offentlig amning

Lever vi i ett amningsvänligt samhälle?

Ibland glömmer vi människor bort att vi är en del av naturen. Att vi är biologiska varelser. Ja, vi har smartphones och kan göra en massa avancerade saker. Åka till månen till exempel. Men en kvinna som offentligt ammar sin treåring är inte en varelse från yttre rymden.

Borde inte den här synen vara något av det mest naturliga i världen?

Förra året när jag och min dotter var med i ett reportage om amning i Göteborgsposten. I kommentarsfältet på nätet var det många som förfasade sig. Foto: Anna Tärnhuvud

Att amning av ett lite större barn har ett nyhetsvärde och får ett eget uppslag i en stor tidning kan ju tyckas märkligt. Men det är så det ser ut i vårt samhälle.

Jag tänkte nu dela en kommentar som skrevs som ett svar på det här blogginlägget, signerat min vän och kollega Paola Oras. Både blogginlägget och kommentaren säger något viktigt om samhällets syn på amning. Tack!

Annas kommentar om vårt amningsovänliga samhälle

”Sen på bollen här. En aspekt jag alltid saknar i den här diskussionen är hur amnings-ovänligt samhället är. För det första bor många numera långt från sina föräldrar och annan släkt = liten möjlighet till avlastning. Partner jobbar. Då ska jag alltså sitta hemma själv med en unge som sitter klistrad vid bröstet (mitt barn ammade konstant första veckorna, alltså utan avbrott hela dagarna, och tätt, varje timme, ännu vid 4 månader – så HOPPLÖST det kändes när alla sade att det kommer glesas ut snart och det kändes som det aldrig gjorde det…) alldeles ensam. Det fixade inte jag mentalt, så i början var vi mycket ute på bibliotek, café, hälsade på folk. Och det gick jättebra i början, kunde amma överallt (jag är inte så pryd av mig). Alla som säger att man ska stå ut men det är helt onaturligt att vara så ensam som en nybliven mamma är idag! Det har inte varit så människa levt tidigare och det är inte konstigt att folk mår skit och lägger ner amningen om de inte får komma ut, eller träffa människor. Se på vad pandemin gjorde med folk, när de satt hemma?

När amningsstrulet började efter 2 månader höll jag på att bli knäpp; i två månader blev det bara värre och värre, först var omgivningen för distraherande, sen skulle hon bara amma i vissa positioner, sen kunde jag bara liggamma i tyst rum. Varje-varannan timme! Jag blev mer låst hemma än när hon var nyfödd för det gick absolut inte amma på stan i stökig miljö längre. Kunde inte ta mig nånstans. Vägrade flaska gjorde hon också. Under en period när jag flera ggr behövde göra besök hos tandläkaren, det var en konstant stress att fundera på hur mycket hon skulle skrika och krångla med den stackars sambon som försökte flaskmata innan jag hann hem igen.

Vi härdade ut med amningen, och när jag började jobba så hade jag nära till arbetet och kunde amma morgon, lunch och sen efter jobbet. Men om man inte har det? Om det är längre väg till jobbet? Om jobbet inte är så amningsvänligt i praktiken trots att jag har rätt till det?

”Problemet” som jag ser det är att dagens kvinnor inte accepterar att sitta hemma isolerade, inte accepterar att inte få dela föräldraledighet och kunna återgå till jobb, och då motarbetar samhället oss., samhället är fundamentalt ovänligt mot spädbarn och amning. Var finns det en lugn plats att amma på stan? Inomhus? Ikea och BVC har amningsrum men hur många har det? Inte ens på sjukhuset finns det nånstans att amma när jag varit där i privat ärende. Det finns ingenstans att ta vägen! Klart att man tröttnar på att kedjas fast i soffan hemma, jag var SÅ avundsjuk på mina flaskmatande väninnor som bara kastade fram en flaska i parken och matade under sufflett medan jag förtvivlad letade efter skugga, meckade med filt och sen försökte få mitt trilskande, bråkande barn att ta bröstet… Istället för att försöka driva fram jämställdhet genom att göra våld på amning eller genom att kvinnorna ska bete sig som män, så behöver samhället isåfall anpassas till att tillgodose kvinnans och barnets behov. Se till att det finns möjlighet att amma överallt. Ta det som en självklarhet att ett spädbarn kan tas med överallt! Att jag som kvinna faktiskt behöver göra besök hos fysioterapeut, och tandläkare, och att jag rimligen bör kunna gå till mataffären eller biblioteket. Att barn får ta plats.”

Amning i bärsjal på zoo.


Björnbrottning och dopp i älven

Hälsingland är magiskt. Det är en sån ynnest att jag som vuxen har fått lära känna landskapet Hälsingland mer och mer för varje år. Vi spenderar ju några veckor varje år på släktgården utanför Bollnäs. I år blev det bara en vecka, lite inklämd, men ändå så fin.

Jag passade på att njuta av årets bästa älvdopp. Just den här dagen var det varmt i luften och sådär alldeles lagom svalkande i älven. Få saker som slår det!

Nils har blivit stadig och tar snart sina första stapplande steg. Men det är en alldeles särskild trötthet som biter sig fast i mig, den som blir av att ständigt vara på sin vakt. Att passa varje steg. Punktmarkera.

På Järvzoo med mitt människodjur

Vi åkte på utflykt till Järvzoo med farfar, bonusfarmor och kusiner. Det är vår årliga tradition att ta en dag på Järvsö zoo om sommaren. Man blir alltid lika förbluffad över hur stora älgar är och hur majestätiskt mystiska ugglor verkar.

Jag ammade i bärsele och kände mig som ett av djuren, minus att jag samtidigt dokumenterade det hela med mobiltelefon.

Far och dotter
Mor och dotter

Björnungarna bjöd på årets show, kolla in klippet! Det var svårt att lista ut om de lekte och skojbrottades eller om de faktiskt bråkade. Vi stod länge och tittade på.

Tillbaka på gården med min egen unge.

Idag blev den där långa dagen då vi städade oss ur stugan och åkte hem igen. Men det blir bara en natt härhemma för imorgon bär det av till Åland! Än är ”semestern” inte slut.

Vi ses i augusti!


Bokrecension: Bära barn av Ulrika Casselbrant

Boken om att Bära Barn av Ulrika Casselbrant är en bok för alla. Den handlar om det där vi gör så ofta så att vi knappt märker av det: vi bär våra barn.

Jo, vi tänker nog på bärandet när det sker med hjälp av olika bärdon eller sjalar. Det stilrena bärandet som sker med hjälp av snygg designsjal och som gör sig fint på bild, det lägger vi ofta märke till.

Ulrika Casselbrant är undersköterska på neonatalen, doula och bärabarncoach. I boken Bära Barn tar hon med sig läsaren på en resa genom bärandets historia. En där barnvagnar, babysitters och spjälsängar egentligen är rätt udda företeelser. Lägga ifrån sig barnet i en säng med spjälor? Skjuta det framför sig i vagn?

I förordet till boken skriver barnmorskan Paola Oras såhär:

Vi människor föds i ett omoget tillstånd där vi saknar förmåga att reglera många av kroppens system. Vi behöver exempelvis kroppskontakt för att hålla värmen, vi behöver beröring för att växa, hudkontakt för en hälsosam bakterieflora och vi lånar mammans immunförsvar genom bröstmjölken. En stor del av nervbanornas kopplingar sker under första levnadsåret och vårt nervsystem och hjärnor formas i samspel med andra. För en bebis upplevs trygghet genom de omedelbara kroppsliga förnimmelserna.

Det naturligt trygga för barnet är att bli vaggad, vyssjad och buren. Inte att bli lämnad ensam.

Förutom bärandets historia så ges i boken konkreta tips på olika typer av bärande. Bärteknik, säkerhet och hur man kan variera bärandet gås igenom. Jag fastnar särskilt för kapitlet om barns kommunikation och det som handlar om varför det kan vara klokt att bära.

Boken om att Bära Barn är full av vackra bilder som känns vardagliga och nära. Det är mycket behagligt komponerat – text och bild flyter ihop till en finstämd helhet.

Det här är något så ovanligt som en bärarbibel: ett populärvetenskapligt referensverk att gå tillbaka till, om och om igen. Boken är både välskriven och vackert formgiven. Framförallt genomsyras den av Ulrikas djupa kunskaper inom ämnet.

Plötsligt ser jag bärandet i ett annat ljus. Kånkandet på våra egna ungar är något som har format oss som människor. Ja det har på många sätt varit en förutsättning för vår överlevnad. Och det gör plötsligt det lilla spädbarnets beteende begripligt. Tänk vad många onödiga timmar barn har fått skrika för att vi lurats att tro på teorier om att barn inte ska få bli bortskämda på närhet, mat och tröst.

Det är ju i famnen allt det där trygga har funnits.

Tack Ulrika för en riktigt fin bok!


Ett svettigt äventyr – familjesemester i Spanien…

Den här familjesemestern hade vi drömt om och planerat ihop med farmor och bonusfarfar länge. Men Covid kom och ställde sig i vägen. Så känslan av att äntligen få börja planera efter några år där det mesta satts på vänt var härlig.

Vi har åkt och semestrat i det här huset i Spanien i några omgångar i samma konstellation. Stefans syster Lovisa med familj – barnens kusiner – japp, alla skulle med igen såklart! Men vi har aldrig varit så många som i år… Sex vuxna, fyra tonåringar, två tweenies, två småbarn, en bebis, ja skaran har växt så kraftigt sen den där första gången vi semestrade ihop då för ungefär 100 år sedan. Härligt. Och lite svettigt också.

Det var ett lopp att överhuvudtaget komma iväg. Passen som skulle fixas blev det första hindret att ta sig över. Efter att ha behövt jaga passtider och turnera Uppsala runt under maj månad var jag redan matt innan vi ens börjat packa. Mitt och Hannas ID-kort blev färdiga på onsdagen, två dagar innan avresa. Timslånga köer hos polisen för att hämta ut.

Köerna på Arlanda blev nästa orosmoln. Oj vad vi googlade, frågade runt och nojade. Men det gick över förväntan bra på flygplatsen.

I trygg väntan på flyget

Många har berömt oss: ”Att ni orkar åka iväg allihopa till Spanien” Och jag vill inte sticka under stol med att det är lite jobbigt. Bara att packa är ju ett företag. Ett av våra barn har svår allergi så det är alltid ett moment att få ihop till hans akutmediciner: aktuella adrenalinpennor (som inte gått ut), ja sen är det ju den vanliga rekvisitan med solkrämer, badkläder och gärna ett litet barnapotek. Plåster, värktabletter, supp till litet barn, kompresser, lindor… allt kom till användning.

Just eftersom det är ett sånt moment att komma iväg så blir ju känslan när man äntligen kommer fram heelt gudomlig. Alltså, Katalonien och Torredembarra i mitt hjärta. SÅ HIMLA FINT.

Jag norpade direkt ett fikon från fikonträdet. Sen åt jag färska fikon till frukost i några dagar. Den ultimata känslan av lyx: fikon. En så söt och mytomspunnen frukt.

Säkert ingen stor sak för den som är van.

Det älskar jag med sommaren

Sommar är tillvaron upphöjd till två. Så sensuell är den med sin värme, sina svettdroppar, de klara färgerna, bländvita väggar, havet. I år kände jag det så starkt. Att sommaren är mustig och rik på det där som vi i Sverige saknar resten av året.

Fiskarna i hamnen
Bästa cafe cortadon!

Att leva i kollektiv på semestern

Men det är knappast semester att vara på semester när man har så många barn. Jag säger bara en sak: tonåringar. De kan få en mamma att känna den där stressvimpelsnurran snurra fort som tusan även på semestern. Kanske ÄNNU mera på semestern, eftersom man då ska bo tätt, tätt ihop och (försöka) samarbeta om mobilanvändande, frukost, lunch, middagar, disk och läggtider.

Liten varning: Semester kan förutom allt det underbara även innebära nötning, skav och konfrontation mellan föräldrar och tonåringar.

Fröjd för småkusinerna

Att växa upp under en pandemi har för de här småkusinerna inneburit att de inte kunnat träffas så ofta. Så för dem var resan en seger. Äntligen fick de umgås sådär otvunget och ledigt som bara små barn kan göra när tillfälle ges.

Två snäckor på grönbete i skrinda.

Far och dotter i samma utstyrsel, skjorta och hatt ska det vara!

Tyvärr (och såklart) blev barnen sjuka i omgångar och det mesta i vårt husapotek kom till användning. Feber, hosta och snuva. Stafettsjukdomspinnen byttes ut mellan tonåringarna och småbarnen men ingen blev allvarligt sjuk. Och de lekte på trots hosta och snuva. Inget litet virus kunde stoppa småkusinernas lekkrafter den här gången.

Strandhäng med Nils och de små stunderna

Kruxet med en Spaniensemester är ju helt klart solen och värmen. Att hitta precis rätt timeslot på dagen då när det inte är för varmt för att göra saker. Ju mindre barn, desto kortare tidsspann har man på sig innan värmen blir för mycket.

Stranden i gassande sol blev snabbt för varmt för Nils.

Det gäller att njuta av de där små korta stunderna då allting stämmer. Vinden som plötsligt smeker. Barnen som skrattar och har det härligt i vattnet. Sanden mot tårna. Gosig bebis som sparkar förnöjt mot låret med sina knubbiga fötter.

För i nästa stund är ett barn kissnödig, ett annat skriker eftersom det bara finns EN badanka, vågorna har blivit för höga och tweenien i skaran har plötsligt blivit obstinat och tänker inte bära en endaste pinal hem från stranden.

Utflykt till Tarragona

Vi brukar göra en dagsutflykt till Barcelona med några av de stora barnen men orkade inte riktigt den här gången. Det fick bli en utflykt till Tarragona istället. Inte alls illa! Tarragona eller Tarraco är en såå mäktig stad.

En vägg i Tarragona
Som jag känner mig
Snippkonst?

Spanien om sommaren är mäktigt. Om kvällarna satt vi och åt runt det långa bordet i trädgården medan småbarnen sprang omkring i vattenspridaren – åh. Nils hittade till den lilla runda plastpoolen där han såg till att underhålla sig själv i långa sjok.

Den sista kvällen försökte vi ta kort på hela familjen. Har vi ett julkort månne?

Hemresan

Kanske är det bästa med att resa bort ändå att få komma hem igen? Jag tror det. Men själva hemresan var inte rolig. Det blev en lång dag med försenade flyg och ett bagage som hamnade på fel plats. Total antiklimax på Arlanda när vi insåg att vi inte skulle få vårt bagage.

Trött men glad minuten innan vi fick beskedet att vårt bagage var borta

Barnen såg iallafall till att ha roligt under vår väntan på planet i Barcelona.

Tack Spanien, solen, havet och familjen för mäktet!


Semester?

Kort från när vi var i Katalonien sist, sen kom Corona

Nu tar jag bloggsemester i några veckor! Vi får se om vi kommer iväg till Spanien på fredag som det är tänkt. Jag har turnerat Uppland runt i maj för att få tag på pass åt hela familjen. Nu är det bara mitt och Hannas pass som fattas. Vi tog foton till ID-kort förra veckan så nu hoppas jag att ID-korten hinner bli klara iallafall… Maskinen i Finland som ska tillverka pass gick sönder precis när det var dags för våra pass att bli gjorda. Det ska visst vara en rysare hela vägen fram till mål.

Det är liksom redan stressigt som det är att komma iväg med hela familjen. Passkaos och förväntat kökaos har fått mitt eget stressystem att fungera sämre och just nu känner jag mig lite på gränsen.

Jag har några böcker nedpackade i väskan och en optimistisk målbild om att hinna läsa några av dem på semestern. Om den börjar. NÄR den börjar.

Så har jag ett tips på något jag tycker att DU bör göra nu under sommaren. Gå in och titta på föreläsningarna från konferensen Framtidens kvinnohälsa. De finns på URplay och de är riktigt, riktigt bra allihop. Länk finns här: Framtidens kvinnohälsa!


Kvinnors individuella värkmönster

Om fysiologin i födandet

Visste du att värkmönster är lika unika som det finns unika människor på jorden? Trodde du att man måste ha minst 3-4 värkar på 10 minuter för att kunna föda ut ett barn? Det är fel.

Vi har blivit kulturellt upplärda att 4 värkar på 10 minuter är vad som krävs för att kunna föda ut ett barn. Men det stämmer inte med alla de individuella variationer som finns. Vi måste därför kollektivt avprogrammera oss från den här idén om 1-2 minuter mellan värkarna, det vill säga ungefär fyra värkar på tio minuter. Det är helt normalt att ha betydligt längre tid än så mellan värkarna även under etablerad förlossning.

Det är också helt normalt med oregelbundna värkar under hela förlossningen. Eller med lite längre pauser helt utan värkar. Fysiologin i födandet kommer i många normalvariationer och det är alltså inget fel att ”avvika” från den kulturella normen om hur värkmönster ska se ut. Vår födelsekultur är helt fullproppad med referenser till öppningsgrad i centimetrar och antalet värkar på 10 minuter. Det skapar en känsla av att det finns en ”idelakvinna” som föder på utsatt tid, så som man ska göra. Men i verkligheten är varje mamma/barn -par helt unikt. Varje kvinna är unik.

Idag lägger vi ganska mycket tankekraft på att mäta värkar och öppningsgrad, både öppning i antalet centimetrar, antal värkar, hur långa, hur ofta och så vidare. Det förbättrar inte utfallet men ökar däremot antalet onödiga interventioner. Vi borde lägga betydligt mer energi på att skapa trygga födelsemiljöer som stimulerar kvinnans egen oxytocinfrisättning istället.

Att mäta värkarna med en värkapp som ”talar om” för kvinnan när förlossningen är etablerad eller inte är att förstärka bilden av att det finns ett idealmönster. Det riskerar att ta ifrån kvinnan en portion av det självförtroende som är så viktigt för henne under födandet.

Lyssna på vad hon säger istället. Hon kommer tala om för dig det DU behöver veta.


Förvirring om fysiologin i födandet

När man som jag har en konversation igång med många personer samtidigt på sociala medier så blir det oftast mångbottnat och väldigt intressant. Nya infallsvinklar och berättelser bubblar in från höger och vänster. Tillsammans tar vi oss framåt och gräver djupare i olika frågor. Det är fint.

Ni som har följt mig länge är väl insatta i hur jag tänker och har oftast hunnit fördjupa er inom det här ämnet. Ni har väldigt mycket förförståelse när jag resonerar och försöker vrida och vända på olika frågor. Andra kommer in lite från sidan och dyker rakt ner i en fråga utan att vi hunnit lära känna varandra. Min klangbotten kan vara helt ny för den personen.

När jag nyss, på min instagram, försökte bena i skillnaden mellan fysiologiska födslar och medikaliserade födslar som tex induktioner, så upplevde jag att det uppstod förvirring. Icke konstruktiv förvirring. Därför tänkte jag bena lite mer i det nu och förklara vad jag menar.

Vad menas med ”fysiologisk” i förlossningssammanhang?

En spontan förlossning är en förlossning som börjar utan någon intervention. Begreppet fysiologisk refererar till hur kvinnokroppen fungerar när allting är friskt, utan hjälp av mediciner eller medicinska procedurer.

En fysiologisk födsel är således en spontan förlossning som sker utan medicinska ingrepp eller komplikationer.

Ett annat sätt att beskriva den spontana fysiologiska födseln är att använda begreppet instinktiv födsel.

Oreflekterad. Spontan. Grundad på instinkt. Göres av inre drift. Utan överläggning. Både handlingar och rörelser. De flesta kvinnor behöver inte överlägga med någon extern part för att kunna föda fram sitt barn.

Det finns vissa principer som är viktiga under en sådan födsel.

Instinkter är naturens eget säkerhetssystem. Därför ser kroppen till att nedreglera den rationellt tänkande delen av hjärnan, vårt neokortex, så att den mer primitiva delen av hjärnan – det limbiska systemet – ska bli dominerande under en spontan förlossning. Det är när kroppens eget oxytocin och beta-endorfin har hjälpt till att nedreglera neokortex som kvinnan fullt ut kan få tillgång till sina instinkter i födandet. Beslut tas då baserade på instinkt och det viktigaste för dem som bistår är att trygga miljön och framförallt att INTE STÖRA. Säkerheten ligger i det instinktiva beteendet hos kvinnan. Hennes kropp vet hur hon ska röra sig så att barnet kan tränga ner på bästa sätt. Hon ska inte behöva ta beslut baserade på rationellt tänkande och säkerhet ligger inte i instruktioner från någon annan.

Den första interventionen är att lämna hemmet och åka in för att föda på sjukhus. Vår förlossningsvård och de rutininterventioner som ingår i vården är inte utformade för att främja den spontana instinktiva födseln. Systemet idag är uppbyggt runt interventioner och medicinsk ”hjälp” utifrån.

Kunskapen om fysiologiska födslar och hur man bäst stöttar dem är dessvärre på väg att försvinna. Barnmorskestudenter idag får ganska sällan se en helt instinktiv, ostörd födsel. Väldigt få (får någon det?) får se så många ostörda, spontana förlopp att de säkert börjar kunna skilja normalvariationer ifrån komplikationer. Det är ett jättestort problem som i praktiken innebär: ju fler interventioner som görs, desto svårare blir det för barnmorskor och läkare att avstå från att göra ännu fler interventioner.

Säkerhet under en medikaliserad förlossning

Igångsättningar blir allt vanligare. Under en induktion så försöker man med hjälp av interventioner och medicin att imitera den spontana födseln genom att få till förändringar i livmodertappen och livmodern. Igångsättningar kan se väldigt olika ut beroende på hur mycket jobb som kroppen själv redan har gjort i sina förberedelser inför födseln. Det går därför inte att dra alla igångsättningar över en kam eftersom de kan skilja sig åt på en mängd punkter.

Om livmodertappen är helt mogen och det bara är värkarna som inte har kommit igång så kanske barnmorskan tar hål på hinnorna, så gör kroppen resten av jobbet själv. Processen med att sätta igång förlossningen kan delas upp i tre delar:

  1. Mjuka upp livmodertappen
  2. Ta hål på hinnorna
  3. Skapa värkar

Om livmodertappen är helt omogen för förlossning och det är första barnet som ska födas så kan igångsättningen bli lång och jobbig.

Rutininterventioner och övervakning

Rutininterventioner under en fysiologisk födsel kan stjälpa mer än de hjälper. Eftersom den största kunskapen om födandet redan bor i kvinnokroppen. Det är därför jag har skrivit ihop en guide till de olika rutinerna så att du som ska föda ska kunna göra ett informerat val.

Det kan dock bli tokigt om man blandar ihop de rutininterventioner som görs under en fysiologisk födsel med de som görs vid en igångsättning. Att tacka ja till igångsättning men nej till övervakning av barnet till exempel. Eller tacka ja till epidural (som kanske gör så att värkarna försvinner) men samtidigt säga nej till CTG och värkdropp.

Att imitera den spontana födseln blir aldrig lika träffsäkert som den spontana ostörda födseln. Vissa barn tolererar igångsättningar väl – andra inte. Det är jätteviktigt med övervakning av värkarnas frekvens och barnets mående under en sådan födsel. Personalen måste få veta vad de gör, så kallad damage control. För att kunna finjustera åt något håll eller för att kunna avbryta igångsättningen helt.

Vad är en normal förlossning?

Det normala idag är att föda med ett gäng rutininterventioner och medicinsk smärtlindring på sjukhus. Det blir därför missvisande att hänvisa till den ”normala förlossningen” när man pratar om det spontana, fysiologiska födandet. I praktiken är det ovanligt och också svårt att föda utan hjälp av mediciner och interventioner idag. Att få någon som kan stötta i det ostörda födandet. Och det beror inte på att kvinnor inte har kapaciteten eller att kvinnokroppen är dåligt fungerande på något sätt – tvärtom – utan för att systemet inte är bra på att stötta varken det spontana, friska födandet eller de som har kunskap om detsamma.


En trött Mors dag

Igår var det mors dag. En av mina tröttaste dagar på längre. På sociala medier samsades fina kort och hyllningar till mamman, modern, moderskapet. Själv var jag bara trött. Kände mig lite tyngd under moderskapet. Ett av barnen har öroninflammation och vår majförkylning har gått i vågor mellan olika familjemedlemmar.

Hallen behövde rensas på kläder som tynger ner hyllor och krokar. Vi fick ihop två svarta sopsäckar med sånt som inte används härhemma längre. Skönt att få rensa ut. Något lättade.

Jag borde läsa biografin om Maja Ekelöf. Känslan av att man snurrar runt i sitt eget universum. Den som få andra förstår sig på. Kraften i det skrivna ordet, då när en erfarenhet sätts på pränt.

Att ha barn är ju att göra sig så öppen och sårbar. Just nu tycker jag det är svårt att vara tonårsmamma. Den här tiden är sjuk på något sätt. Smartphones och sociala medier hjälper inte till. Alla föräldrar som tror att barnens mående (särskilt tonårsstjejernas) inte har något med användningen av sociala medier att göra. Tänk om.

Igår, efter hallstädningen, hade vi städning på dagis. Lille Nils fick följa med. Han satt där och studerade solfläcken på matten alldeles förundrad. Jag tog några kort. Plötsligt svällde hjärtat och tröttheten försvann. Han är 8 kilo kärlek.


Sphincter law – en princip som plockar bort skuld från kvinnor

Sphincter law är nog den mest missförstådda principen när det kommer till födande. Det är ett begrepp som kommer från förlossningskulturen som bildades på The farm där Ina May Gaskin var en av de ledande barnmorskorna.

Vad betyder Sphincter law? Det som på svenska kan översättas till sfinkterprincipen eller sfinkterlagen

Jo det är medvetenheten om att kvinnokroppen INTE är en sämre fungerande maskin som behöver ständigt mekaniskt putsande och fixande. Sphincter law är en påminnelse om att kvinnokroppen i själva verket är en utsökt avancerad, ja raffinerad skapelse med helt otroliga förmågor.

Varför behövs en sådan påminnelse? Jo därför att kvinnor ofta får skulden för en förlossning som inte går framåt. Skulden kommer i olika skepnader. Värksvag är det vanliga. Men även etiketter som för stort barn, ”failure to progress”, ”förlängt utdrivningsskede”, patologisk värkrubbning, uttröttad mor, förlängd latensfas.

Passenger, Passage och Power

Inom obstetriken pratar man ofta om de tre P:n: Passenger, Passage och Power.

Bottom line: Antingen byggde kvinnan en för stor bebis eller så hade hon en för svag livmoder eller så var det något annat knas med själva konstruktionen. Problemet med de tre P-teorin är att den ignorerar vikten av känslomässig säkerhet under förlossningen. Den tar inte alls hänsyn till vilket stöd och vilken VÅRD kvinnorna får. Hur kunde Ina May och hennes kollegor ha en kejsarsnittsfrekvens på 2 % sida vid sida med en förlossningsvård som då hade en kejsarsnittsfrekvens på 25 % (nu är den uppe i över 30 % i USA). Kvinnorna de vårdade skiljde sig inte från de som födde på sjukhusen. Sådan statistik säger något viktigt: nämligen att sannolikheten till interventioner handlar om vilken dörr den födande kvinnan passerar under förlossningen.

Sphincter Law plockar bort skuld från kvinnors axlar. När förlossningen inte gått framåt går det nästan alltid (med några få undantag givetvis) att härleda det till den omgivning som kvinnan befunnit sig i. Kvinnan har alltså inte gjort något fel utan reagerat helt korrekt på fel i sin omgivning.

Den här kunskapen har vi när det gäller djur. Vi vet att det kan vara fatalt att störa en ko som kalvar (inte fölar som jag råkade skriva på instagram 🙂

Födande kvinnor behöver avskildhet, mörker, tystnad, en privat sfär, ett eget rum, kärleksfull interaktion och att hjärnan inte ”triggas igång” med onödiga stimuli. Så få störande moment som möjligt för att kunna släppa taget och ”öppna upp” under förlossningen. Kvinnor behöver känslomässig säkerhet.

Nej, modermunnen är inte rent tekniskt en sfinkter, men fungerar på ett liknande sätt. Själv använder jag uttrycket ”the power of context” för att beskriva exakt samma fenomen. Diskussionen kantrar nämligen lätt när man nämner ”Sphincter law” och börjar då handla om huruvida modermunnen är en sfinkter eller inte. Samtidigt som hela poängen försvinner.

Hur är det att bajsa omringad av fyra främmande människor i ett rum som liknar ett operationsrum? Skulle det vara lätt? Nej, är nog de flesta överens om. Varför antar vi att det går att föda lätt under liknande omständigheter?

Här nedan följer ett tydligt exempel:


Medskick till alla nyutbildade doulor

Åh, det har varit en fantastisk sista helg på den doulautbildning som jag och Eva ger. Men som alltid så känns det som om jag skulle vilja hinna säga så många fler saker. Tiden känns knapp. Ändå. Det är fascinerande hur mycket man faktiskt hinner på fyra dagar. Vilken process av kunskapsinhämtning som drar igång på så få dagar.

Istället för att grotta ner mig i hur man skulle kunna packa just vår utbildning med ännu mer matnyttigt så vill jag idag göra ett öppet medskick till alla nyutbildade doulor. Varsågod.

En doulautbildning är bara början

Ja. Att gå en doulautbildning är att öppna en dörr till ett rum som länge varit stängt. Det är som att få en nyckel i sin hand, sätta nyckeln i låset, öppna dörren och sedan stå där i dörröppningen med en helt nytt rum framför sina fötter. En ny värld. Det kan kännas spännande, pirrigt och fantastiskt roligt. Lusten till att dra igång doulandet i sitt liv kan vara stark. Men för vissa blir det överväldigande och nästan lite too much. Det kan kännas skrämmande, svårt, stort, för ansvarsfullt.

För de flesta som redan har fött barn drar det igång en process av bearbetning. Upplevelsen av den egna födseln som man trodde att man var ”klar med” flyter upp till ytan igen och kräver ny bearbetning. Det öppna rummet kan då kännas som att plötsligt stå där naken och alldeles sårbar igen.

Hur får man sitt första doulauppdrag?

Det är en uppförsbacke för de allra flesta att håva in sina första uppdrag. För några bara ”händer det” – en väninna ska just föda barn och du blir tillfrågad om att vara med och vips så har du fått ditt första doulauppdrag. Men en vanlig erfarenhet är att behöva kämpa lite för att få det första uppdraget. Det blir ju lätt så att de erfarna och väl etablerade doulorna håvar in mängder av uppdrag, nästan fler än de klarar av, medan nyutbildade doulor som inte har den där självsäkerheten som kommer av erfarenhet i ryggen känner att det är svårt att få komma in i värmen.

Att erbjuda sig att vara backup till en annan doula är för många ett ypperligt första steg.

Se det inte som någon nackdel att du aldrig förut doulat på en förlossning. Du kommer påfylld med ny energi. De första uppdragen är ju något alldeles speciellt. Ingen slentrian här inte utan istället en massa NY doulaenergi! Se på dig själv som en tillgång för blivande föräldrar.

Vänd det till din fördel att du är ny i branschen. Sätt en ny ton. Bidra med din unika personlighet. Du behöver inte göra som ”alla andra” doulor gör.

Ibland går det ändå trögt att få in de första uppdragen. Då kan det vara klokt att börja dra i en annan tråd istället. Starta en föräldragrupp, en mammagrupp, en bokcirkel, erbjud gravidmassage, ja kom in i det från ett annat håll.

Att vara på jour inför en förlossning för första gången

En förlossning passar egentligen inte alls in i vårt samhälle. Den är alldeles för oförutsägbar. Vi försöker ringa in den spontana förlossningen i vår klocktid genom mätningar, partogram, beräknade förlossningsdatum osv. Men vi lyckas inte helt. Ändå gäckar den oss och pockar på med sin oberäknelighet. Att gå och vänta på att ett barn ska födas kommer hålla dig på tårna. Just oförutsägbarheten kan vara svår och lite jobbig emellanåt. Men det är också just att få vara en del av den händelse som går lite på tvärs gentemot hur resten av vårt samhälle är organiserat som innebär en möjlighet till så mycket kunskapsinhämtning. Du kommer få unika erfarenheter. För det är som att tideräkningen gör halt precis när ett barn föds. Allting står och väger under de timmar som förlossningen varar, det är en resa till ett annat landskap som du får följa med på. Det är på riktigt. Det är rått. Ärligt. Den fernissa som vi alla går runt och bär på för att orka med att vara sociala varelser i våra vardagliga liv, plötsligt försvinner den.

Och där står du. Mitt i.

Birthwork har en kulturell shadowban

Efter ett tag i den här branschen kommer du kanske upptäcka att birthwork har en slags kulturell shadowban över sig. Ja doulacommunityt beskrivs och uppfattas av många som en egen subkultur.

Kom då ihåg att det är en allmänmänsklig upplevelse att få barn och föda barn. Och doulor är precis lika unika och olika varann som kvinnor är unika och olika.

Det är kvinnan som föder som är den unika och oersättliga i förlossningsrummet. Om hon vill ha en doula med sig så har doulan samma existensberättigande som de andra i teamet. Det är kvinnan som väljer sitt team. Och det finns gott stöd i forskning att doulor gör något värdefullt och bra för födande kvinnor.

Men doulor har ingen självklar plats i vår mainstream förlossningskultur. Vissa som arbetar inom förlossningsvården ser därför med skepsis på doulor.

Åh, det här med företagande är så svårt…

Separera doulandet från företagandet. Det är två helt olika saker. Du kan vara en fantastisk doula men en usel entreprenör. Man kan äta en utsökt soppa från en skavig plasttallrik med plastsked.

Men i längden kommer inte doulandet att bli hållbart om du inte börjar tänka lite mer business och företagande. Precis som en konstnärssjäl kommer få svårt att fortsätta försörja sig som konstnär om ingen köper konsten.

Att driva ett företag handlar om att skapa, förpacka och sälja produkter och/ eller tjänster som folk vill ha. Att skapa koncept som funkar. Som entreprenör kanske du förändrar förutsättningarna för en hel bransch. Som företagare vill du få vardagen att gå ihop, mat på bordet och kunna betala dina räkningar. Du behöver ha flera inkomstben om det inte ska bli alldeles för skört.

Så om du vill ”satsa” som entreprenör och företagare, se doulauppdragen som ett av benen i företaget. Du behöver nog tre ben till för att det ska bli hållbart på sikt. Och minst ett av dem bör vara digitalt.

Om du inte vill omfamna hela företagarbiten så kan du utnyttja att det nu finns faktureringsföretag och doula vid sidan av något annat du gör. Inget doulande är mer värt än något annat.

Var dig själv

DU kommer att vara din största tillgång i doulandet. Så var dig själv, ta hand om dig och se till att mejsla fram det där som är positivt och unikt för just dig. Bara du kan vara riktigt bra på att vara du.