PTSD, depression, förlossningsrädsla, ReWrite Birth

Om, förlossningsrädsla, PTSD och ReWrite Birth med Elin Ternström

Lämna en kommentar

Jag erkänner, det har inte varit helt enkelt att få allt på plats nu när min nya podd Värkstark finns! Från och med nu kommer podden bli mitt huvudfokus. Hemsida, instagram och blogg finns kvar givetvis, men podden kommer vara navet som resten snurrar runt. Det känns superbra. Att spela in och redigera podd tar tid, och om det ska bli bra (klart det ska) så måste annat växla ner för att podden ska kunna växla upp.

Jag har redan haft en långväga poddgäst här, barnmorskan Viveca Crafoord. Det var så mysigt och vi hann spela in två hela avsnitt av podden. Och Ingrid Rieser som själv driver podden Forest of Thought har också varit gäst här hemma! Ett mycket intressant samtal om skillnaden mellan en kontrollkultur och en omsorgskultur. Jag är igång alltså, på alla sätt. I maj kommer du som vill även kunna bli en del av Värkstark. Vad? Jo, jag planerar för att öppna upp ett Värkstark medlemskap där du som vill ha ännu mer av podden ska kunna få just det. Jag kommer berätta mera snart.

Ett nytt avsnitt av Värkstark finns att lyssna på

Två trygga hemfödslar som följs av en traumatisk sjukhusförlossning är inte den vanliga berättelsen. Det brukar snarare vara en negativ upplevelse på sjukhus som följs av en bättre upplevelse i hemmet. I det här avsnittet samtalar jag med Elin Ternström som är barnmorska och en av forskarna bakom projektet Rewrite Birth. Ett projekt som syftar till att ta fram vetenskapligt prövade insatser för att stödja de kvinnor som drabbas av förlossningstrauma. Vi pratar om Elins egen resa – från två stärkande hemfödslar till en tredje födsel som blev något helt annat – och om PTSD, förlossningsrädsla och vikten av att ”fånga upp” och bekräfta de kvinnor som drabbas. Idag faller många som mår dåligt mellan stolarna efter förlossningen. Kanske finns det även en del posttraumatisk stress hos de kvinnor som får diagnosen depression post partum? Vilken behandling blir bäst för dem?


Såhär beskrivs projektet ReWrite Birth på Mittuniversitets hemsida:


”Ungefär var femte person som fött barn visar symptom på posttraumatisk stress och 3–6 procent utvecklar posttraumatiskt stressyndrom. I Socialstyrelsens nya riktlinjer för förlossningsvården framhålls att kvinnor som nyligen fött barn och visar tecken på psykisk ohälsa ska ges tillgång till multiprofessionell bedömning och behandling. Tyvärr saknas vetenskapligt prövade insatser att erbjuda kvinnor med förlossningsrelaterad posttraumatisk stress. Syftet med projektet ReWrite Birth är därför att utforma och utvärdera en multiprofessionell intervention för att minska posttraumatisk stress efter en traumatisk förlossningsupplevelse.”

I poddavsnittet pratar vi även en del om forskning. Hur lyckas man egentligen som forskare + barnmorska? Lyssna här:



Amning i en amningsfientlig kultur med Paola Oras

Lämna en kommentar
Paola Oras

Foto: Lovisa Engblom

Hur ofta ammar spädbarn egentligen?

Nu är ett nytt poddavsnitt av Värkstark släppt!

Som barnmorska och forskare har Paola Oras studerat amningsmönster hos nyfödda. I sitt arbete har hon kunnat visa att barn ammar mycket oftare än vad vi tidigare föreställt oss. Det är tex normalt att amma flera gånger i timmen. Något som går stick i stäv med de amningsråd som generationer av kvinnor har fått – och som har gjort det onödigt svårt för så många.

Under 1900-talet separerade man mor och barn och amningen reglerades. På mjölkdroppekonferensen i Bryssel togs ett beslut som kom att förstöra många kvinnors amningsresor. Samtidigt sågs det som en modersplikt att amma sitt barn. Det ledde bland annat till att kvinnor kunde gå runt med föreställningen att ”vi bildar inte tillräckligt med mjölk i vår familj”, som om det vore ett biologiskt fenomen som kunde gå i arv. I själva verket var det de usla amningsråden som gick i arv och sinkade hela den fysiologiska mjölkbildningsprocessen. Eller möjligen det dåliga självföretroendet som kom på köpet av att de dåliga amningsråden.

Varför har kunskapsområdet ”amning” så låg status?

I det här poddasvnittet pratar vi om den ojämnt fördelade kunskapen inom vården – och vikten av att vara källkritisk vid givna amningsråd. Samt: vad behövs egentligen för att den som vill amma också ska kunna göra det? Om vikten av stöd och att ta bort allt som onödigt som kan störa. För ibland, när amningen inte flyter, kan det bli så krångligt så krångligt.

Vi pratar också om huruvida ersättning verkligen alltid är det enklare alternativet.

Det här är ett utmärkt poddavsnitt att lyssna på för dig som vill ha mer kunskap om amning. För det är  ett område som rymmer så mycket: relationer, kultur, psykologi, biologi och även något existensiellt. 

Lyssna här: Amning i en amningsfientlig kultur – med Paola Oras

Paola Oras, Värkstark

Vabruari, semlor och ny podd

Lämna en kommentar
Det bästa som hände i januari var när vi firade min pappa och barnens morfar/farfar 70 år

Då var jag såhär glad!

Förra året vid den här tiden skrev jag det här blogginlägget: Hejdå februari jag kommer inte att sakna dig

Jag läste precis om inlägget nu och det var riktigt befriande. För jag befinner mig ungefär på samma plats igen. Barnen har varit sjuka i omgångar och nej, jag har inte kunnat hålla räkningen på i vilken ordning. När någon börjar tillfriskna så vissnar en annan. Även om det inte är riktigt samma röra i hemmet nu så har januari varit tung. Just nu är det oron över mellansonen som har blivit så dålig i sin astma. Det skär i hjärtat att höra honom hosta nätterna igenom och vara trött hela dagarna. Han har ju kämpat sen han var liten – och det är som om all oro återaktiveras när han blir dålig på nytt. Även om han har mått väldigt bra och klarat sig på sin medicin i långa perioder.

Men det är också ljuset. Två veckor in i januari så kände jag mig smått förtvivlad över den kompakt gråa himlen och mörkret om kvällen. Jag köpte en ljuslampa som tröst och för att härda ut. Den har blivit min trogna följeslagare vid skrivbordet där jag sitter och arbetar. Tror den hjälper lite faktiskt.

För att pigga upp den sjuka skaran har vi provsmakat semlor från två olika konditorier.

Men om det är något som verkligen har fått mig att hålla i och hålla ut så är det podden Värkstark. Att spela in samtal och sen få sitta och arbeta med materialet i efterhand har varit så roligt. Även om det tröttar ut att lära sig nytt så är det över förväntan magiskt att producera podd. Men jag förstår redan nu att det magiska nog tenderar att klinga av med tiden om podden genererar noll inkomst och 100 % jobb. Då blir det ännu en sak på måste- göra- listan som drar energi. Där vill jag inte hamna.

Hur jag ska göra för att inte hamna där kommer jag berätta mer om sen.

Nu förbereder jag för en kombinerad födelsedags och releasefest för podden Värkstark nästa vecka! Det hade jag aldrig orkat ställa till med för ett år sedan. Att jag orkar planera för fest är alltså i sig ett gott tecken.

Njut nu av det här fina samtalet mellan mig och min syster Elin Cullhed. Ett samtal om att föda, bli kvinna, skriva. Om systerskap och intuition.


Första avsnittet av podden Värkstark är släppt! Tänk om BB stod för Birth Bliss?

Lämna en kommentar

Idag kan du lyssna på min programförklaring till podden Värkstark. Ett första introducerande avsnitt som handlar om vad podden kommer att handla om. Varför jag överhuvudtaget har dragit igång det här projektet. Hallå det vimlar ju av poddar därute! Är inte allt redan gjort? Nja, jag tycker inte det. Framförallt skulle jag aldrig ha dragit igång det här om jag inte var helt säker på att just den här podden behövs.

För det tar väldigt mycket tid i anspråk att producera podd. Ojoj, jag är helt mör efter att ha lyckats producera två hela avsnitt – och ändå är det inte mer än totalt 1 timme och 15 minuters lyssning som finns i min pipeline. Men samtidigt är jag lyrisk. För jag har just upptäckt hur fantastiskt roligt det är och vilka möjligheter poddformatet bjuder på.

Det är ett väldigt levande och bjussigt format – att få bjuda in till samtal om de ämnen och frågor som jag jobbar med varje dag. Och även om samtalet klipps och kureras lite i efterhand så är det ganska många ord som hinner sägas på en knapp timme. Själv älskar jag att lyssna på podd. Det är en ynnest att få hänga med i någons initierade, böljande samtal om ett ämne som berör. Nu är jag själv den som är med och styr samtalen och det känns fantastiskt.

Ambitionen är att publicera ett avsnitt varannan vecka såhär till en början. Sen tror jag att en realistisk publiceringstakt är ett avsnitt var tredje vecka. Jag ska hursomhelst försöka hålla en jämn publiceringstakt eftersom själva rytmen i utgivningen är en kvalité i sig som förhöjer hela känslan för podden.

Varsågod att lyssna! Nästa avsnitt släpps måndagen den 3 februari.


Julklappstips och analoga stunder

Lämna en kommentar

Instagram svämmar över av pyntade och vackra hem, stillbilder av blomsterarrangemang och små söta saffransbullar. Det är förvisso väldigt fint och mysigt men också lite kväljande. Allt det tillrättalagda och kurerade får mig att känna någon slags sorg. Det finns en punkt när det hela tippar över och blir tomt och ihåligt istället för storvulet och vackert.

Vad är definitionen på en bra julklapp? För mig är det något som ger ett bestående värde, som skapar mening och som resonerar i mig. Som ger klang åt min klangbotten. En julklapp som finns kvar även när den är förbrukad. Och det brukar massproducerad plast och inredning sällan bidra med – även om det kan vara nog så trevligt.

Jag har några egna julklappstips på sådant som kan leva kvar även när de är förbrukade. De kommer här:

Gratis ”julklappar”

Lite cheesy att kalla det för julklappar kanske du tycker. Men det här är sådant du kan njuta av och som kan leva kvar i dig samtidigt som det har potential att förändra ditt liv till det bättre.

Podden Deep Questions med Cal Newport. Jag erkänner, jag är fast i Cals värld. Han pratar fort och ibland får man därför spetsa öronen men hans innehåll är fantastiskt. Jag har redan implementerat flera av hans ideér och de har underlättat mitt liv. Cal Newport är professor i datavetenskap och hans böcker och podd går ut på att utforska hur man kan kultivera ett djupt och meningsfullt liv i en värld full av distraktioner. Ganska välbehövligt.

Hans bok Slow productivity eller Deep work är utmärkta julklappar till någon som kämpar med att få tiden att räcka till. Jag tror att de går att köpa även på svenska.

Filmer på Svtplay

Filmer som du kan njuta av i mellandagarna helt gratis är Apolonia en konstnärs resa där man får följa den boehmiska Apolonia och vägen från konstskolan till den brutala konstvärlden. En superfin film. En annan inspirerande film på SVT är DIY! I huvudet på filmmakaren Michel Gondry.

The positive Birth Calendar här på Föda med stöd

I år blev det ju ingen julkalender här på bloggen. Av den enkla anledningen att de kostar mig tid att producera. De fyra kalendrar som redan finns håller hög kvalité just för att de är så omsorgsfullt gjorda. Och inläggen håller än – så om du inte har tagit del av The Positive Birth Calendar än, klicka här. En skatt väntar på dig.

The positive Birth Calendar 2021

En julklapp som kostar pengar

Att föda med ett kontinuerligt stöd under förlossningen kostar pengar. Eftersom du inte är garanterad ett kontinuerligt stöd inom den konventionella förlossningsvården så behöver det köpas till – om du vill vara säker på att få det. Om du letar efter doula så kan jag rekommendera de doulor som har gått Föda med stöd doulautbildning. Du hittar dem här.

Att vi nu har ett Birthcenter i Sverige. Att BB Gårda faktiskt finns. Det är helt fantastiskt. Nyp mig i armen. Vilken dröm det vore att föda där. Cita och Johanna är fantastiska.

Böcker är billigare än stöd

Mina favoritböcker i år är Födas och att föda av Emilia Bergmark Jimenes, Medan vi lever av Nina Björk, Mjölkat av Sanna Samuelsson och Slow Productivity av Cal Newport. Och Skärvorna av Bret Easton Ellis… Men den har jag inte läst ut än eftersom den är 600 sidor lång.

Emilias utställning Födas och att föda på Fotografiska är outstanding. Rekommenderas varmt. Jag tror du har en bit in i januari på dig om du inte vill missa den. Läs min egen text om hennes utställning här.

Min egen bok Föda barn med stöd har inspirerat många och är också perfekt som julklapp till någon som väntar barn.

Analoga stunder

I vårt digitala tidevarv så har de analoga stunderna blivit en bristvara. En lyx. Lek och umgänge utan skärmar som stör. Uttrycket ”vi har ju ett så fint analogt moment” skulle ha låtit konstigt för 20 år sedan. Idag fattar alla vad det innebär. Och jag hoppas att du får några sådana analoga stunder i jul med dina nära och kära.

År 2025 släpps podden Värkstark

Nästa år kommer många spännande saker att hända. Min podd Värkstark släpps ut i världen den 20 januari – det första avsnittet är redan inspelat! För mig var det världens boost att gå från att inte fatta hur man producerar podd till att lyckas spela in det allra första avsnittet. Och nu är de första poddintervjuerna bokade. Oj oj vad mycket jag kommer lära mig. Så roligt känns det.

Jag önskar dig en God jul och ett Gott nytt år!

Foto Ellie Jubelin


En ny podcast om födande

2 kommentarer

Först det här stora. I veckan fick jag hålla min systerdotter i famnen för första gången! Åh så ljuvligt! Det är inte så många som pratar om lyckan i att bli moster – men jag kan intyga att det är en alldeles särskild glädje. Vetskapen om att jag kommer få följa med på resan, att jag kommer få spendera påskmiddagar, fester och semesterveckor ihop med den här ungen. En ynnest.

Min egen podd?

De senaste veckorna har en idé om min egen podcast börjat ta form och de senaste dagarna har den verkligen börjat slå rot. Själv lyssnar jag på podcast nästan dagligen när jag gör andra uppgifter här hemma. Det får sisyfosarbetet, det vill säga disken, plockandet och skrubbandet att bli lite roligare. Jag lyssnar när jag går på promenad. Närheten som blir av att höra någons röst är svårslagen. Det är enkelt att ”bli vän” med någon genom att lyssna på podd.

Några podcasts har revolutionerat mitt sätt att tänka om saker, dit hör till exempel Cal Newports podd Deep Questions.

Att namnge en podd är svårt. Namnet Födslolycka kom till mig. Ni vet Fiskelycka, jaktlycka. Birth Bliss Födslolycka! Ja! Eller nej, tyckte många av mina följare på instagram. Födsl Olycka. Var det flera som läste. Krångligt Svårt. Okej, jag fick tänka om. Fick tipset att låta podden heta Föda med stöd rätt och slätt eftersom det är strategiskt smart med ett redan inarbetat namn. Jag förstår tanken samtidigt känns det lite inlåst. Får inget som jag skapar heta något annat än föda med stöd nu? Jag tänker på Föda med stöd som ett paraply eller en väska där andra saker jag skapar kan få finnas och ha sina egna namn.

Så namnet är inte helt klart. Men jag är övertygad om att jag har ett bra namn i mig. Snart kommer det.

Nästa steg är att lära mig hela poddskapar- processen. Och den vet jag kommer innehålla bitar som helt klart är utanför min comfortzone. Det är alltid växtvärk att växa in i något nytt. Samtidigt gillar jag skarpt att göra saker jag inte kan eftersom det är precis där roliga och kreativa saker händer. Att skriva bok var en sån där häftigt kreativ process som gav mig nya insikter.

A room of ones own

Mitt kontor i källaren blev aldrig någon hit. Det var något med ljuset, att internetuppkopplingen fungerade dåligt och att min tonårsson behövde passera rummet på väg in till sitt. Så det blev byte av rum, vår mellanson som hade ruttnat på sitt rum här på övervåningen fick flytta ner bredvid sin storebror – och jag fick flytta upp. När jag fick egen dörr till mitt kontor och dagsljus rakt in i rummet OCH en välfungerande uppkoppling , åh då vaknade mina livsandar. Jag njuter så av att ha fått ett eget fungerande arbetsrum. Det här ska jag verkligen göra om till mitt. Att väggarna är nerklottrade med tonårsgraffiti gör liksom ingenting.

Vad ska podden handla om?

Innehållet till podden är mitt minsta problem. Det finns så mycket jag vill dyka ner i, så många jag vill samtala med. Den kommer bli en förlängning och fördjupning av allt det som jag har bloggat om i många år nu.

Designing Motherhood: Things that Make and Break Our Births

Jag bara måste dela med mig av lördagen som spenderades i Stockholm på ArkDes och Fotografiska. Vilken dag! Kollektivet – det halvårsprogram som jag och Eva öppnade portarna till i september – har växt till en så fin och härlig gemenskap. Några av oss tog tillfället i akt att ses i samband med en föreläsning om oxytocin som flera var intresserade av. Jag spenderade därför förmiddagen ihop med Torunn och Clara på Arkdes bredvid Moderna museet. De visar nu utställningen Designing Motherhood: Things That Make and Break Our Births. Den handlar om 150 år av reproduktionsdesign (vilket ord?!) och är i grunden skapad av ett gäng kvinnor från USA. En svensk referensgrupp har bidragit med en svensk och nordisk twist på utställningen. Rekommenderas! Det är gratis inträde. Här en förskräckande uppfinning från 1800-talet. En cervixdilator som skruvas upp mekaniskt i ena änden. Jag hoppas att den aldrig kom till användning – iallafall inte på kvinnor som fortfarande var vid medvetande.

En cervixdilator!!

Vi gick vidare mot Fotografiska och såg Emilia Bergmark Jimenez utställning Födas och att föda. Jag har ju redan sett den men det var bara fint att få tillfälle att ta del av hennes utställning igen! Sen satte vi oss i Bistron och gänget som hade varit på oxytocinföreläsning slöt upp. Tre timmar av pizza, vin och härligt snack fick vi ihop. Jag längtar redan till nästa tillfälle.

Delar av Kollektivet på plats i Bistron

Många härliga grytor som puttrar just nu! Precis så som jag vill ha det.


Frågor och svar om att gå en doulautbildning

Lämna en kommentar

Det här inlägget innehåller reklam för Föda med stöd doulautbildning

I det här blogginlägget tänkte jag svara på några vanliga frågor om att gå en doulautbildning. Jag och Eva öppnar snart portarna till årets omgång av Föda med stöd doulautbildning på distans – därför passar det att reda ut några vanliga frågetecken. Observera att jag inte svarar för för alla de utbildningar som finns på marknaden utan framförallt på vad som gäller för den som anmäler sig till vår doulautbildning.

Vem kan gå en doulautbildning?

Om du är en person som vill bli doula är det ganska givet att gå en doulautbildning. Men det som är så fint med en doulautbildning är att det är något för alla som vill lära sig mer om födande och att ge stöd under födande. Du kan vara sjuksköterskestudent med en önskan om att bli barnmorska. Att gå en doulautbildning ger dig ett försprång och en förståelse för de mellanmänskliga och existensiella perspektiven. Samma gäller om du är aspirerande psykolog eller läkare. Dessutom kan doulauppdrag bli ett extrajobb för dig under studietiden.

Vi har haft flera studenter på vår utbildning som redan har gedigen erfarenhet av att arbeta i ett legitimationsyrke och med människor. Tex legitimerade psykologer och barnmorskor. Du kanske söker ny inspiration, står i begrepp att starta ett eget företag och behöver ny inspiration och kunskap för att komma igång med det. En doulautbildning kan var det som ger dig en nyfunnen glöd och ett driv framåt. För dig som redan idag driver ett företag kan det vara perfekt att lägga till ett inkomstben. Du behöver inte ens vara säker på att du kommer kunna ta doulauppdrag men vet att du vill börja rikta dig till målgruppen gravida och födande med tjänster eller erbjudanden. Jag lovar att en doulautbildning är mycket värdefullt i det läget.

Du kanske tex redan är etablerad fotograf och vill komma igång att fota gravida och födande! En doulautbildning bli då pricken över i. Emilia Bergmark Jiménez är ett lysande exempel på vad som kan uppstå i mötet mellan fotografi och doulande, läs om hennes utställning och bok på Fotografiska här.

Läs även om fantastiska doula Eva Rose på https://födamedstöd.se/doula/

Själv gick jag en doulautbildning efter sex år som barnmorska och det var en stor och viktig pusselbit i det företag jag driver idag. Framförallt innebar det ett stort kliv ut ur den teknokratiska modellen för födande för mig och det var ett nödvändigt kliv att ta. Att förstå födandet från ett mer holistiskt håll är essentiellt för att kunna arbeta med födande på ett hållbart sätt – både för dig själv men framförallt för de kvinnor du ska stödja.

Du kan vara över 60 – närmare 70 år och ändå ha stor behållning av att gå en doulautbildning. Idag är det många som driver sitt företag långt upp i åren och som mormor/ farmor kan det också komma ett behov inifrån att ”doula” i den egna familjen. Den erfarenhet och särskilda energi som en mer mogen kvinna ofta har passar perfekt i doulasammanhang.

När kan jag börja ta doulauppdrag?

Doulauppdrag kan du börja med när du vill och känner för det. Doula är ingen skyddad yrkestitel. Men en doulautbildning kommer hjälpa dig att mogna som människa och göra dig redo för att arbeta professionellt som doula. Det är inte alltid så lätt att veta vilken kunskap som är värdefull och ibland är terrängen för doulor snårig. Det finns också en sårbarhet i att arbeta relationellt och med sig själv som ett verktyg. Genom vår utbildning får du en tydligt utstakad roadmap/väg med exakt den kunskap vi vet är viktig att rusta sig med. Vi har helt enkelt gjort en stor del av jobbet åt dig. Så istället för att googla runt får du en stabil grund att stå på och utgå ifrån.

En annan värdefull aspekt av att gå en doulautbildning är det nätverk av andra doulor som du får på köpet. Ensam är inte stark och det gäller även i doulasammanhang. Det är otroligt värdefullt att knyta kontakter och få egna doulabuddies att hänga med, både på nätet och in real life.

Från vår vidareutbildning för doulor i våras!

En hel doulautbildning på distans? Hur fungerar det?

Om du vill gå en doulautbildning live eller på distans är givetvis en smaksak. Vi har hållit Föda med stöd doulautbildning både live och på distans och båda varianterna har sina för och nackdelar. Numera håller vi enbart vår utbildning på distans med intag en gång om året. Den stora fördelen med vår onlineutbildning är utan tvekan flexibiliteten. Om du bor på en avlägsen ort med långt ifrån så behöver du inte boka hotell och dyra resor fram och tillbaka – du kan sitta hemma och amma i soffan om du behöver. Halva utbildningen gör du i egen takt när det passar dig. Det vill säga, du får direkt vid köpet tillgång till ett gediget kurspaket som du gör hemifrån. Vilket innebär att du kan anpassa studietakten efter vad som passar in i ditt liv för tillfället. Sedan har vi två livedagar ihop på zoom, två söndagar under vårterminen 2025. Där och i communityt på kursplattformen lär vi känna varandra. Detta upplägg gör att utbildningen sprids ut mer och inte blir lika komprimerad som när den hålls på plats. Som småbarnsförälder kan det vara mastigt att vara borta hela helger eller flera dagar i sträck. Det kan också ta ett tag att läsa kurslitteraturen och ”landa” i den kunskap som du får till livs.

Det är klart att liveträffar har sin egen unika kvalité och därför försöker vi då och då anordna vidareutbildningar eller träffar för de som går våra distansutbildningar.

Hur lång är utbildningen?

Tidsåtgång för hela utbildningen är ca 30 timmar varav hälften består av de två livedagarna på zoom. Därutöver tillkommer tid för inläsning av kurslitteratur samt en skriftlig reflektionsuppgift.

Får jag diplom efter avslutad doulautbildning?

Du få ett diplom/kursbevis och en Föda med stöd – certifiering efter avslutad utbildning. Det innebär att du kan visa upp att du har genomgått hela utbildningen och även gjort den reflektionsuppgift som ingår i utbildningen. En kvalitetsstämpel helt enkelt. Om du godkänner vår etiska kod vill vi gärna hjälpa till att marknadsföra dig i våra egna kanaler. Du får till exempel stå med på vår gemensamma hemsida som en av våra utbildade doulor. Här kan du kika på hur det ser ut.

Observera att en doulautbildning inte ger några högskolepoäng och därför inte är berättigad till CSN eller studiemedel.

Nu på måndag den 21 oktober, samma dag som vi öppnar dörrarna till Föda med stöd doulautbildning år 24-25, håller vi en lunchlive med mer information och framförallt tid att ställa frågor för dig som är nyfiken! För att delta behöver du anmäla dig via länken här nedan:

Live om Föda med stöd doulautbildning

Hoppas vi ses!


Är jag i förklimakteriet nu?

Lämna en kommentar

Att svettas rejält är för mig att antingen vara på semester i värme eller att vara sjuk och ha feber. Men numera är det en del av vardagen. Sedan en tid tillbaka svettas jag ymnigt på nätterna veckan innan mens. Det tog ett tag för mig att koppla att det nog hade med de sjunkande östrogennivåerna att göra. Överhuvudtaget tog det lite tid för mig att koppla ihop att det skedde regelbundet innan mens.

Nu är jag 43 år – och jag har börjat svettas ymnigt lite hipp som happ på nätterna. Alltså klimakteriesvettas. Jag vaknar antingen av att jag frossar eller av att jag är sjöblöt. Det är inte ett dugg mysigt utan bara jobbigt. Sen är humöret inte alltid på topp dagarna innan mens. Det problemet har jag förvisso haft länge, men nu har det nått nya nivåer. Insikten har kommit smygande och med skräckblandad förtjusning närmar jag mig frågan. Är det såhär det känns? Klimakteriet. Ska jag svettas på nätterna i några år nu och samtidigt vara på dåligt humör?

Att googla på klimakteriet är som att hamna i en krånglig soppa

Givetvis har jag googlat och stött på ord som förklimakteriet, menopaus och klimakteriet. Det är förvirrande. När är man i själva klimakteriet? Och vad är definitionen på förklimakteriet? En del verkar mena att menopaus är klimakteriet. Och att förklimakteriet kan pågå i flera år innan. Det känns inte logiskt. Pågår förpuberteten i flera år innan den RIKTIGA puberterten börjar?

Är det inte snarare en gradvis långsam förändring som tar vid i kroppen då äggstockarna stänger ner och östrogennivåerna sjunker undan? Och kroppen som försöker anpassa sig till förändringarna genom att svettas och dra i en massa andra spakar. Till slut är östrogenet så lågt att mensen upphör. Då inträder menopaus. Sen hamnar man i ett nytt normalläge med mycket lägre men mer stabila nivåer av bla östrogen i kroppen.

Kvinnor som har det väldigt besvärligt kan få HRT, hormone replacement therapy. Så mycket vet jag. Men räknas postmenopaus också som klimakteriet?

Övergångsåldern tycker jag är ett bättre ord. En övergång från ett normalläge till ett annat. Som med alla övergångar brukar de kunna innebära utmaningar, både fysiska och psykiska. Men den som härdar ut har något gott att vänta sig på den andra sidan. Jag hoppas att samma gäller för den övergång som kallas klimakteriet.

Är det att uppleva förlust att bli äldre?

Är det pepp eller depp att bli äldre? Hurtiga och något överspända löften om att 70 är det nya 50 får mig att tvivla. Det känns som om någon försöker maskera en groda. Titta vilken läcker tårta!

Jag tror att all förändring bitvis är jobbig och att bli äldre är onekligen att förändras. Men det finns något värdefullt att hämta på alla platser i livet. Själv har jag inte varit på en bättre plats någon gång tidigare i livet. Jag känner mig mycket mer förankrad och hel i mig själv nu. Tillfreds. Lycklig.

Botox är avförtrollning för mig

Men jag blir avtänd på den kultur som jag med åldern förväntas bli en del av. Botox, fillers och andra mer eller mindre desperata försök att låtsas som om tiden inte går gör mig avtänd. Att maskera åldrandet känns ovärdigt helt enkelt. Influencers som själva tar botox och samtidigt säljer in dyr hudvård får en klåda av olust inför samtiden att spricka ut ut i mig. För den som inte hoppar på tåget tar ofrivilligt ställning. Jag blir en kontrastfärg utan att vilja vara det om jag nu ”väljer” mina kommande rynkor.

Tack för det samtiden.


Födas och att föda av Emilia Bergmark-Jiménez

Lämna en kommentar

Att kliva in i Emilias bok är som att kliva in i ett förlossningsrum. På riktigt. Jag vet eftersom jag har klivit in i många förlossningsrum – och i många böcker som har handlat om dessa rum. Men varför det känns så på riktigt här i Födas och att föda beror på samspelet mellan text och bild. Rytmen.

Avundsjuk blir jag på att Emilia har fått kliva in i dessa rum så förutsättningslöst, förvisso rädd till en början, men utan en annan uppgift än den att skildra det som sker i rummet. När du kliver in som barnmorskestudent eller läkarkandidat i ett förlossningsrum har du så mycket egen agens. Du kan inte öppna dig för stunden så som den faktiskt brer ut sig utan måste koncentrera dig på din egen uppgift i stunden. Fokus ligger där. Emilias fokus har varit att respektfullt skildra människorna i rummet och fotografera skeendet i hela sin mäktiga existens.

Det har hon gjort med ett makalöst vackert resultat.

Nyss höll jag en presentation om vad som har format vår förlossningskultur

Under en månad gjorde jag research, letade i bildarkiv och läste böcker om Johan Von Hoorn, Helena Malheim och om barnafödande som kultur. För 500 år sedan var barnafödandet en kvinnlig sfär som tillhörde det vardagliga. Födandet tog plats hemma med traditionella jordemödrar och stöttande hjälpkvinnor – rum där släktingar och fäder också fick plats. Dåtidens doulor kallades på engelska för god-sibs, ett ord som sedan förvandlades till ordet gossip. Det fanns/ och finns? en avundsjuka på den gemenskap och det umgänge som tar plats i dessa rum. En traditionellt kvinnlig sfär som förutom det råa och sublima i födandet även innehållit stöd, intimitet, skvaller och trevligt umgänge.

De traditionella barnmorskorna byttes senare ut mot professionella barnmorskor. Och som ett led i att ta makten och kontrollen över födandet motades de kvinnliga släktingarna och fäderna bort ur rummen. Förlossningsrummet kom så småningom att bli ett helt slutet rum där läkarnas och barnmorskornas makt över den födande kvinnan var total. Den som födde barn hade inget att säga till om. Hon separerades först från sitt sociala sammanhang och efter födseln: från sitt eget barn. Om hon inte lydde order blev hon bestraffad. En hel kvinnokultur raderades, något som aldrig har ifrågasatts eftersom skolmedicin räddade liv.

Förlossningsrummet har fortsatt att vara ett slutet rum. Det som har sipprat ut har antingen varit i form av skräckhistorier eller exotifierade skildringar av vackra födslar, så långt borta från vardagen man kan komma. Det har varit svårt att relatera för många. De flesta som har klivit över tröskeln har gjort det för att föda sitt eget barn. Efteråt: Chocken. Sorgen. Traumat. Eller phu, vi överlevde. Lyckan. Lättnaden. En vag och diffus känsla av att ha gått igenom något stort och existensiellt som samhället har stått apatiskt och handfallet inför.

Det slutna rummet och oförmågan att ta vara på alla delar av födandet har bidragit till att kraften vridits ur våra händer. Istället: en märklig stumhet inför något av det största i våra liv, när vi föds. När vi föder våra barn.

Emilia skriver:

Vi är så stängda när det kommer till födande, vi har så många förutfattade meningar. Samhället har skapat en liten box åt oss och där ska allt tryckas in. Allt som finns utanför den ses antingen som ett misslyckande, eller att kvinnan i fråga, om hon vill föda på något annat sätt, anses besvärlig, galen, ja till och med farlig. Jag har det perspektivet, för jag har själv varit instängd i den boxen. Och jag kan säga nu att det har enbart berott på okunskap. Att födande, som det existerat i min verklighet, alltid har skett långt bort, i ett stängt rum, utan någon insyn eller transparens.

Det är för mig knappast en slump att samhället velat tona ned och förminska födandets betydelse. Att kvinnor samtidigt har blivit snuvade på kraft, sensualism och den spirituella dimensionen av födande är en förlust vi har fått tugga i oss. De statligt subventionerade förlossningarna på våra institutioner har varit en ganska prosaisk löpande-band historia med litet utrymme för den egna upplevelsen. Kvinnor som haft eller har högre ställda krav än så har hånats för att de velat individualisera och upplevelsefiera något redan förutbestämt. ”Här -varsågod och tugga i dig som alla andra” har samhället sagt.

Men nu, under lite mer än ett decennium har ett öppnande pågått. Vi har kunnat se födslar på instagram (förvisso kurerade) och pratat i poddar om våra egna upplevelser av att föda barn.

Det känns som om Emilia med sin bok och utställning nu fullbordar detta öppnande. Födandet har fått plats på Fotografiska – ett av våra kulturella finrum. Att fokus får vara på den personliga berättelsen, upplevelsen, känslorna och det existensiella är inget annat än en liten revolution. Så länge har vi itutats att födandet är mindre än det faktiskt är.

I boken skildras inte enbart ett slags födande. Den planerade kejsarfödseln. Hemfödseln. Ett barn som föds stilla. Inget födande är mindre viktigt eller mindre fint i den här boken och det känns tydligt för mig som läsare.

Du som har möjlighet – gå och se utställningen på Fotografiska! Om du inte kan ta dig dit, köp boken. Den visar oss en spegelbild av födandet så som det ser ut i vårt samhälle idag. Och när vi gemensamt kliver in i det rummet kan vi få syn på och förhoppningsvis ta tillbaka bitar av en kultur som har gått förlorad.


Att vara kåt på sitt födande – om hur barnmorskan Signe Jansson var före sin tid

Lämna en kommentar

Idag har vi vår första liveföreläsning i Kollektivet. Jag ska berätta om vad som har format vår förlossningskultur. När jag gjorde research till kvällens föreläsning kom jag över ”Att föda på kvinnans villkor” av Beatrice Hogg, Signe Jansson och Kärsti Stiege. Den fick mig att känna mig fnissig. Inte för att den tar upp sensualism och födande på ett frankt sätt. Utan för att det blev så uppenbart för mig att ”samma” gamla kunskap måste upptäckas på nytt, igen och igen. Vi människor är som guldfiskar. Eller så är det kunskapen som är cirkelformad där vi rör oss runt i samma cirklar.

I boken, som gavs ut år 1988, kan man läsa:

”Barnmorskorna på Ystad är medvetna om att graviditet, förlossning och amning är delar av kvinnans psykosexuella utveckling. Det diskuteras på föräldrakurserna. Föräldrarna får veta att det är bra och stimulerande och fint med närhet och sensualism under förlossningen. Det stimulerar värkarbetet och hormonerna flödar.”

BAM. Så självklart.

Utdrivningen och krystfasen jämförs med det långsamma crescendo som en kvinnlig orgasm utgör. Jag upplever det som modigt och fint att författarna till boken lyfter sådant som fortfarande idag är kontroversiellt.

Födandet i stort har kommit att beskrivas som en medicinsk händelse enbart

Varför skulle det vara fel att vara ”kåt” på sitt eget födande? Att vilja uppleva det i hela sin råa och komplexa, möjligen även spirituella existens.

I vår kultur är det så tydligt att födandet har gröpts ur på så mycket av sitt köttiga och saftiga innehåll. En förlossning är ofta hårt jobb och ibland inte så romantiskt som vissa skulle önska. Men födandet kan vara något av det mest sensuella och intima som vi får uppleva i våra liv. Om vi öppnar upp för det. I praktiken går det aldrig att separera kvinnan själv från födandet. Hennes sexualitet, kön och känslor. Hennes fantasier och längtan.

Att förneka detta och säga att födandet bara är en medicinsk sak och aldrig kan vara något mer eller annat är att stympa en del av vad det kan innebära att vara kvinna.

Som kvinnor är vi också kärl för vårt egna tillblivande. Inte enbart för andras.

Ett faktum som verkar kunna provocera.

Men i precis det sammanhanget lyser Signe Jansson och Beatrice Hoggs ord som stjärnor på natthimmlen:

”Under utdrivningsskedet koncentrerar sig mödrarna mycket och därför behöver de tyst omkring sig. Man kan jämföra utkrystningen med ett samlag strax före orgasmen, då kvinnor koncentrerar sig väldigt mycket. En orgasm kan ta olika lång tid och är svår att bestämma tidsmässigt, precis som utkrystningen av barnet. Kvinnorna får ofta en överväldigande känsla då, precis som vid en orgasm kan man stöna, gråta, skrika eller skratta om vartannat. Det är en blandning av känslor: rädsla, smärta, ilska, glädje och förundran.”