värkstark

Föderskor måste få en chans att bli så värkstarka de kan bli

Att föda ut ett barn är ett av kvinnokroppens största kraftprov. En livmoder kan bli trött efter ett långt värkarbete och därför är det fantastiskt att det idag finns hjälp att få när en förlossning blivit långdragen. Syntetiskt oxytocin som ges i blodet kan till exempel hjälpa en trött livmoder att orka med den sista biten av förlossningen. Det kan även hjälpa livmodern att dra ihop sig efter en lång förlossning – så att det slutar blöda från såret som moderkakan just släppt från.

Men att så många kvinnor idag får höra att de är värksvaga när de i själva verket aldrig fått en chans att bli värkstarka – det är fel. Då handlar det om att vi har börjat problematisera kvinnokroppen när det i själva verket är omständigheterna – de som den födande kroppen befunnit sig i – som har varit suboptimala. Min barnmorskevän Liisa uttrycker det såhär:

Primär värksvaghet = en signal på att det är något i grunden fel på denna kropp….. skönt att det nu börjar erkännas att det var måttstocken det var fel på. Med för högt satta eller orimliga förväntningar blir det många som inte lever upp till dessa. Men också viktigt att föderskor får möjlighet att bli precis så värkstarka som de kan bli. Vi måste minska på ”störfaktorerna” (som i en medikaliserad och riskfokuserad vård blivit MÅNGA) och förstå att störandet i sig är den stora risken. Genom att inte störa kommer vi långt och adderar vi ännu fler friskfaktorer såsom goda kontinuerliga relationer, närvaro hos alla födande av trygg barnmorska som förstår balansen av görandet och varandet, använder ordens makt i placebons tjänst (bekräftar, uttrycker positiv förväntan om kroppens förmåga osv) så kommer vi märka att alla dessa ”värksvaga kvinnor” skapats i en suboptimal vårdapparat som inte förstått vilka nycklarna till födandets fysiologi och kraft är.


Your body is a battleground

Your body is a battleground

Your body is a battleground
Foto: Lovisa Engblom

Det är självklart för mig idag varför lugna och trygga förlossningar – framförallt sådana som har ägt rum i någons hem – provocerar många. Jag blev själv länge otroligt provocerad av att höra berättelser om kvinnor som fött barn av egen kraft och utan epidural. Efter att jag hade fött mitt första barn kände jag ett behov av att predika epiduralens lov – och sjukhusets lov, de som hade räddat mig från min dumma kropp. Min kropp som inte var med mig. Jag ställde mig aldrig frågan varför min kropp inte hade varit med mig. Eller om det fanns något som sjukhuset hade kunnat göra annorlunda istället för att behöva ”rädda mig” från min dumma kropp. Alla anklagelser riktade jag inåt mot mig själv. OCH mot andra kvinnor – de som hade fött barn av egen kraft och som känt sig stärkta efteråt. Jag sökte tröst hos alla som inte hade känt sig stärkta efter sin förlossning. Där fann jag min gemenskap.

Jag är så otroligt glad över min egen inre drivkraft, den som gjorde att jag inte stannade kvar i anklagelserna mot mig själv, min egen kropp och gentemot andra kvinnor som fött barn lyckliga. Den drivkraft som fick mig att aktivt försöka söka svaret på frågan: Varför denna otroliga diskrepans mellan de olika berättelserna om födande? För att citera min syster:

”Jag blir så intresserad. Vad är det jag behöver göra? Vad måste till, för att jag ska kunna komma dit? Jag blir nyfiken. Tänk om det genom ett litet förändringsarbete här skulle gå att ändra min inställning till min egen kropp? Tänk om jag inte alls är inkapabel till att få värkar – tänk om det går?

Och jag inser här att jag måste över ett berg av ingrodda vanföreställningar jag har om min egen kropp. Att vara kvinna i världen är ju att inte enbart ha sin egen kropp i besittning, utan att också bära runt på ett allmängods för blickar, konsumtion, politiska teorier, kontroll och övergrepp. ”Your body is a battleground.” Självsvält, dåligt självförtroende, våldtäkt, all skit som kan vara nedlagt i ens kropp ska liksom vips förvandlas till guld när man föder. Och det går ju inte. Det säger sig självt att man är rätt lättövertalad när man kliver in på förlossningen och inte har en susning om vad de ska göra med en, men är på det klara med att de får: gör vad som helst med mig, bara mitt barn kommer ut.”

Kvinnor är värkstarka

Idag vet jag att kvinnor är värkstarka. Men att kvinnokroppen inte föder barn på kommando och att det är det som är hela poängen, ja anledningen till diskrepansen mellan de olika berättelserna om födande. Det är helt enkelt svårt att föda ut ett barn på kommando. Känslan av lugn och trygghet är viktigare än allt annat när ett barn ska födas. När den här poletten trillade ner hos mig efter många år av sökande så kom sorgen. Ja det är otroligt sorgligt att så många kvinnor inte får kännas vid vilken kompetens de faktiskt besitter. Att det istället är så många som lämnar sjukhuset med en besvikelse och en misstro riktad inåt mot den egna kroppen. Det kan vara både svårt och lätt att föda ut ett barn och det finns många olika sätt att föda ut ett barn på. Men det är fel att kvinnor så ofta får höra att de är värksvaga när de i själva verket är värkstarka.


Märta Cullhed engblom

Mitt tal på releasefesten!

Märta Cullhed Engblom, Föda barn med stöd
Såhär stjärnögd, glad och färgsprakande var både jag och bokfesten igår!
Foto: Lovisa Engblom

Åh vilken härlig afton det blev igår på min boksläppsfest! Tack alla ni som kom och firade mig – det betyder SÅ mycket för mig. Och underbart att så många av barnen som finns med i boken var med på festen! Samtidigt var det några av er som inte hade möjlighet att komma, och ännu fler som jag önskar att jag hade kunnat bjuda. Jag vill därför dela med mig av det tal som jag höll på festen igår (och på min instagram story idag kan du se bilder från när jag håller talet). Varsågod, här kommer det:

Resan till Föda barn med stöd

Den här resan började år 2000 när jag var 19 år gammal och reste i Amerika. Det var där jag av en slump kom i kontakt med the alternative birth movement. Jag träffade kvinnor som hade fött sina barn hemma och en stark nyfikenhet att få fördjupa mig mer i detta mysterium väcktes i mig.

Nu är det år 2020 och jag har äntligen förvärvat den kunskap som jag önskade få då. 20 år har resan fram till den här boken tagit. När jag var nyss fyllda 23 år födde jag Miriam. Och när jag var 28 år gammal började jag läsa till barnmorska. Då hade vi hunnit få tre barn.

Jag trodde att jag var färdig barnmorska när jag hade gått klart min barnmorskeutbildning. Men det var jag inte. Däremot hade jag lärt mig hur man gör allt rätt inom det system vi har i förlossningsvården i Sverige idag. Jag hade till och med blivit riktigt duktig. Men jag saknade en djupare kunskap om födandets inneboende dynamik, hur starkt omgivningen har makt att påverka ett förlossningsförlopp , vilken kraft och förmåga födande kvinnor faktiskt besitter och hur det som händer under timmarna på förlossningssalen har makt att påverka ett helt liv.

Men i mig fanns fortfarande en stark drivkraft att på djupet försöka förstå mig på födandets mysterium. Jag ville lära mig mer. Så jag sökte aktivt efter den kunskapen. I mitt sökande hamnade jag både på BB Stockholm och på Södra BB. Där lärde jag mig massor. Sen utbildade jag mig till doula.

Men mest har faktiskt ni som är här idag lärt mig om födande. Det är helt sant. Utan er och de insikter jag har fått av att vara med på era födslar så hade jag aldrig kunnat skriva den här boken. Först när jag började följa kvinnors egna processer genom födandet – istället för att enbart följa sjukhusprocessen, ja då fick jag den sista – och största – pusselbiten till födandets mysterium.

Att skriva den här boken hade jag heller aldrig kunnat göra utan er faktiska hjälp. Jag vill först och främst tacka min syster Elin vars hjälp har varit helt ovärderlig. Utan dig Elin hade det inte blivit någon bok. Jag minns vår första bokträff då jag hade försökt foga ihop lite olika texter till något men det hela var ganska fragmentariskt och du sa: Nej, det här är ingen bok. Och så försökte du förklara mysteriet med hur en bok blir till. Att det är ungefär samma sak som att föda ett barn. Den metaforen var väldigt hjälpsam, hur varje kapitel är som en värk som man inte kan runda eller springa ifrån utan som man måste gå rakt igenom. Man måste slappna av och KÄNNA den. För varje värk man tar sig igenom så kommer man närmare målet. Magin som måste till på slutet för att det ska lyfta och faktiskt bli – ja en BOK. Du sa också att vi inte ska sätta igång den här förlossningen i förtid utan avvakta spontan start. Jag gjorde som du sa även om jag kände mig extremt höggravid och överburen där på slutet.

Men det var klokt. För det gav utdelning. Att få ett manus antaget på ett förlag är som att försöka krypa igenom ett nålsöga med vinterkläder på sig. Den förläggare som nappade på manuset  skrev att han ”sällan varit med om att få ett så genomarbetat spontanmanus på sitt bord”. No shit.

Jag vill också särskilt tacka dig Stefan. Utan ditt stöd hade det aldrig blivit någon bok. Du har på ett förbehållslöst och mycket kärleksfullt sätt stöttat mig igenom hela den här processen. Jag tror att du har förstått hur viktig den har varit för mig. Det är nog rätt speciellt att vara gift med en barnmorska som drivs av passion och som bygger sin karriär helt efter egna mallar. Men hos dig har det hela tiden bara funnits stöd och ovillkorlig kärlek. Okej. Ibland en gnutta irritation på att jag kan sitta och skriva långa texter eller transkribera intervjuer utan att märka att hemmet håller på att falla ihop helt runtom mig.

Flera av er som är här idag har bidragit med era egna förlossningsberättelser till den här boken. Och ni ska veta att det har varit en sån ynnest att få förtroendet att förvalta era berättelser. Det är nämligen just dessa berättelser som gör att boken lyfter. Utan dem – ingen magi. Storytelling äger nämligen en magisk kraft. Så med det vill jag säga TACK. Och SKÅL. Vi gjorde det. Tillsammans såg vi till att den här boken Föda barn med stöd fick komma till världen.


märta cullhed engblom

Tack!

Mitt förra inlägg var en ärlig redogörelse över den reaktion som kom när min bok hade gått till tryck. Först euforin och sen fallet. Jag orkade inte sitta inne med alla de där känslorna utan tänkte att det kanske helt enkelt skulle bli bäst att berätta helt ärligt var jag befann mig någonstans. För det finns inget så energikrävande som att försöka behålla någon form av tillkämpad glättighet när det är ångest som trycker på inifrån. Det visade sig vara helt rätt beslut.

Att driva en blogg och ha ett offentligt instagramkonto har ju både sina fördelar och nackdelar. Särskilt när huden är tunn och man helst vill krypa in och gömma sig under en snäcka en liten stund så kan det svida rejält att få in syrliga och inte välmenande kommentarer i sin feed eller i DM. Även om jag vet att det också hör till. Men den andra sidan av myntet – kärleken och värmen som jag känner från er – den kan verkligen bära. Jag fick SÅ fin respons från flera följare efter mitt förra inlägg och det hjälpte mig verkligen att komma vidare. Känslan när jag förstår att jag inte sitter ensam i den här båten är så himla fin. Att många av er förstår precis vad jag har försökt åstadkomma med min bok.

Jag fick det här träffande citatet av Toni Morrisson skickat till mig:

”If there is a book you want to read, but it hasn’t been written yet, then you must write it.”

Och det av här Franz Kafka:

”Don’t bend; don’t water it down; don’t try to make it logical; don’t edit your own soul according to the fashion. Rather, follow your most intense obsessions mercilessly.”

Jesper skrev en fin kommentar om att försöka att inte fylla ut tiden med så mycket prestation och göranden utan bara att få låta det vara. Bara vara. Den där värmen hjälpte mig vidare och ångesten släppte faktiskt taget mot slutet av veckan. Och under den fanns visst ett helt lager med oförställd glädje. Så, därför har jag ägnat en stor del av den här helgen åt att baka chokladtårtor till nästa helg. På lördag blir det ju boksläppsfest här hemma! Och i övermorgon kommer det första lasset med böcker hit. Jag har hittills fått 50 beställningar på signerade ex som ska skickas till olika ställen runtom i hela Sverige – så min tisdag och onsdag kommer att gå åt till att packa rätt bok till rätt person, skriva adresser och posta bokpaket. Just det känns som ett mycket kärt besvär.


När det känns som att man faller

Okej jag var inte beredd på den här tomheten. Just nu känns det som att jag lider av en liten minidepression. Jag har jobbat så intensivt med mitt bokprojekt, ja alla mina kreativa krafter har gått åt till att få ihop alla trådar som man behöver fånga upp för att det ska kunna bli en bok. Jag klickade på send efter mina och korrekturläsarens sista ändringar och sen fällde jag ihop min laptop. Först kändes det euforiskt, som ett enda stort äntligen! Sen var det som att jag föll handlöst ut i tomma intet.

Det känns som att jag fortfarande faller fritt. Jag känner mig tömd, som att jag nyss har varit havande, fött ett barn och sedan blivit separerad från min bebis. Den tomheten svider och värker i kroppen. Jag kan drömma mardrömmar om att allt jag skrivit blivit helt fel och att orden och meningarna bytt plats och stuvats om till oigenkännlighet utan min vetskap. Alltså vilken ångest.

Jag förstår intellektuellt att det här är en fas som jag bara måste igenom. Kanske finns det inget annat sätt än att bara försöka vara i dessa känslor så gott det går. Jag vet ju att this too shall pass. Men det spelar ingen roll att jag vet, det gör lika ont ändå just nu.

Ibland undrar jag varför jag inte bara gör som alla andra. Varför väljer jag att utsätta mig? Varför väljer jag att ta mig an ett ämne som jag vet är ett getingbo av ignorerad sorg, förvirring, okunskap, faktiskt kunskap, ömma tår, rädslor och fördomar blandad i en salig röra – spetsad med lite kompromisslös ideologi åt båda ytterkanter. Varför försöker jag skriva om födande när jag vet att det rör upp så mycket känslor? Varför stoppar jag inte bara ner mig själv i en box och låtsas som att jag inte finns med min kunskap och mina insikter. Den frågan är öppen.

Men jag tror att författaren Joyce Carol Oates redan har svarat på varför jag väljer att skriva.

Writing is a consequence of having been ”haunted” by material. Why this is, no one knows.

Det känns faktiskt redan lite bättre nu efter att jag har formulerat det här inlägget. Men du som läser det här och som själv har erfarenhet av det jag tar upp – ge mig gärna tips på hur det går att ta sig an den här fasen som jag befinner mig i just nu. Och när vet man att man är igenom?


Boken Gravdistyrka

Bokrecension: Gravidstyrka

Boken Gravdistyrka

Titeln på boken Gravidstyrka tilltalar mig mycket. Det är befriande att få lyfta på locket till den kraft och styrka som gravida kvinnor besitter! Det finns ju som bekant en hel del regler och förbud som omgärdar just den här gruppen. Är det farligt att jogga under graviditeten? Och efteråt: Hur blir jag av med gravidmagen snabbt? Kan man styrketräna sig svettig när man är gravid? Javisst kan man det menar författarna Karin Bülow Orrje och Courtney Landin.

Idén till boken Gravidstyrka föddes när Karin började träna ihop med Courtney inför sin andra sons förlossning. I stort sett allt gick fel när hon skulle föda sin förste son – förlossningen slutade med ett akut kejsarsnitt och föräldraskapet började i en uppförsbacke. Men så bara tre månader efter kejsarsnittet blev hon gravid igen! Det väckte rädslor men också en revanschlusta. Karin ville träna sig stark både för att orka med graviditeten mentalt och fysiskt, men också för att samla kraft inför förlossningen. I botten fanns en stark önskan om att få föda sitt andra barn vaginalt. Det visade sig mycket riktigt att träningen blev precis den livlina som hon tänkt sig.

Efter den rafflande inledningen går författarna metodiskt igenom grunderna i gravidträningen, do’s and don’ts och bjuder på fem inspirerande träningspass för gravida. Här finns träningsråd för alla delar av graviditeten och även tips på träning som går bra att göra efter förlossningen. Träningsbilderna i boken är tagna när Karin själv var i gravidvecka 38. Det imponerar inte så lite på mig. Ja, det får mig att tänka på min femte graviditet när jag mot slutet vaggade runt som en säck potatis. Styrketräning fanns inte på min karta då.

Nyss hade jag en diskussion med en bekant till mig som är läkare. Hon har sammanställt data på gravida kvinnors träning och kommit till slutsatsen att styrketräning är den absolut bästa träningen för bra blodsockerreglering under graviditeten. All träning är bra men styrketräning mobiliserar glukostransportörer mest. Så de som ligger i riskzonen för graviditetsdiabetes bör absolut köra på styrketräning, menar hon. Även vid svår foglossning och andra krämpor så brukar det gå att hitta några övningar som funkar. Och om det är svårt att träna underkropp så går det ofta bra att träna bara överkropp.

Det som jag gillar mest med boken Gravidstyrka är att den inte handlar om någon quick fix utan att den grundligt tar sig an alla aspekter av gravidträningen. Hur kropp och själ hänger ihop. Att det kanske framförallt handlar om att träna styrka för att må bra inuti. Just den approachen är sympatisk eftersom den är så inkluderande.

Ingen del av graviditeten lämnas utanför och det är fint när Courtney också delar sina tankar om träning inför att föda:

”När jag själv var gravid så fastnade jag för ”hypnobirthing” när jag börade fundera över själva födandet. Metoden går ut på att använda positiva tankar och djup avslappning för att förbereda kroppen och knoppen inför födsel. Metoden knöt an till hur jag som elitidrottare hade förberett mig inför stora mästerskap – med hjälp av visualisering, positivt tänkande, rätt förberedelse och att lita på att kroppen vet vad den ska göra. Det fungerade verkligen för mig.”

Själv tycker jag att boken Gravidstyrka är både fint komponerad och välskriven. Alla har inte råd med sin egen PT. Och just nu är det många som drar sig för att gå till gymmet. Därför jag kan verkligen rekommendera boken dig som vill bli inspirerad till mer Gravidstyrka – som vill ha konkreta förslag på olika styrkeövningar att göra hemma, både under och efter graviditeten.


Föda barn med stöd

Vill du förhandsboka ett signerat ex av boken Föda barn med stöd?

Föda barn med stöd

Min bok Föda barn med stöd släpps den 21/9! Och releasefesten är planerad till den 19/9. Just festen kommer vara en privat tillställning för några inbjudna eftersom det är speciella tider just nu. Jag kan alltså inte bjuda alla som jag vill!

Men om du vill så går det bra att redan nu förhandsboka ett signerat ex av Föda barn med stöd. Jag kommer då skicka den direkt till dig så fort böckerna kommer hem till mig! Maila till info@fodamedstod.se och skriv SIGNERAT EX i ämnesraden. Skriv antal böcker, leveransadress och gärna om du vill att det ska stå någon särskild hälsning (till exempel om boken är tänkt som en present till någon). Du får då en faktura i samband med att boken skickas hem till dig. Kostnaden för boken är 199 kr och porto tillkommer, ca 50 kr.

Alla som vill ha ha fördjupad kunskap om födandets inneboende dynamik kan ha glädje av boken! Varsågod, här kommer baksidestexten:

Födande kvinnor i Sverige idag – måste de självklart bli behandlade som ”patienter” när de kliver över tröskeln till förlossningsavdelningen? Eller finns det bättre modeller för hur förlossningar kan gå till? De frågorna har Märta Cullhed Engblom funderat över ända sedan hon utbildade sig till barnmorska. I Föda barn med stöd berättar hon om sina upplevelser av traditionell förlossningsvård och om hur hon ser på olika alternativa metoder som sätter den födande kvinnans egna krafter och behov i fokus. I bokens första halva, ” Berättelser om födande”, skriver fjorton kvinnor om sina erfarenheter av förlossningar som skett mer på deras villkor än på vårdapparatens – oavsett om de skett i hemmet eller på sjukhuset.


Sensommar

Snäckor, tång och bråte

För en vecka sedan gick min bok till tryck. Det var givetvis en otrolig lättnad att äntligen känna att jag har kommit i mål med mitt arbete. Men samtidigt uppstod en känsla av tomhet och vemod, eller kanske självtvivel. Jag förstod med ens vidden av hur modigt det faktiskt är att ha författat en text som på riktigt betyder något. En bok måste ha nerv om den ska kunna få ett liv hos sina läsare. Men just där i det där ”livet” finns också något ömt och sårbart.

Min syster sa någon gång under projektets början att det är så sårbart att vara någon som tänder en egen fackla. Att berätta en historia. Men efteråt blir världen lite större.

Jag förstod nog aldrig hur djupt skrivprocessen skulle komma att påverka mig själv. Men den har verkligen hjälpt mig att komma vidare i mina egna tankar om födande. Och timingen kunde knappast ha varit bättre. Efterfrågan på att föda hemma ökar och ämnet har debatterats i flera stora tidningar den senaste tiden. När Asabea, som har så många följare på instagram, la ut sin fina födelse så hände något. Många blev plötsligt inbjudna att vara med på en hemförlossning hos en vän. Ja för en influencer är ju sina följares digitala vän – eftersom det är själva relationen som är kärnan i ett influencerskap.

Strax därefter kom Karolinska i Huddinge ut med att de ska börja ha hemförlossningar inom projektet Min Barnmorska. Här kan du läsa om det första sjukhuset i Sverige som erbjuder födande kvinnor barnmorskor som kommer: Barnmorskan kan komma

Själv blev jag kontaktad av en journalist och fick utrymme i Aftonbladet att prata hemförlossningar: Hemförlossning så här gör du

Sammantaget känner jag en sådan otrolig glädje över allt detta. Men jag vet också hur mycket arbete, sorg, tårar och besvikelse som det finns på botten i just den här grytan. Det fina är att livet börjar om, igen och igen. Och att saker som en gång var men inte längre är kan bli finfint gödsel.


Om bröstmjölk och eftervärkar

Om första tiden efter förlossningen

Om första tiden efter förlossningen
Om första tiden efter förlossningen

Graviditet är ingen sjukdom sägs det ofta. Det är ju bra, men kan bli fel ibland. Att graviditet oftast inte är en sjukdom utan något mycket friskt betyder inte att det kan vara ett väldigt krävande och annorlunda tillstånd. Det är ett tillstånd som kan kräva vissa anpassningar i tillvaron. Även om det är något friskt.

Om graviditeten är erkänd som något friskt av de flesta så verkar förlossningen inte riktigt vara det. Det speglar sig i vårt sätt att se på födandet. Födandet ses av många som en stor risk. Nästan som ett potentiellt hot. Och det går ju att förstå, för förr i tiden var det vanligare att kvinnor strök med, dog helt enkelt, i samband med graviditet och barnafödande. Men i Sverige idag är risken för att en kvinna ska behöva dö i samband med sin graviditet eller förlossning väldigt liten. Ändå har vi inte riktigt kunnat släppa den här kollektiva ångesten som framförallt hänger ihop med själva förlossningen. Jag tror att det skulle vara en hjälp för många – och för gravida och nyblivna mammor i synnerhet – om vi började se graviditet, födande och tiden efter lite mer som en helhet. För allt hänger ju ihop.

Tiden efter förlossningen är i själva verket den fjärde fasen av förlossningen

Förlossningen delas in i olika delar. För mig blev det en ögonöppnare när jag förstod att dela in förlossningen i fyra faser som alla är precis lika viktiga.

  1. Latensfasen är förlossningens första fas.
  2. Den andra fasen innefattar både det det aktiva öppningsskedet och utdrivningsskede/ krystfasen. Andra fasen av förlossningen slutar med att barnet föds fram.
  3. Den tredje fasen är tiden från barnets födsel tills moderkakan föds fram och livmodern drar ihop sig. Efterbördsskedet helt enkelt.
  4. Den fjärde fasen av förlossningen är perioden som följer efter födslen av barnet: ungefär sex veckor framåt.

Glöm alltså den fjärde trimestern som vissa kallar perioden efter barnets födsel. Veckorna efter själva förlossningen är inte en del av graviditeten utan en del av förlossningen. Det är den tid det tar för såret i livmodern (där moderkakan har suttit) och eventuella förlossningsbristningar att läka. Det är också den tid det tar att anpassa sig känslomässigt till det nya föräldraskapet. En hel del klarnar när man betraktar perioden efter barnets som den fjärde fasen av förlossningen. För hur är det att bli lämnad ensam och utan stöd under den tiden i livet egentligen?

Att bli lämnad ensam under förlossningen

Alla delar av förlossningen är lika viktiga och bildar tillsammans en unik helhet. Det går inte att plocka ut dess beståndsdelar och analysera dem enskilt utan man behöver alltid förhålla sig till dem som en helhet. Men det är ganska vanligt att stödet till kvinnor under en förlossning koncentreras kring precis den bit då barnet ska födas fram. En del födande upplever att personalen kommer in och ”tar över” just den biten av förlossningen. Ibland är det där övertaget önskvärt, ibland inte. När barnet och moderkakan väl är ute och allt ser bra ut, ja då är det vanligt att personalen måste skynda vidare till nästa födande. Det är ju inte så konstigt utan tvärtom rätt logiskt att det professionella stödet ser olika ut beroende på vilken fas av förlossningen du som föder befinner dig i.

Men de sex första veckorna efter förlossningen är en skör period i en nybliven familjs liv. Behovet av stöd kan vara större under den här perioden i livet än under krystfasen.

Vad händer i kroppen efter barnets födsel? Om prolaktin och oxytocin – bröstmjölk och eftervärkar

Om bröstmjölk och eftervärkar
Hud mot hud och närhet
Foto: Lovisa Engblom

När barnet har bytt universum, kommit upp på bröstet och börjat andas vanlig luft så påbörjas en ny process i kroppen. Omställningen börjar när moderkakan släpper – för då sjunker nivåerna av östrogen och progesteron drastiskt. Mjölkbildningshormonet prolaktin ser till att bröstmjölken börjar produceras. Och hormonet oxytocin driver ut mjölken ur bröstet när barnet börjar suga. Oxytocin är ju som bekant även det hormon som driver ut barnet ur livmodern, och ibland droppar det råmjölk från brösten när barnet krystas ut.

Hormonet oxytocin är inte bara ett förlossnings och utdrivningshormon utan det är i allra högsta grad ett relationshormon! Det fungerar som ett livsviktigt relationsklister. Ett som svetsar den lilla familjen samman både under och efter födseln av barnet. Hud mot hud-kontakt och beröring frisätter oxytocin och en lång separation av förälder och barn i det här läget kan därför vara helt förödande för relationen.

Så fort barnet har kommit upp på bröstet så påbörjas amningsprocessen, men i just det här inlägget tänker jag inte gå in så mycket på just den. Du som vill ha kött på benen inför amningsstarten kan läsa mer här: Guide till amning första veckan efter förlossningen

Oxytocin hjälper även livmodern att dra ihop sig efter förlossningen. När den nyfödda börjar suga så kommer ofta eftervärkarna, och de känns. Livmodern som har fått jobba hårt under födseln kan plötsligt kännas som en ömmande degboll. Efter ett tag som en hård klump. Viktigt att veta om är att den här perioden kan innebära att få uppleva olika grad av smärta. Smärta som inte ska viftas bort som pjosk! Eftervärkar till exempel, de blir oftast värre för varje barn. Värmekuddar, TENS, akupunktur eller smärtlindrande tabletter kan hjälpa till att lindra smärtan i olika grad. Den fysiologiska smärtan går oftast att hantera eller lindra med stöd och hjälp. Men att få uppleva patologisk smärta under den här perioden kan göra det hela till en svår tid. Patologisk smärta under denna fas kan vara:

  • Mjölkstockning
  • Såriga bröstvårtor
  • Infektion inuti livmodern
  • Svår bristning i underlivet efter förlossningen
  • Smärta från ett klipp i underlivet
  • Svår smärta efter ett kejsarsnitt

Feber och stark smärta som inte går över antingen i brösten, i livmodern eller i ett operationssår är kardinalsymtom. Om du upplever dessa symtom så är det viktigt att söka vård och få professionell hjälp. Ibland misstas helt normal mjölkstas för mjölkstockning. Men mjölkstas är ett fysiologiskt tillstånd som kan kännas som en inflammation i brösten. Det som händer är att bröstkörtlarna svullnar samtidigt som vävnadsvätska, lymfa och blodtillförsel ökar ungefär samtidigt som den mogna mjölken rinner till (dag 3-5 efter födseln av barnet). Brösten blir då mycket spända men det är alltså ett helt normalt tillstånd som går över.

De sjunkande östrogennivåerna skapar ett litet ”miniklimakterium” i kroppen. Sköra slemhinnor är därför vanligt under amningsperioden. Och hormonomställningen precis efter födseln av barnet kan också ge humörsvängningar, ”tredagarsgråt” eller babyblues.

När kroppen läker ihop. Om avslag och bristningar i underlivet

Kvinnokroppen har en helt otrolig förmåga att omforma och anpassa sig till nya omständigheter. När moderkakan har släppt så läker sårytan där den suttit ihop. Blödningen som kommer kallas för avslag och så länge det blöder finns en något ökad infektionsrisk. Det kan vara bra att undvika tamponger under den här perioden och vid vaginala samlag är det bra att använda kondom.

Om bristningar i underlivet och avslag
Den fantastiska bäckenbotten!

En lättare förlossningsbristning läker ofta ihop snabbt. Om du har blivit sydd kan det svida när du ska kissa de första dagarna och det kan hjälpa att kissa i duschen. Men en svårare bristning i slidan kan göra den här perioden riktigt jobbig. Ignorera inte de signaler du får från din kropp! Om något känns väldigt fel i underlivet så är nog något faktiskt fel. Precis som smärta vid amning ibland viftas bort för att en tredje person tycker att ”barnets tag ser bra ut” så kan en felläkt bristning i underlivet ibland viftas bort som något normalt. ”Allt ser bra ut” blir då bevingade ord. Om något känns fel i underlivet och om du börjar att anpassa ditt liv efter svåra smärtor i underlivet, om du blir rädd för att gå och bajsa på toaletten och om det skaver konstigt i trosorna när du går en promenad – sök professionell hjälp.

Men med det sagt, det är normalt att det känns lite annorlunda under den allra första tiden efter förlossningen. Bäckenbotten har blivit utsatt för en stor påfrestning och musklerna har tänjts ut i samband med födseln av barnet. Att försöka undvika förstoppning under den här perioden är bra eftersom det innebär en onödig påfrestning för strukturerna i bäckenbotten om du måste krysta när du ska gå på toaletten.

Ofta är den känslomässiga anpassningen till ett nytt liv det allra största

För väldigt många kvinnor går den fysiska återhämtningen ändå relativt lätt och bra, särskilt om förlossningen har varit okomplicerad. Men om komplikationer har tillstött så kan veckorna efteråt bli till en rejäl uppförsbacke. En stor blödning i samband med förlossningen kan exempelvis göra tröttheten hos den nyblivna modern förlamande. Då kan det vara svårt att ens orka ta en promenad runt kvarteret. Hjälp och stöd för att orka ta sig igenom den första perioden i barnets liv behövs då mer än något annat.

Men att få hjälp och stöd innebär inte att den nyblivna modern ska bli sängliggande. Risken för blodproppar är lite förhöjd efter en förlossning och därför är rörelse bra. Att komma upp ur sängen är viktigt. Och den där promenaden runt kvarteret kan vara precis det som behövs för en nybliven, om än mycket trött mamma. Stöd och hjälp kan handla om att slippa diska, laga mat och hämta äldre barn på dagis under den här perioden.

Men även om kroppen läker som den ska så är en förlossning minst lika mycket ett känslomässig process. Att låtsas som om den känslomässiga delen av födandet inte existerar och drar energi är att spela ett högt spel där det ofta är du själv som står som förlorare. Det gäller både under själva födandet men även under de första veckorna efteråt. Att bjuda hem släkt och vänner och ta på sig rollen som perfekt värdinna kort efter en förlossning kan slå tillbaka som en stor känsloprojektil i nyllet. Att satsa på att komma igång och jobba 1-2 veckor efter förlossningen som om inget har hänt, ja att försöka ro iland ett stort jobbprojekt med pytteliten bebis på armen – det GÅR oftast ihop rent fysiskt. Men det är otroligt vanligt att underskatta den känslomässiga processen, hur sårbart och nytt livet är.

Men den kommer ALLTID ikapp. Så mitt tips är – var inte så stursk. Öppna upp för möjligheten att du inte ska orka fixa något annat än att bara vara nybliven mamma med allt vad det innebär. Låt förlossningen få ta sin tid. Tänk på de sex veckorna efter födseln av barnet som den fjärde fasen av förlossningen.

förlossningen spelar roll, känslomässig anpassning
#birthmatters

Föda barn med stöd

Snart är boken Föda barn med stöd här!

Föda barn med stöd
Foto: Anna Tärnhuvud

Jag kan inte titta mig mätt på det här omslaget. Tycker det är så fint! Jag hade nog inte riktigt förstått det där med vad som gör att något blir en bok. Alltså magin som kommer till på slutet när allt knyts ihop och helheten blir större än delarna. Nu förstår jag.

Min ambition har hela tiden varit att försöka formulera budskapet om födandets komplexitet och den delikata uppgiften att ge stöd genom den processen. Visa på hur man genom det subtila kan åstadkomma något genialt – nämligen stärka kvinnans egen förmåga i födandet. Men hur får man till ett bra omslag som sammanfattar det jag vill förmedla? När Cecilia visade mig de vackra foton som hon hade från sin födsel så visste jag. För det finns något så vardagligt och självklart med den här bilden. Samtidigt som den strålar av sublim skönhet. Ett bra bokomslag lyfter bokens innehåll. Det tycker jag verkligen att detta omslag gör! Cecilia är också en av medförfattarna i boken och därför känns det extra fint att just hon pryder omslaget. Helena Maass som var en av barnmorskorna på födseln hörs också i boken. Tillsammans har vi gjort något som jag känner mig väldigt stolt över. Jag hoppas att boken ska hamna i knät på alla som önskar få veta mer om det både vardagliga och sublima i födandet.

Igår postade jag manusbunten till min redaktör med de sista korrfelen som ska rättas till. Så nu ligger inte manuset på mitt bord längre! Det är faktiskt helt otroligt. Snart går det till tryckeriet och sen – sen släpps den. Släppdatum kommer vi meddela under veckan som kommer. Och så fort den släpps kommer jag lägga upp en länk här på min sida för dig som vill att boken ska bli din!

Jag planerar givetvis att ha releasefest. Men den behöver vara Coronaanpassad. Eftersom enbart min egen familj består av sju personer så tänker jag nog satsa på två fester. Att få fira denna milstolpe känns viktigt. I fredags fick jag frågan vad jag ska göra nu när boken är klar. Bra fråga. Men jag lovar att jag har fullt med planer som jag bara väntar på att få sätta i verket.