfinkterruptur. Det är en halverad risk för sfinkterruptur jämfört med de som inte fick något klipp. Men i klippgruppen blev kvinnorna till 100 % med ett klipp och ibland även en sfinkterruptur.

14,3 stycken – det var antalet kvinnor som behövde få ett klipp i ”onödan” för att undvika en sfinkterskada för någon längre fram. Det kallas för numbers to treat. För mig finns det en principiellt viktig fråga inbakad här – att kvinnor som föder blir till numbers to treat. Vem har bestämt att det är okej?

Den naturliga följdfrågan blir: hur ”farligt” är det egentligen med ett klipp?

I studien framgår att för kvinnorna i interventionsgruppen – alltså de som blev med ett klipp – var det vanligare med sårinfektion och problem med läkningen (att såret gick upp och behövde sys igen). Den grupp som fick klipp använde även smärtlindring i högre grad när de skrevs ut från sjukhuset. I just denna artikel går det inte att läsa om konsekvenser på lång sikt avseende tex sexuell funktion och bäckenbottenproblem. Det ska tydligen komma senare.

Det är sen tidigare känt att ett klipp ofta läker sämre, gör mer ont och ger ärrbildning i högre grad än spontana grad2-bristningar.

Mina egna reflektioner om huruvida vi ”skyddar” kvinnor genom att rekommendera ett klipp

Ett klipp är en stor skada och vården ska inte skada. Primum non nocere. First do no harm. Insatser bör i första hand inriktas på att förebygga dessa skador nu när vi vet att både sfinkterrupturer och klipp kan ge bestående men. Alltså – hur ska förstföderskor i större utsträckning kunna lämna förlossningen utan vare sig sugklocka eller klipp? Hur kan vi stödja fysiologin så att fler förstföderskor kan föda spontant vaginalt?

Och vid händelse av sugklocka – hur kan läkaren göra för att lägga klockan på ett så skonsamt och kvinnocentrerat sätt som möjligt så att allvarligare bristningar undviks? Både de spontana och de av vården orsakade.

De förstföderskor som får en sugklocka lagd bör få information om (helst på förhand) att det mest sannolika är en spontan grad2 – bristning. Och om ett klipp läggs så minskar risken för en sfinkterruptur med hälften – men då till priset av ett klipp som ofta läker sämre.

Referens:

Bergendahl S, Jonsson M, Hesselman S, Ankarcrona V, Leijonhufvud, Wihlbäck A et al. Lateral episiotomy or no episiotomy in vacuum assisted delivery in nulliparous women (EVA): multicentre, open label, randomised controlled trial BMJ 2024; 385 :e079014 doi:10.1136/bmj-2023-079014


Sommar utan fasa

Lämna en kommentar

När Nils kom så var jag tvungen att begrava mitt trädgårdsintresse. Alltså, lägga alla ambitioner på att hinna med trädgården på is. För det är bara frustrerande att försöka hinna något som är omöjligt att hinna. En ettåring är gullig men inte när man försöker påta i trädgården samtidigt.

Trädgården förvandlades således till ett tråkigt måste, något som gnagde på mitt samvete. En del saker måste ju hinnas med om det inte ska bli alldeles för vildvuxet.

Men i år kom det där trädgårdslivet tillbaka. Som en mjuk vind svepte det åter över mig och jag fick plötsligt lust att sätta ner några frön i jorden. Nils sprang inte iväg på det där olycksbådande sättet utan trivdes bredvid mig, tog en spade och grävde lite men inte på ett sätt som totalt sabbade alla mina planer. Vi lyckades samarbeta.

Han var väldigt nyfiken på vad som fanns under brunnslocket

Vi har nämligen kirskål i trädgården och jag har blundat för dess invasion och känt mig aningen uppgiven. Men i år fick jag idén att så sommarblommor direkt i jorden på alla de ställen där det växer kirskål. Det känns så mycket roligare att plocka bort ogräs och bekämpa när jag samtidigt pysslar med något vackert och lustfyllt – med blommor! Hela jag verkar fungera på det sättet. När jag blir riktigt arg och uppgiven så måste jag plantera något kreativt där. Och det känns ändå som ett ganska konstruktivt sätt att ta sig an jobbiga saker.

Ringblommor, blåklint och solrosor kommer snart att stoltsera i de rabatter som drabbats av kirskål.

Solrosor

Avslut

Det här året går ett av våra barn ut tvåan på gymnasiet, en går ut nian, en går ut femman och en avslutar sin tid i förskoleklass. Det känns lite malligt på något sätt. Jag minns känslan vid sommaravslutningen, särskilt i lågstadiet, som något stort och högtidligt och själva sommaren som evig. Hela 10 veckors lov. Det gick inte att överblicka.

Att bli vuxen är i den meningen tråkigt. Ett långt lov förvandlas till några ynka semesterveckor där tiden aldrig får lov att sträcka ut sig i ett enda långt böljande nu. En av fördelarna med att vara ”sin egen” – alltså ha ett företag – är att man är sin egen chef. Det är kanske både det mest utmanande och bästa med alltihop. I år tänker jag ta sommarlov istället för semester. Jag vill vara ledig på ett otvunget sätt.

Tre söta på skolavslutningen

För mig finns det inget mer vilsamt än att försjunka i böcker. Semester är lika med läsning för mig. Mest skönlitteratur såklart. Skriva och läsa hänger ihop och jag får därför alltid lust att skriva. Det kan väl få vara. Bara det känns otvunget. Här är min bokhög inför sommaren.

Jag har precis läst ut Nattens skola av Knausgård och Djävulsgreppet av Lina Wolff. De var inga feelgoodromaner direkt. De var ohyggliga och väldigt bra. Men jag hoppas att sommarböckerna inte kommer lämna mig med samma känsla av fasa.

Om du ska föda under sommaren eller hösten så rekommenderar jag att du lyssnar på det här poddavsnittet om förlossningsförberedelse av mig och Eva. Det är jag som gästar Evas podd ”Gröt är också middag”.

Den bästa starten på livet som mamma


Är bedömningen av ett stort barn skäl nog för en igångsättning?

Lämna en kommentar

Gästinlägg av Elisabeth Jubelin

Det är sent i juni år 2021 och jag både njuter och flämtar andfått av min första graviditets sista veckor i ett grönlummigt Stockholm. Ultraljudsundersökningen i vecka 12 har uppskattat datumet till slutet på juni. Inte helt oväntat går jag “över tiden” – ett begrepp som idag ger mig som doula en kliande känsla inombords. En dryg vecka efter vårdsystemets beräknade datum, alltså 41+1, blir jag erbjuden ett tillväxtultraljud. Därifrån blir det dramatiskt rätt fort och det sätter tonen för hela den stundande födseln.
“OJ”, säger den person som utför ultraljudsundersökningen. OJ?!?
“Oj, han är jättestor. Över fem kilo. Vi behöver nog göra ett kejsarsnitt. Du får åka till specialistmödravården med en gång.” Nu, direkt.

Det är i skrivande stund juni, tre år senare och jag får fortfarande lika kalla kårar i ryggraden när jag skriver det här, som då. Känslan av att ta emot deras stress och oro för min friska graviditet som just blev klassad “komplicerad”, är som att falla från en hög höjd. Svindel. Jag gråter, gråter, gråter nästan ihjäl mig på en bänk utanför MVC och försöker att släppa taget om min drömfödsel. Jag tror att jag är sjuk, att hans storlek är mitt fel, jag kanske åt en glass för mycket under den varma våren?

En ytterligare undersökning på specialistmödravården visar att barnet nog inte är så stort som de först fruktade. De mjuknar något i deras starka rekommendation om snitt och hör mig i min vilja att försöka föda vaginalt. De säger dock att jag inte får föda i vatten för att de vill kunna ha koll och “vi kommer hålla oss på tårna och så fort du inte orkar mer kommer vi att bryta för snitt”. Jag blir inbokad för induktion dagen efter. Det finns ju ingen tid att förlora här, tycker de. Jag följer order för att det aldrig lät som att jag hade ett alternativ – återigen kliar det i mig eftersom jag vet så mycket mer idag om vilka val och rättigheter jag hade då. Därefter blir det ett skolboksexempel på påskyndad igångsättning med tillhörande medicinska interventioner.


Medicinsk igångsättning av förlossningen

Några rejäla hinnsvepningar och en ballongkateter, Angusta varannan timme, värkstorm och de tar hål på hinnorna för att skynda på. Med deras varning ekande i huvudet är jag rädd att inte orka eftersom jag inte får någon paus. Jag går emot min ursprungliga vision och ber om epidural för att få vila. Med det kommer värkstimulerande dropp. Med det mjölksyra i kroppen och feberfrossa. Samarin, ibuprofen och sockerdropp. Öppen 10 efter snart ett dygns arbete och sedan en lång krystfas. Jag är hela tiden rädd att de inte tror på min förmåga, men den sista barnmorskan efter fem skiftbyten säger: “Va, snitt? NEJ SKIT I DET! Du fixar det här”.


Jag får ny kraft och hittar hur jag ska krysta. Barnet föds vaginalt, kritvit av fosterfett och med en vis, skarp blick. Hej Bullen <3: 4.8 kg och 56 cm.


Gravid igen

Jag vet att hemfödsel är det rätta för mig denna gång. Hembarnmorskorna lyssnar på mig länge, länge och möter mig i rädslan om stort barn. De lär mig allt jag hade behövt veta första gången. De säger att det är feltänkt att sätta igång en förstföderska som väntar stort barn eftersom stort barn i sig inte är en sjukfaktor. Tvärtom har situationen allt att vinna på att låta födseln komma igång spontant och låta kroppen utföra sin elegant designade, fysiologiska process. De lär mig att det inte gör så mycket att gå över tiden eftersom det som växer på barnet i slutet är hullet, som ju är mjukt. Huvudet som oftast är det mäktigaste att föda fram växer inte nämnvärt i slutet. Hembarnmorskorna säger att vårdsystemet borde tagit i beaktande att jag är en reslig person på 185+ cm, det vill säga att det är mest sannolikt att jag också bär och bakar stora barn. De säger att om jag kunde föda en stor bebis då kan jag göra det nu. Och de tror på mig.

Det blir en hemfödsel med vårt andra barn

Rädslan blir snart omvandlad till ett driv och en dröm om en drömfödsel. Jag föder mitt andra barn i vinterns mörkaste vrå, hemma i poolen i mitt vardagsrum. Inte en skråma och minimal blödning. Hej Våfflan <3, 4.6 kg och 57 cm. Kort därpå blir jag doula med en stark tro på att vi KAN föda våra barn, i synnerhet med rätt förutsättningar runt oss.


För att gå tillbaka till rubriken för det här inlägget vill jag skicka med följande lärdomar:

  • För okomplicerade graviditeter där både mamma och barn är friskt finns det goda skäl att utgå från att kroppen bakar ett barn som den också kan föda. Diagnosen “stort barn” (i förhållande till den statistiska normalkurvan) är ensamt inte ett skäl till igångsättning.
  • Stort barn behöver inte vara läskigt. Stort barn behöver inte vara en sjuklig faktor utan är oftast en normalvariation. Det som vårdens riktlinjer tar höjd för är att stort barn kan vara en indikation på graviddiabetes och hos de med graviddiabetes har man sett en ökad andel med skulderdystoci (barnet fastnar med axlarna). Jag hade ingen graviddiabetes eller annan avvikelse utan är helt enkelt bara väldigt lång 🙂
  • Att föda i vatten har bevisad effekt att både smärtlindra och skydda vävnader. Bedömningen att barnet är stort är i sig inte en kontraindikation mot att föda i vatten, tvärtom kan det vara mer skonsamt.
  • Vårdpersonalens stress, rädsla och generaliserade riktlinjer kan skada födandeförloppet och tvärtom, ett stödteam som villkorslöst tror på den gravidas förmåga att föda kan göra hela skillnaden. Om du vill läsa ett bra inlägg om detta rekommenderar jag ”Big babies: the risk of care provider fear”
  • Tillväxtultraljud och igångsättning är båda två valfria erbjudanden även om det ofta inte formuleras så. Du har all rätt att säga både ja och nej. Lyssna in vad som känns rätt för dig och gör ett informerat val. Om du vill bli igångsatt av olika skäl, så är det rätt för dig.
  • Ultraljud är ett trubbigt mätverktyg som endast ger en uppskattning, inte en sanning. Det kan skilja sig 15% åt båda hållen, alltså upp till 500 gram både mer eller mindre!
  • Jag tror på kroppens förmåga och jag tror på att du kan föda ditt barn. Kroppen vet och kan!

Och slutligen, nej Ellie, du åt inte en glass för mycket.


Så vem är jag? Ellie, doula och fotograf i Stockholm

Jag heter Ellie och är doula och fotograf i Stockholm. Du hittar mig via min hemsida rebelution.se eller på Instagram som @rebelutionbirth. Märta och jag gjorde en Instagram Live den 3 maj 2024 om du är sugen på att höra oss prata mer om ämnet stora barn och igångsättning. När jag hade fött mitt andra barn och fått min revanschfödsel hade också elden inom mig blivit för stor för att inte agera på – så jag blev doula! Jag brinner för en positiv födandekultur, differentierad förlossningsvård och för kvinnors rätt till tryggt och kontinuerligt stöd under graviditet, födsel och eftervård. Kika gärna in hos mig och säg hej!


Nyanserat om att föda hemma på SVT Vetenskapens värld

6 kommentarer

Äntligen en timme på SVT där de olika perspektiven på hemfödslar fick framträda på ett nyanserat sätt. Jag är särskilt glad över porträtten av kvinnorna i Sverige som valt hemfödsel eftersom jag tycker att det gjorde dem rättvisa. Vid det här laget är jag trött på exotifiering och dumförklaringar av kvinnor som väljer något annat än det vår smala norm för födande påbjuder.

Det visar sig att kvinnorna har helt legitima skäl. De vill inte falla offer för onödig medikalisering och patologisering av en i grunden frisk process. De vill få föda sina barn så tryggt och säkert som möjligt. På sina egna villkor. Att de landar i en annan slutsats än den som representanter för förlossningsvården ofta landar i borde respekteras. Det är ju inte vården som ska föda hemma utan kvinnan som väljer det.

Att vården som regel sedan väljer att inte befatta sig med dessa kvinnor – eller de barnmorskor som vill bistå dem – gör att kvinnornas val i praktiken ofta blir mer riskfyllt än vad det skulle behöva vara. Sandra som valde en hemfödsel föder i slutet av programmet utan hembarnmorska, trots att hon önskade en vid sin sida. Kanske inte så konstigt att den enda hembarnmorskan i hela Norrland inte hinner fram i tid.

En sak som inte framkommer i SVT:s program om att föda hemma är det hyckleri som detta innebär. Det talas mycket om säkerhet under förlossningar men inte många fingrar lyfts för att öka säkerheten vid hemfödslar. Förlossningsläkaren Sofie Brismar Wendel påpekar i programmet att blödning i samband med förlossning är den ledande orsaken till mödradödlighet världen över. Borde det inte av just den anledningen vara självklart att kvinnor som föder hemma i Sverige får tillgång till akutläkemedel vid blödning? Men så ser det inte ut. Kvinnor får idag tillskansa sig läkemedel mot blödning på egen hand. Detta sega överförmynderi leder också till att kvinnor föder hemma utan både barnmorska och läkemedel. Trots att vi – i Sverige – lätt som en plätt skulle kunna ändra på detta.

Sofie Brismar Wendel är i programmet inne på att dra det hela ett varv längre.

”Det saknas lagstiftning som skyddar barnet i det här sammanhanget. Fostret saknar juridiska rättigheter. Det är mamman som äger sin kropp, och äger också fostret.”

Här tycker jag att synen på den gravida kvinnan som en behållare för barnet blir tydlig. Menar hon på allvar att barnet borde få egna rättigheter som står över mammans rätt till sin kropp under förlossningen? Vem beslutar vad som är bäst för barnet – gör hon det? Borde man få behandla, klippa och skära i modern utan att hon samtycker till detta – för barnets skull? Modern och barnet är under graviditeten en enhet. Det enda barnet behöver i det läget är att mamman blir respekterad och får den vård och det stöd som hon behöver. Med andra ord så sviker vi även barnet när vi inte vinnlägger oss om att faktiskt respektera kvinnor och kvinnors rätt till val under födandet.

Att modern medicin har bidragit till en minskad mödra – och barnadödlighet skriver de flesta under på. Detta blandas dock ihop med dagens onödiga patologisering och medikalisering av friska processer. Att stödja fysiologin i födandet borde vara den primära riskminimeringen. I programmet visas den lavinartade ökning av interventioner som har ägt rum inom förlossningsvården under det senaste århundradet och man behöver inte vara en Einstein för att räkna ut att många av dem är onödiga.

Thomas Lindén som är statschefläkare på Socialstyrelsen poängterar i programmet att problemen hör hemma hos kvinnorna själva, på grund av sådant som högt BMI och hög ålder. Alltså borde vi bara tacka och bocka. Eftersom alla interventioner har ökat drastiskt så behövs de per definition. Thomas Lindén nonchalerar därmed den appropriering av själva barnafödandet som en onödig och i praktiken tvingande medikalisering innebär.

Det handlar om en ignorans och ett ointresse – men också som barnmorskan Asabea Britton påpekar i programmet handlar det om en okunskap:

”När det blir så normaliserat (med medicinska interventioner) så bidrar det till en viss bristande tillit till den födande kroppen. Om man aldrig ser en helt ostörd födsel är det såklart svårt att tro på att det fungerar, helt enkelt.”

Asabea Britton

Själv medverkar jag i några korta klipp i programmet. Här är ett av dem.

Du kan se programmet i sin helhet här.


Kvinnor borde få välja födelseplats och födelsesätt

Lämna en kommentar

Kvinnor borde – enligt mig – få välja var och hur de vill föda. Det är sorgligt att det finns krafter i Sverige som så hårdnackat kämpar emot att kvinnor ska få föda hemma under värdiga och respektfulla omständigheter. Att föda är en intim sak och framförallt en privat sak – oftast är det också en helt frisk sak.

Det är sårbart att vara gravid och föda barn. Under själva förlossningen är vi däggdjur. Vilket innebär att vi blir mycket känsliga för störningar av alla de slag. Vi behöver en privat sfär. Vi behöver att ”bonden” låter oss föda på våra egna villkor om kalven ska kunna komma ut på ett säkert sätt. Det kan låta paradoxalt att människor ofta behöver stöd samtidigt som vi behöver få vara ostörda. Men den hormonella processen fungerar bäst när vi är omringade av människor vi känner oss trygga med. På en plats där vi känner oss hemma. Dirigenten i symfoniorkestern är det autonoma nervsystemet och hjärnan. If you mess with it, then you’re in trouble.

Att föda på ett stort sjukhus innebär en rad störmoment. Därför kan det vara svårt för kvinnor att i en sådan miljö – framförallt för förstföderskor – föda på sin kropps villkor. Det går givetvis, men är inte ovanligt att det behövs påputtning med medicin för att nå kulmen. När vi ska studera hur ”kvinnor föder” i allmänhet är det därför inte representativt att utgå från sjukhusfödslar.

Det är givetvis en stor vinst för kvinnor och barn att det finns medicin, sjukvård och operation att tillgå vid behov. Utan detta skulle vi inte ha möjlighet att hantera de komplikationer som kan uppstå i samband med en förlossning. Men när en frisk kvinna föder hemma sjunker sannolikheten för att hon ska behöva nyttja denna hjälp. Det är så vårt inbyggda program för födandet fungerar.

Det är inte riskfritt att föda för någon

Men kvinnor är vuxna, myndiga personer och borde få vara så även i föderummet. Det vill säga – vi borde få kunna berätta: Här vill jag föda, såhär vill jag föda. Och sedan bli mötta i det på ett respektfullt och nyfiket sätt. Idag är det oftast någon som pekar med hela handen och även om det inte sägs rätt ut så nås vi av budskapet: Här ska du föda, såhär ska du föda.

Vi kvinnor är betrodda att göra egna val när det kommer till äktenskap, abort, vem vi ska ha sex med, vilken utbildning vi ska gå, vilken sport vi vill utöva. Inget av detta är riskfritt.

Den som önskar föda hemma blir inte eskorterad till sjukhuset i polisbil men i praktiken är de sociala normerna tvingande. Det är svårt att stå emot när varken läkemedel, trygg barnmorska eller en organisation som sluter upp erbjuds.

Och om vi ska tänka att livet enbart är säkert i retrospektiv och att vi aldrig kan gå in i livet med en tillit och tilltro. Ja, då måste vi skära bort mycket liv.

Byt ut livet mot födandet.

Referens:

Olsen O, Clausen JA. Planned hospital birth compared with planned home birth for pregnant women at low risk of complications. Cochrane Database Syst Rev. 2023 Mar 8;3(3):CD000352. doi: 10.1002/14651858.CD000352.pub3. PMID: 36884026; PMCID: PMC9994459.


Minnesvärd dag för doulor i Uppsala!

Lämna en kommentar

Lördagen den 27 april höll jag och Eva en vidareutbildning för doulor i Uppsala. Det blev väldigt lyckat, om jag får säga det själv. Doulor från Sveriges alla hörn kom, många som jag redan ”känner” från instagram och zoom ( flera som har gått Föda med stöd doulautbildning online) – men det här var första gången jag träffade flera av dem live! Jag njöt för fulla muggar. Det är något alldeles speciellt att ses på riktigt.

Att arbeta som doula kan ibland vara ensamt. Ofta upplevs det som om man jobbar ”på tvärs” mot rådande förlossningskultur. Med kontinuitet, relationer, samtal, ja allt sånt som kan vara svårt att få till inom konventionell vård. Det blir i praktiken att vara en kulturtolk som förmedlar kunskap om förlossningsvården å ena sidan och fysiologin i födandet å den andra – och hur kvinnan på bästa sätt ska kunna navigera i vården med sina önskemål och förhoppningar. Och eftersom doulor jobbar med kontinuitet får de ett värdefullt perspektiv på födande som många andra saknar.

Doulor möter ofta kvinnor som har traumatiska upplevelser med omsorgssvikt och neglect från förlossningsvårdens sida med sig i bagaget. Det innebär att doulor ofta går runt och bär på sina axlar samtidigt som de blir rika på insikter och värdefull kunskap utan att få särskilt mycket uppskattning för det från samhällets sida. Tvärtom kan det ibland upplevas som om doulor får finnas ”på nåder”.

Även om det finns olika gemenskaper online så är det väldigt gemensamhetsskapande att komma ihop och ses på riktigt.

Det gick att ta på doulaenergin i rummet.

Elin Ternström som är barnmorska, forskare och lektor på högskolan i Dalarna föreläste om förlossningsrädsla, PTSD och traumatiska upplevelser. Det var en mycket intressant föreläsning och frågan som hela tiden hänger i luften är: Varför uppmärksammas inte de känslomässiga förlossningsskadorna mer?

DoulaClaras bebis var med oss hela dagen. Eva pratade om hur man kan bli mer medveten om sin bäckenbotten och bjöd på några praktiska övningar. Det var skönt att få lägga sig ner och slappna av en stund.

Skillnaden mellan en igångsatt förlossning och en spontan förlossning

Efter lunchen föreläste jag om igångsättning och skillnaden mellan en igångsatt förlossning och en spontan förlossning. Antalet igångsättningar ökar i alla sena gravidveckor – på bara några år har de stigit från 15 % till 28 % av alla förlossningar. Från att ha varit ett undantag när det är medicinskt motiverat så håller igångsättning på att sakta men säkert ersätta den spontana födseln för många kvinnor. Den här medikaliseringen har gjort att det har blivit viktigt med kunskap om de generella skillnaderna mellan en spontan en igångsatt födsel. Kunskapen är viktig för att kunna hjälpa och stötta kvinnor på bästa sätt.

Dagen avslutade med film och en workshop om hur vi kan jobba framåt. Anger is the expression of hope!

På kvällen åt vi middag ihop och det var såå roligt att få fortsätta umgås och skratta ihop tills kvällen tog slut.

Mor och dotter

TACK alla doulor som reste till Uppsala och gjorde den här dagen så fin och minnesvärd!


Affirmationskort inför förlossningen

Lämna en kommentar

Det här inlägget innehåller reklam för mina egna produkter

Kan något så enkelt som positiva påståenden verkligen ha effekt på förlossningen? Så tror jag många spontant tänker om positiva affirmationer eller om begreppet ”tankens kraft”. Det där är för flumfolket! En del som använder sig av positiva affirmationer ursäktar sig själva med att det ju är lite flum. Bäst att säga det först innan man hinner bli kritiserad av någon annan.

Men vad är det för impuls i oss som säger att det är fånigt? Jag tror det är vår omedvetna syn på födandet som spökar. Den som får kvinnor som inte önskar smärtlindring inför förlossningen att ursäkta sig.

”Jag vet ju såklart inte om jag kommer behöva epidural men jag vill iallafall prova utan.”

Vår allmänna (ofta omedvetna) syn på födandet är att det är en mycket riskfylld medicinsk händelse som kan kontrolleras och hållas i schack framförallt av teknik, experter och medicinsk smärtlindring. Att medvetet omforma och modifiera den allmänna bilden av födandet blir radikalt eftersom det kontrasterar mot vårt samhälles syn.

I den här guiden får du positiva affirmationer som du kan skriva ut och sätta upp överallt där det passar hemma.

Köp guiden här

Kvinnors erfarenheter av hypnobirthing under graviditeten och förlossningen

I den här studien undersökte forskare kvinnors erfarenheter av att använda sig av de olika teknikerna som lärs ut inom metoden hypnobirthing under förlossningen. Så vad är hypnobirthing? Jo ett knippe förlossningsförberedande tekniker (bland annat avslappning, affirmationer och självhypnos) där man använder sig av kunskap om födandets fysiologi samt kikar på de omedvetna föreställningar som kvinnor ofta går runt och bär på. Syftet är att stärka känslan av att vara i kontroll över sitt födande samt alla de normala och existensiella aspekterna av barnafödandet. Givetvis med förhoppningen att det ska leda till mer positiva upplevelser av födandet.

Forskarnas slutsats efter att ha intervjuat kvinnor som använt sig av hypnobirting blev denna (min översättning):

Kvinnorna ändrade perspektiv på förlossningen och lärde känna sina egna inneboende resurser. De skaffade sig olika copingstrategier och tekniker som förstärkte känslan av kontroll. Kvinnorna tog ”ownership” över sin födelse. Kunskapen hjälpte dem att fatta välgrundade beslut. Deltagandet i hypnofödselkursen och den personliga erfarenheten från förlossningen gjorde att kvinnorna önskade integrering av mental förlossningsförberedelse i den offentliga hälso- och sjukvården, eftersom det hade stärkt kvinnornas eget förtroende för sin förmåga att föda och varit avgörande för deltagarnas förlossningstillfredsställelse.

Mental förlossningsförberedelse med positiva affirmationer

Själv använde jag mig av många av de mentala förlossningsförberedelser som ingår i konceptet ”hypnobirthing” framförallt inför min sjätte födsel, den med Nils. För mig blev det väldigt positiv och kraftfullt även om jag inte gav mina förberedelser någon etikett. Mentala förberedelser skulle jag säga att jag använde mig av. Där ingick visualisering, positiva affirmationer, fokus och djupavslappning. Allt det som jag och Eva har bakat in i vår egen profylaxkurs Föd i din kraft. Det enda som jag själv inte har använt mig av är att öva in olika typer av andningstekniker. För mig är det inte hjälpsamt utan drar snarare fokus från födandet.

Om man tänker efter ett varv är det inte SÅ konstigt att mentala förberedelser kan vara hjälpsamt under förlossningen. För vi sitter ju ihop, kropp, tankar, mind and body. Det är så vi fungerar. Nej man kan inte tänka bort cancer. Men förlossningen är en dynamisk process som influeras av våra sinnesförnimmelser, våra känslor, tankar och vårt fokus. Hur vi hanterar och välkomnar födandet spelar in i hur vi upplever födseln. Det går att delvis programmera om de egna föreställningarna.

Det som jag tycker är spännande här är vårt undermedvetna eller omedvetna. För det kan nämligen spela oss ett spratt under förlossningen. Det är med vårt medvetna jag som vi fattar beslut och är rationella tänkande varelser. Det är här vi intellektuellt ”förstår” saker. Men i vårt omedvetna finns minnen från tidigare händelser lagrade, där finns vår intuition och våra vanor. Sådant som omedvetet styr oss. Under en fysiologisk födsel försvinner det filter som neocortex utgör och vårt undermedvetna bubblar upp och blir vidöppet. Det är smart för då får vi omedelbar tillgång till våra instinkter vilket innebär säkerhet. Men det kan också spela oss ett spratt när minnen från tex tidigare födslar, sådana som gick snett, bubblar upp. Den gamla programmeringen som vi intellektuellt har gjort oss av med kan plötsligt bubbla upp till ytan.

Det är därför kultur sätter sig så djupt i oss, ja den sätter sig som en programmering i vårt undermedvetna. Om vi sedan barnsben har blivit programmerade att tänka att födandet är farligt och bara kan ske på sjukhus. Vi har inte sett vår mamma föda hemma, vi har inte sett våra vänninor föda hemma, vi har ingen erfarenhet av ett ostört fysiologiskt födande. Då kan vi kanske intellektuellt programmera om, men den djupare omprogrammeringen kommer vi inte åt lika lätt. Alltså, att programmera om intellektet är en sak, men att programmera om våra omedvetna föreställningar en helt annan.

Det är därför förkroppsligad kunskap ofta slår intellektet med hästlängder. Ett exempel. Jag hade läst berättelser om ostörda hemfödslar och sett fina filmer om hemfödslar – då när jag var ung barnmorska och jobbade på sjukhuset. Jag tycket det verkade jättehäftigt och mysigt men var ändå rädd. Det var först när jag fick vara med om en helt ostörd hemfödsel som all den rädslan släppte taget om mig. Jag fick en ny typ av kunskap som satte sig i kroppen. Det är också därför jag berörs så djupt när jag ser barn som får vara med på hemfödslar.

Repetition under graviditeten kan vara en nyckel för att nå det undermedvetna under förlossningen

Om du vill att de positiva tankarna och känslorna ska finnas med dig under förlossningen så kan repetionen vara en nyckel för att de ska nå det omedvetna. Det är därför det är smart att upprepa positiva påståenden som du vill ska vara med dig under förlossningen. Hypnos (som jag själv inte kan så mycket om) kan också vara ett sätt att få med det omedvetna på noterna.

Här en spännande randomiserad kontrollerad studie (om än ganska liten) om effekten av hypnobirthing. 80 kvinnor deltog där 40 av dem lottades till att träna hypnobirthing 3 timmar i veckan under 4 veckor.

Min översättning:

Denna studie visade att kvinnorna som fick 4 veckors hypnobirthing-träning under 3 timmar i veckan hade mindre förlossningssmärta och mindre FOC ( fear of childbirth) samt var mer nöjda med sina födslar än kvinnorna i kontrollgruppen. Frånvaron av elektivt kejsarsnitt i den experimentella gruppen visade att hypnobirthingträning ökade frekvensen av de vaginala förlossningarna, minskade frekvensen av förlossningsinterventioner samt förkortade förlossningens längd.

Själv tolkar jag dessa resultat som att våra föreställningar om födandet och vår kulturella programmering spelar stor roll för hur våra födslar blir.

Referenser:

Uldal T, Østmoen MS, Dahl B, Røseth I. Women’s experiences with hypnobirth – A qualitative study. Sex Reprod Healthc. 2023 Sep;37:100890. doi: 10.1016/j.srhc.2023.100890. Epub 2023 Jul 17. PMID: 37541096.

Buran G, Aksu H. Effect of Hypnobirthing Training on Fear, Pain, Satisfaction Related to Birth, and Birth Outcomes: A Randomized Controlled Trial. Clin Nurs Res. 2022 Jun;31(5):918-930. doi: 10.1177/10547738211073394. Epub 2022 Jan 27. PMID: 35083920.


Aprilväder och kreativitet

Lämna en kommentar

Inatt vaknade jag av ett förfärligt åskväder. Jag kunde inte somna om. När morgonen kom var ovädret borta och våren stod för dörren. Skilla och krokus sträcker sig nu uppåt mot solen i våra rabatter.

Varför är vädret så lynnigt i april?

I min hjärna är det nu flera projekt på gång som konkurrerar med varandra om uppmärksamheten. Som att ha fyra tvååringar runt benen som vill bli upplockade av mig bums. De stäcker sig mot mina armar: ”Ta mig! Ta mig!”

För mig är det så kreativitet känns. Frustrerande och fantastiskt på samma gång. Jag läser i wikipedia om just kreativitet:

”Det handlar för det första om kunskaper inom ett område. För det andra handlar det om kunskaper om kreativa processer, alltså olika metoder för nytänkande. För det tredje handlar det om inre motivation. När dessa tre samverkar är möjligheterna för en kreativ respons som störst. I kreativitet ingår att frambringa nya idéer, vara originell, genomföra idéerna och att bearbeta dem. Kreativitet som fenomen och egenskap studeras inom skilda fält, med olika utgångspunkter. Fantasi är till skillnad från kreativitet uteslutande en kognitiv process; kreativiteten leder till ett resultat eller en produkt.”

Idéstadiet är så lätt att befinna sig i. Det är det andra som är svårt. Att få fram resultatet eller slutprodukten. Men jag har lärt mig att man kommer framåt av att börja göra, även om allt till en början kan kännas futtigt. När inget ännu är byggt utan allt består av tre sammanfogade gruskorn. Innan den nya skapelsen växer fram så måste man stå ut med de lösa delarna. Och där någonstans avgör den inre motivationen huruvida man står pall eller ger upp i ren frustration.

Det är därför jag har sån respekt för alla som kan presentera en färdig slutprodukt.

Igår var jag i Stockholm på releasefest för boken Det Nya livet av Maria Borda och Opokua Britton Cavaco

Här med Maria Borda, en av författarna!

Jag har inte hunnit läsa boken ännu men den verkar väldigt lovande. Och svårslaget snygg! Den handlar om första tiden efter förlossningen och kan bli ett viktigt bidrag till formandet av en ny nordisk postpartumkultur. Hur tar vi som finns nära hand om den nyblivna mamman? Det är en tid i livet då är viktigt att inte behöva känna sig ensam – ändå är det så många som känner sig ensamma och lite vilsna just då. Själv tror att det hänger ihop med vår allmänna syn på graviditet och förlossning där samhället till stort har ignorerat den kvinnliga levda erfarenheten. Vi har självhjälpsböcker om tonårstiden och uppmuntrar tonåringarna att få vara just tonåringar. Vi erkänner adolescence. Matrescence är en lika omvälvande transformation i en kvinnas liv men den står vi som samhälle helt apatiska inför.

Ta bara detta exempel:

Graviditeten är ingen sjukdom ( läs: sjåpa dig inte nu).

Förlossningen är visst en sjukdom ( dvs: du måste föda på sjukhus och göra som andra säger åt dig).

Första tiden med barn är ingen sjukdom (du ska hem från BB så fort som möjligt – det där klarar du själv!)

Ingenstans finner jag vördnaden och respekten för den omvälvande förändring som pågår – den som kräver att omgivningen sluter upp och anpassar sig helt efter den som är gravid. Kvinnor ska inte behöva bli lämnade ensamma under någon del av denna transformation, om det inte är en djup önskan om ostördhet som kommer inifrån kvinnan själv.

Den första tiden som mor sätter tonen för så mycket som kommer ske senare i livet. Ett starkt community kan hjälpa den som just har fött barn att stå ut med de lösa delarna där i början. Den nya identiteten. Självbilden som bakas om. Relationerna till vänner och familj som också de ska anta nya former. Att befinna sig mitt i den där lossningen då det knakar från de stora sjok som släpper medan andra hakar tag – där hjälper det att få känna sig hållen och omsluten av andra.