Förlossningsförberedelse genom yoga nidra

The positive Birth Calendar 2021

Av Eva Grape Ersson

Jag heter Eva Grape Ersson och jobbar som doula och utbildar nya doulor tillsammans med Märta Cullhed Engblom. Vi har doulautbildningen Föda med stöd och webbkursen Aktiv förlossning ihop. Jag är i botten socionom med lång erfarenhet som kurator. Sedan år 2011 har jag jobbat med profylaxkurser och födande. Jag är också yogalärare med min egen yogastudio i Enköping och alldeles nyligen även certifierad yoganidra-lärare. Gravidyoga tycker jag är ett fantastiskt verktyg för att hantera sin graviditet och stundande födsel på.

Foto: Lovisa Engblom

Tillit – Att tro på sig själv

När du är gravid och ska förbereda dig för att föda är något av det mest hjälpsamma du kan göra att börja lita på dig själv. Det här är nödvändigtvis inte samma sak som att ha tillit till naturen eller att lita på att din kropp kan föda utan det handlar mer om att lita på att du själv har kunskapen om och kan avgöra vad just du behöver!

Ha tillit till att du själv sitter på nycklarna till din egen förlossning. Lita på att kroppens instinkter kommer tala om för dig vad du behöver i stunden. Att bygga förtroende för sig själv och våga tro på sig själv är en fantastisk förlossningsförberedelse eftersom du då kan komma i kontakt med de delar som kan tala om för dig vad du vill och behöver. När vi har den kontakten mellan instinkt, kropp, känslor och tankar får vi den intuition som ger oss möjlighet att hantera det som händer oss, oavsett vad det är. Det kallas för ”the mind-body connection”.

Den här kopplingen mellan kropp och sinne är hjälpsamt oavsett vilken sort födsel du önskar eller får. Den kan aldrig vara fel utan handlar om att det är DU som har möjlighet att känna in vad det är just du behöver – det som ingen annan kan veta. Det finns ofta många människor som kan bistå dig som föder (partner, doula, barnmorska på MVC och på förlossningen, undersköterska, syster, mamma…) och det är du själv som vet på vilket sätt de bäst kan vara ett stöd för dig.

Förändringens tid – att vara gravid

Att vara gravid är att vara i förändring. Din kropp bygger ett liv inuti dig och förbereder sig för att både föda och att vara förälder. Det är kroppsliga förändringar som kan kännas i den växande kroppen och en cocktail av hormoner som påverkar på olika sätt. På ett sätt är hela graviditeten en förlossningsförberedelse vare sig vi vill eller inte.

Jämfört med andra djur har vi ett stort neocortex (den tänkande, rationella delen av hjärnan) som kan försöka förutse och föreställa sig både förlossning och föräldraskapet vilket kan leda till känslor av både lycka, oro och rädslor. Det här är ju en del av att vara människa och har hjälpt oss genom evolutionen. Med ett balanserat nervsystem där vårt parasympatiska system (lugn- och rosystemet) och vårt sympatiska system (fight or flight) växlar när det behöver, så fungerar vi ganska bra och kan hantera osäkra händelser och upplevda faror på ett adekvat sätt. Om vi för tillfället lever i en stressig situation kan hjärnan vara extra känslig och ibland “överreagera”. Om vi kopplar ihop detta med “ the mind-body connection” så vet vi att ett stressat system inte är lika bra på att känna in vad den verkligen behöver. I riktigt jobbiga situationer kanske vi glömmer bort att äta och dricka och minsta lilla motgång blir ett stort misslyckande.

När vi föder ska vi helst vara i vårt lugn- och rosystem där vi producerar massor av vårt värkstimulerande hormon oxytocin som för födseln framåt. Oxytocinet kallas ibland gasen i förlossningen vilket kanske kan ge bilden av att det på något sätt är väldigt fartfyllt men i själva verket är någon som är fylld av mjukt, sävligt och kärleksfullt oxytocin väldigt lugn. När vi föder är vi också hjälpta av ett lugnt nervsystem som kan känna in vad vi behöver just nu. Att inte äta eller sova under stora delar av en födsel är uttryck för stress och har nödvändigtvis inget med själva födseln att göra. När vi föder i lugn och ro kanske vi kan slumra mellan värkarna och känna när vi behöver energipåfyllnad, smekningar, smärtlindring, olika former av rörelser med mera.

Många upplever sig också väldigt trötta under graviditeten och det är inte konstigt med tanke på allt som händer i kroppen rent fysiskt. För vissa blir en graviditet också något väldigt existentiellt. Det är en fas där vi ska gå från en del av livet till något nytt. Kanske till och med från en värld till en annan: och om man då förutsätts köra på i samma tempo som innan kan den psykiska tröttheten också bli väldigt påtaglig.

Att skapa mer inre tillit inför att föda

Så vad kan du göra för att skapa mer självförtroende och tillit inför födseln och öka på din egen mind body- connection? Något som är väldigt hjälpsamt för den här kontakten är som jag fastslagit ovan, ett balanserat nervsystem där alla delar i hjärnan kan samspela och reagera på bästa sätt. Du vill få ner kroppens stressnivåer och ett möjligt sätt att göra det är genom yoga.

Även om det inte finns så mycket forskning på graviditet och yoga så är den som finns enhällig i dess positiva effekter på gravidas välmående med minskad stress, oro, depression. Yoga kan även ge positiva effekter för barnet.

Yoga nidra som förlossningsförberedelse

Till The positive birth calendar har jag skapat en egen Yoga nidra till dig som är gravid. Yoga nidra är “yogisk sömn”, en ledd djupavslappning som bland annat innehåller kroppscanning, medveten andning och visualiseringsövningar. Om du somnar under nidran så är det precis som det ska. Om dina tankar drar iväg och du inte kan sluta tänka på middagen är det också precis som det ska. Du kan inte göra fel!

Den här yoga nidran är inte så lång, så du ska ha möjlighet att få in den i ditt liv. Kanske passar det på lunchrasten, när du kommer hem från jobbet, när barnen har lagt sig eller någon annan tid på dygnet som är bra för dig.

Jag önskar dig en skön stund!

Instruktioner

Försök hitta en riktigt behaglig position där du kan lägga dig skönt tillrätta. Det kan vara skönt att lägga en filt över sig och kanske en sjal över ögonen. Om det är möjligt att hitta en tyst plats där du slipper bli överraskad av plötsliga ljud så är det bra.

Du som lider av PTSD, stark ångest eller någon psykossjukdom rekommenderas inte att göra yoga nidra.

Källor:

Reclaiming childbirth as a rite of passage. Rachel Reed

The principles and practice of yoga in health care. Khalsa et al

Kursmanual i Yoga nidra. Melanie Cooper och Jennie Wadsten


Ingegerd Hildingsson

Ring barnmorskan! En framtidsspaning

The positive Birth Calendar 2021

Av Ingegerd Hildingsson

Jag som skrivit detta inlägg heter Ingegerd Hildingsson och är barnmorska sedan 36 år. Jag är också professor i reproduktiv hälsa och forskar bland annat om kontinuitetsmodeller och förlossningsrädsla. Här vill jag ge en framtidsspaning om barnmorskans profession och födandets villkor.

Ingegerd Hildingsson Foto. Mikael Wallerstedt

SARA

Sara stod på knä, lutad över sängen där mjuka kuddar avlastade hennes tyngd. Håret var slarvigt uppsatt i en tofs på huvudet. Hennes blick var inåtvänd, hon tog ett par klunkar ur juiceglaset som stod på det lilla sängbordet bredvid. Kläderna låg slängda lite här och var. Plaggen hade åkt av ett efter ett ju mer ansträngningen skapat värme och svett i hennes kropp. En våg började byggas upp i hennes inre, det stramade inombords, ryggen kändes nästan som att den skulle gå av. Ett långsamt JAAAA med mycket mörk röst formades automatiskt i hennes inre, tung, ner, tyngd, JAAAA, var det mantra hon hade lärt in. Det fungerade att möta smärtan på detta sätt. Marcus torkade svett ur hennes panna. Deras ögon möttes. Snart skulle de få möta sitt barn, deras kärleksskapelse. Tiden fanns inte längre, Sara visste inte hur länge värkarbetet hade pågått. Det var sen eftermiddag och nog hade hon hållit på hela dagen?

De senaste dagarna hade Sara känt sig lite disträ och samtidigt förväntansfull. Rastlösheten bytte av tröttheten. Det var varmt både utomhus och inomhus. Hon hade simmat nästan varje dag, njöt av vattnet som smekte hennes kropp och av att hon kände sig lättare och mindre svullen. Det var nu fyra dagar över det beräknade datumet. Nog hade hon haft enstaka sammandragningar de senaste veckorna och hon hade fått gå på toaletten oftare de senaste dagarna. Men inte förrän i morse hade hon börjat tro på att det verkligen kunde vara dags. Sara visste allt om latensfasen, att den kunde hålla på länge. De känslor som den medförde kunde vara allt från ökad energi till uppgivenhet. Hon hade läst att det var viktigt att låta latensfasen ta sin tid, att den förberedde för det som skulle komma. Det riktiga värkarbetet.

I morse hade det kommit lite blodblandat slem när Sara gick på toaletten. Kunde det vara den berömda slemproppen?

Tätare och starkare, längre och kraftigare. Barnet rörde sig inuti henne. Hon strök sin enorma mage och viskade välkomnande ord. Pausen var kort, nu kom nästa kraftfulla sammandragning, JAAAA, tung, ner, tyngd, JAAA. Hennes röst var så annorlunda, så mörk, stabil, ett urkraftsläte. Så visste hon plötsligt att något var annorlunda. Ring barnmorskan! sa hon till Marcus, det är snart dags.

EMMA

Telefonen ringde kvart över tre. Emma ställde några rutinfrågor, bad att få prata med Sara, lyssnade till hennes andning under en värk. Efter många år som barnmorska kunde Emma kategorisera ett värkarbete genom att lyssna till kvinnans andning, läten och höra om det var möjligt att föra ett samtal under en värk. Det var det inte. Vi ses om en stund avslutade Emma samtalet. Emma kontrollerade att all utrustning fanns med, tog fram de läkemedel hon eventuellt kunde behöva och packade allt i den stora lådan bak på elcykeln.

Efter den stora pandemin, ekonomikrisen som följde och det allt viktigare miljöarbetet hade många restriktioner tillkommit. Distansarbete var numera vardag för alla som kunde. Människor reste mindre, både privat och i arbetet. Konsumtionen hade också minskat till följd av den ökade arbetslösheten. Restriktionerna hade omfattat begräsningar i tillgång på vatten, bilkörning och import. Allt fler hade börjat odla mer av sin egen mat. Det var inte bara negativt det som skett efter utbrottet av pandemin. Människor började rannsaka hur de levde. Regeringen – som hade tillskjutit oerhörda mängder med bidrag till kommuner och regioner under krisen – fick också omvärdera många aspekter.

Under pandemin blev det tydligt hur viktigt det är att lita till vetenskapen. Att i alla områden agera utifrån den bästa tillgängliga evidens som finns.

Det hade varit bara till fördel för Emmas profession. Under pandemin började kvinnor undvika sjukhus på grund av rädsla för smitta. Hemfödslarna ökade och kvinnor började också välja att föda oassisterat. En orsak till det var bland annat att partners inte längre gavs möjlighet att följa med vid besöken under graviditeten eller i samband med födseln. Det stora bekymret för kvinnor som ville föda hemma var att hitta en barnmorska som kunde hjälpa till. Det kostade också väldigt mycket att anlita en barnmorska, tidigare fanns inga bidrag till hemfödsel, familjerna hade fått bekosta detta med egna medel.

Nya evidensbaserade riktlinjer

Men så hände något. Det kom nya, evidensbaserade riktlinjer på hur en god förlossningsvård ska organiseras och bedrivas. Tidigare hade evidens enbart studerats ur ett medicinskt perspektiv, men den senaste nationella utredningen hade även tagit kvinnors upplevelser i beaktning. Det hade resulterat i att all vård under graviditet och födande samt den första tiden efter nu bedrevs i statlig regi. En vårdpeng följde kvinnan, som själv gavs möjlighet att välja vilken vårdgivare som önskades, vilken vårdform som föredrogs, men även vilket förlossningssätt som valdes. Detta hade tidigare inte varit möjligt. När förlossningarna flyttades från hemmen till sjukhusen under 1940-60 talet byggdes förlossningsvården och dess organisation upp lika som operationssalar och kirurgavdelningar. Vårdens fragmentering hade börjat. Distriktsbarnmorskan, som var känd av medborgarna där hon verkade och respekterad för sin kunskap fick då andra uppgifter.

Mödrahälsovården som började byggas ut under 1940-talet innefattade till en början enbart kontroll av kvinnans blodtryck och urinprov, men med ökad kunskap och diagnosmetoder utökades också barnmorskans uppgifter inom mödrahälsovården. Det förebyggande arbetet bestod av flera hörnstenar. Graviditetskontroller, föräldrautbildning, abortförebyggande verksamhet, preventivmedelsrådgivning var relativt förekommande under 1980-90 talet. Senare tillkom information om fosterdiagnostik, alkohol-och tobaksprevention, samtal om våld i nära relationer. När datajournaler infördes blev tidsbokningen mer detaljstyrd och barnmorskan miste en del av sin frihet att ge individualiserad vård. Måhända uppvägdes detta av säkerhet i registrering och journalföring när vården blev alltmer digitaliserad.

I svallvågorna av allt som hände under 2020-talet gavs också möjligheter för barnmorskor att arbeta evidensbaserat. Inte bara inom sjukhusvården utan genom att kunna erbjuda kontinuitet genom hela vårdkedjan, från graviditet, under födsel och eftervården. Det generösa startbidraget som Emma fick hade använts till inköp av utrustning, som dator, CTG-apparat och elcykel. Men viktigast var hennes trästetoskop. Händer, öron och tålamod är en barnmorskas viktigaste instrument.

Trästetoskop
Foto: Lovisa Engblom

Barnmorskan kommer

När Emma kom hem till Sara och Marcus stannade hon i dörröppningen för att känna in atmosfären. Här fanns ingen rädsla, bara fullkomlig tillit, till kroppen, till processen, till förmågan att föda. Sara och Marcus hade valt att föda hemma. Graviditeten hade varit normal, de önskade ha en så naturlig födsel som möjligt. Samtidigt var de väl pålästa och visste att en födsel ibland kan ta en annan inriktning än vad som önskas. Emma var väl medveten om att många fortfarande tyckte att hemfödsel var ansvarslöst.- Tänk om nånting skulle hända! Den tanken fanns i det kollektiva medvetandet.

Kunskap, baserad på vetenskapliga studier om säkerhet vid hemfödsel hade så småningom nått beslutsfattarna och efter några remissrundor bestämdes det att hemfödsel skulle ingå i det ordinarie sjukvårdsutbudet, under förutsättning av den assisterades av en utbildad barnmorska som hade tillgång till nödvändig utrustning och läkemedel. Krav ställdes också på den födande kvinnan. Det skulle vara en okomplicerad graviditet med en förväntad normal födsel. Ett (1) barn i huvudbjudning, fött i fullgången tid (mellan graviditetsvecka 38 och 41) samt att det fanns möjligheter till akut transport till sjukhus i händelse av komplikationer. De flesta föräldrar var nöjda med dessa restriktioner.

Ofta blev det så att födseln startade i hemmet, barnmorskan var med hemma och födseln avslutades alldeles normalt. Någon enstaka gång hände det att kvinnan önskade smärtlindring och ville åka till sjukhus. Det kunde också hända att födseln gick alldeles utmärkt men att mer vård behövdes efteråt, exempelvis om kvinnan blödde för mycket eller om barnet visade tecken på att inte må bra. Emma hade aldrig varit med om ett barn som inte mått bra, men någon gång hade en kvinna som fött hemma börjat blöda sex-sju timmar efter födseln. Den kvinnan skattade sin förlossningsupplevelse mycket positivt. Att bli överflyttad till sjukhus efteråt för att få dropp och livmodersammandragande medel var inget negativt för henne. Som hon själv uttryckte de: det är ju därför jag valde att föda hemma med en barnmorska, de har kompetens att avgöra om man behöver sjukhusvård eller inte.

Emma smög sig försiktigt in i Sara och Magnus sovrum. Att vara gäst hos en födande kvinna och hennes partner innebär ett annat förhållningssätt än man normalt har på sjukhus. Även om personal försöker respektera föräldrars privata sfär så är förlossningsavdelning på sjukhus personalens domäner. I hemmet, däremot, är förhållandet det omvända. Därför ville Emma känna in och bli inbjuden innan hon gjorde något mer. Sara var mitt i en värk, men när den släppte frågade Emma viskande hur det gick? Sara nickade men orkade inte prata så mycket. Emma la sin hand på hennes mage och höll den där för att känna styrkan i värkarna, som nu kom med ungefär tre minuters intervall. Efter en stund frågade Emma om hon fick kontrollera hur barnet mådde. Det gick bra och Emma lyssnade en lång stund med sin bärbara dopton. Helst ville hon lyssna med sitt trästetoskop, men avstod så länge för att Sara inte skulle behöva ändra ställning.  Barnets hjärtljud lät regelbundet med en frekvens på runt 140 slag per minut.

Sara undrade om Emma kunde undersöka hur långt hon kommit i sin födsel. Under graviditeten hade de kommit överens om att Sara gärna fick säga till när hon ville bli vaginalundersökt. Först kände Emma utanpå Saras mage, för att känna efter åt vilket håll barnet låg, att barnets huvud låg neråt, och för att känna efter utifrån hur långt ner barnet trängt i bäckenkanalen. Under den vaginala undersökningen kände Emma att livmoderhalsen var helt utplånad, modermunnen öppen 7 cm, barnets huvud stod strax nedom spinaetaggarna i bäckenet och en stor buktande hinneblåsa kändes. Sara hade jobbat igenom stor del av öppningsskedet hittills. Barnets hjärtljud avlyssnades igen, denna gång med trästetoskopet. Det lät regelbundet och bra.

Emma satte sig vid parets köksbord och kopplade upp sin dator mot sjukhusets server. Hon började skriva i den elektroniska förlossningsjournalen. Om det skulle behövas råd eller hjälp från sjukhuset så underlättade det med en tydlig dokumentation. Emma skrev in de undersökningar som gjorts samt en planering för den fortsatta vården. Eftersom allt verkade vara normalt så fick Sara och Marcus fortsätta hantera värkarbetet med FUR-metoden. Emma fanns i bakgrunden som stöd, gav lite massage då och då, uppmuntrade Sara till att äta och dricka, gå regelbundet och tömma urinblåsan samt vara i rörelse. Sara började skaka och blev orolig, smärtan tog över. Emma och Marcus hjälpte henne till duschen för smärtlindring. Det varma vattnet hjälpte bra.

Övergångsskedet

Efter en halvtimme gick Sara tillbaka till sovrummet. Ingenting hjälpte längre, hon blev orolig och ville ge upp.

–Jag klarar inte mer, nu vill jag ha ett kejsarsnitt, grät Sara. Bra tänkte Emma, nu är Sara i övergångsskedet, det är då sådana tankar och känslor kommer. Precis när hon tänkt tanken gick fostervattnet. Det var klart och fint. Emma kontrollerade att det inte fanns någon navelsträng som lagt sig i vägen. Livmoderhalsen var nu helt öppen och barnets huvud stod strax ovanför bäckenbotten. Sara började få krystimpulser. Emma ville att Sara skulle följa kroppens impulser och ville därför inte försöka forcera födseln. Mellan varje krystvärk kontrollerades barnets hjärtljud, de var lite lägre nu, precis som de brukar när huvudet trycks ihop under krystning. Sara stod på alla fyra i sängen, Marcus halvlåg framför henne och höll hennes händer. Hela tiden uppmuntrande och följsam i Saras värkarbete. JAAA, tung, ner, tyngd…JAAA.

Emma satt på sängkanten, beredd att bromsa framfödandet när barnets huvud syntes. Huvudet stod i det man kallar för ”genomskärning”, vilket betyder att det inte längre åkte tillbaks mellan värkarna. Det sved rejält i Saras underliv, men som de tidigare kommit överens om, lyssnade Sara på Emmas instruktioner och flåsade under de sista värkarna. Barnets huvud föddes i slutet av en värk, det blev en kort paus. Tyngdkraften hjälpte axlarna att rotera och vid nästa värk kom hela barnet. Bebisen skrek direkt. Efter att ha pustat ut en kort stund böjde Sara sig bakåt, lyfte på ett ben så att Emma kunde föra barnet till Saras framsida. Utan vidare instruktioner observerade Emma det naturliga förloppet som händer när en kvinna föder. Först tittade Sara nyfiket på sitt barn, undersökte det, räknade fingrar och tår. Sedan tog hon upp barnet i sin famn, välkomnade det tillsammans med Marcus. Vilken fantastisk upplevelse!

Emmas arbete efter födseln

För Emmas del fanns det en hel del kvar att göra innan födseln var klar. Hon frågade om Sara ville vända sig om så att barnet kunde påbörja sin vandring mot bröstet. Sara gjorde så, grimaserade för att det var så obekvämt och svårt att ändra ställning, trots att hon precis varit hur rörlig som helst under födandet. -Ajajaj, det gör ont stönade Sara. Navelsträngen som fortfarande pulserade var aningen kort och det smärtade när Sara rörde sig. Emma kände på Saras mage för att se om den börjat lossna. En lite blödning kom och när navelsträngen slutat pulsera strax efteråt ville Sara krysta. Moderkakan kom spontant. Emma inspekterade den. De dubbla hinnorna som format hinnsäcken där barnet legat, var fullständiga. Den köttiga delen på moderkakan undersöktes och fanns vara fullständig den också. Under tiden låg barnet storögt och tittade på sina föräldrar. Så småningom började barnet göra de typiska rootingrörelserna som en signal att börja amma. Emma kontrollerade om det fanns någon bristning som behövde sys. Hon satte två stygn i blygdläpparna, efter att ha bedövat området med spray. Efter födseln är det också viktigt att livmodern orkar dra ihop sig ordentligt. Emma masserade Saras livmoder utifrån, det kändes inte så skönt. Ett litet koagel kom, därefter var den väl sammandragen. Kontroll av livmoderns sammandragningsförmåga gjordes ofta de närmaste timmarna. Sara fick också instruktioner om hur hon själv kunde massera utanpå magen och stimulera livmodern genom att låta barnet amma ofta. Marcus hjälpte Emma att få rent i sängen och ordnade med fika.  Bebisen låg hud-mot-hud de följande dygnen, mest på Sara, för att stimulera amningen, men Marcus var stand-in när Sara behövde duscha eller gå på toaletten. Emma skrev journal och skickade födelsemeddelande till Skatteverket så att barnet fick personnummer. Efter några timmar återvände Emma hem.

När Emma kommit hem rengjorde hon sin utrustning. Förutom doptonen och trästetoskopet fanns det instrument som använts vid födseln, som skulle rengöras. I förlossningslådan fanns två peanger, en sax, ett navelband samt packat för sig, en mindre sutureringlåda, bestående av sax, pincett och nålförare. Tråd att sy med var packat i små kuvert där tråd och nål utgjorde en enhet. De läkemedel som Emma hade med vid förlossning var två typer av livmodersammandragande medel, lokalbedövningsmedel som gavs innan bristningar syddes, samt k-vitamin som gavs till bebisen efter födseln, i syfte att förebygga inre blödningar. I hennes väska fanns även akupunkturnålar, TENS apparat (för elektronisk smärtlindring), saturationsmätare och blodtrycksmanschett. En portabel CTG apparat fanns också i utrustningen. Den användes för att registrera barnets hjärtljud och värkarnas frekvens. En liten ultraljudsapparat hade också införskaffats. Den kunde Emma använda under graviditeten för att räkna ut beräknat förlossningsdatum, lokalisera moderkakans läge samt se om det fanns fler än ett barn. Apparaten var dock inte så bra att använda till missbildningsdiagnostik, storleksmätning i sen graviditet eller mätning av flödet i moderkakan. Om sådana undersökningar krävdes, remitterade Emma kvinnan till specialistmödravården på sjukhuset.

Under de följande dagarna gjorde Emma hembesök till den nya familjen. Amningen kom igång, men brösten blev väldigt svullna någon dag. Eftersom Sara visste att detta var vanligt så kämpade hon sig igenom de första dygnens amningssmärtor. Den första natten hade både bebis och föräldrar sovit, men den andra natten var det mycket bök när barnet ”meckade”, vilket innebär att det tjocka tarminnehållet, mekonium, avgick. Efter någon dag ändrade bajset färg från grönsvart och kletigt till gulbrunt grynigt. Då visste Sara och Marcus att amningen fungerade utmärkt.

Om den kontinuitetsmodell som Emma arbetar i

Caseload

Den kontinuitetsmodell som Emma arbetar inom kallas ofta caseload. Det innebär att hon ansvarar för omkring 40 gravida kvinnor per år. Hon arbetar tillsammans med en kollega, Lisa, som även hon har hand om 40 kvinnor/år. Emma och Lisa träffar också varandras kvinnor vid några av besöken, eftersom det är omöjligt att vara i beredskap för förlossning varje dygn. Emma och Lisa ansvarar själva för att göra upp sina arbetstider och kan vara flexibla för att täcka upp för varandra vid särskilda tillfällen. Skulle det kollidera, eller vid händelse av sjukdom, så får kvinnorna vända sig till den ordinarie vården. Det händer sällan och totalt har mellan 80-90% av kvinnorna en barnmorska de tidigare känner väl eller i alla fall har träffat, med vid födseln. Undantaget är i samband med semestertider då kontinuiteten är lägre. Kvinnorna är medvetna om detta och accepterar att barnmorskorna behöver semester.

Efter att förslaget kom från regeringen om att uppmuntra och finansiera modeller med barnmorskekontinuitet, hade olika vårdmodeller vuxit fram. En del barnmorskor arbetade tillsammans i något större grupper, oftast fyra i varje team, andra erbjöd kontinuitet till speciella grupper, exempelvis förlossningsrädda eller ensamstående kvinnor. Alla möjligheter att erbjuda vård av en barnmorska kvinnan tidigare träffat kan ge en mer positiv upplevelse av vården och förlossningen. Ingen annan vårdintervention har visat så betydande effekter som kontinuitet. Beroende på lokala förutsättningar kunde vård med kontinuitet se olika ut på olika platser och under olika tider. Många barnmorskor som tidigare lämnat förlossningsvården återvände när de nu gavs möjlighet att arbeta på det sätt de visste var det bästa och där relationen mellan barnmorskan, kvinnan och paret stod i centrum.

Den omfattande utredningen av utbildning till barnmorska hade också inneburit att det nu inte längre var nödvändigt att vara sjuksköterska innan barnmorskeutbildningen påbörjades. Det gjorde att det gick snabbare att utbilda barnmorskor genom så kallad direktutbildning. Utbildningsplatserna fylldes snabbt. Studenterna var något yngre än i tidigare utbildning och tack vare utbyggnaden av kontinuitetsmodeller så fanns det goda möjligheter att barnmorskestudenter skolades in i dessa modeller. Att exponeras för många födslar under den fem år långa utbildningen gav både stor yrkesskicklighet och vetenskaplig kunskap då utbildningen avslutades på masternivå.

Några år tidigare hade barnmorskeyrket varit hotat. Hotet kom från många håll. Andra professioner stod beredda att ta över barnmorskans roll. Arbetsgivarorganisationerna ville ta genvägar och snabbutbilda sjuksköterskor till förlossningsassistenter som passade kvinnorna under värkarbetet och när det var dags att krysta kallades läkare in. Stora protestaktioner hade genomförts över hela landet. Kvinnor och deras familjer och barnmorskor stod enade mot den ökade medikaliseringen och utrotandet av barnmorskeprofessionen. Utredningsförslagen fick ingen genomslagskraft. Istället började beslutsfattarna lyssna på vad kvinnor och barnmorskor önskade. Många politiska partier hade framfört argument för att förbättra förlossningsvården, kvinnors och barnmorskors villkor. Det var en av få frågor där det rådde total enighet över alla partigränser. För vem vill stå i skamvrån och visa att man inte lyssnar till evidensen?


the positive birth calendar

Vår regnbågsbebis föddes en sommarnatt under pandemin

The positive Birth Calendar 2021

Av Jennie Asplund

Fotograf wanderings.se

Mitt namn är Jennie och lever tillsammans med min stora kärlek Xandra och våra fyra barn i Göteborg. Jag har genomgått fyra graviditeter och fött fyra barn, två på sjukhus och två planerade hemförlossningar. Min grundutbildning är en kandidat i kognitiv neurovetenskap och jag arbetar idag som coach och processledare. Mitt intresse för födandets process har alltid varit starkt från det att vi hade djur som liten och min mamma lärde mig om vikten av lugn och ro vid födandet. Mänskliga rättigheter ligger mig varmt och hjärtat och är som en röd tråd genom allt jag tar mig an. Det är också därför jag ser en sådan stark feministisk koppling till hur förlossningsvården idag är utformad för att spara pengar kortsiktigt, istället för att investera i människor och liv. I en framtid ser jag hur kvinnor och livmoderbärare respekteras och ges de rättigheter som är deras. Här är min berättelse om hur vår Regnbågsbebis föddes en sommarnatt mitt under pandemin 2020.

Födsel en sommarnatt

Det är sent runt midnatt, det är mörkt ute och regnet smattrar mot rutan. Vinden blåser hårt. Sommaren har varit het och jag har spenderat tiden nära en fläkt. De senaste veckorna har varit fyllda med sammandragningar som stegrat i intensitet men sedan avtagit under natten. Det här är min fjärde graviditet och fjärde stundande förlossning så det är som det brukar. Jag är trygg i mig själv och har tillit till min kropp. 

Vi har precis krupit i säng och jag hör hur Xandras andetag blir tunga i nacken på mig. Medan jag slumrar mellan landet vaken och sovande. Jag ligger så i ett par timmar tills jag känner en kraftig smäll inuti mig. Jag sätter mig upp i mörkret, men inget vatten sipprar ifrån mig. Inget. Jag går upp ur sängen för att känna efter, det kan gå snabbt när vattnet väl gått. Jag krafsar ner 03:10 på ett pappersblock för att få en överblick på förloppet. 

En stark kraft drar igenom kroppen, jag lutar mig framåt med armarna stödjandes mot köksbordet, andas långsamt och ljudlöst. Där var den över. Väcker en yrvaken Xandra med orden att jag tror det är på gång. Hon sätter sig upp, det kommer en till den drar tag i mig och genom mig, starka är de. Nu är det på gång, säger jag. Hon frågar om hon ska ringa barnmorskorna, doulorna och fotografen. Jag vet inte än hur pass långt det är, hon hjälper mig in i duschen, en värk till. 

Värkarna drar igenom mig, jag känner inuti mig, där kommer blod på fingrarna. 

Poolen som jag vill föda i är platt på golvet, jag andas genom täta värkar som sveper över och igenom hela mig. Jag måste ta all min koncentration för att hantera arbetet som min kropp gör. Musiken är på, ljusen är tända. Det blir intensivt och jag tar mig snabbt ur duschen, Xandra smsar alla och försöker samtidigt blåsa upp förlossningspoolen vars instruktionstext är på engelska samtidigt som hon försöker att vara ett stöd för mig genom värkarna. Skit i mig skriker jag mellan värkarna, jag klarar mig! Få upp den jädra poolen bara! 

Det ringer på dörren, vi öppnar och där står hon vår DoulaFrida, vår räddare i nöden! 

Jag har en värkpaus och ser hur Xandra fullkomligt drar en lättnadens suck och säger ”Tack och lov! Nu är du här”. Jag skrattar, för det är helt galet intensivt. Så ringer det på igen och igen, Nina vår fantastiska barnmorska som följt oss igenom graviditeten mitt i en pandemi och stöttat genom oro över att inte kunna ha med Xandra på förlossningen. Strax därpå kliver barnmorskornas eldsjäl Johanna in och hon kavlar upp ärmarna och blåser upp poolen. Nina kramar om mig och stöttar genom värkarna. Hon kramar om oss hårt båda och säger ni ska bli mammor! 

Klockan är strax efter 4. 

Värkarna blir mer intensiva och jag känner hur jag behöver sitta på toaletten. Jag känner hur barnet tränger ner. Jag kan inte sitta här säger jag, jag vill föda i den förbannade poolen! Det gör så ont och jag går upp i de ljusa tonerna och ljudar orden Nej, nej, nej! Jag hör hur Frida påminner mjukt med orden ”Jo, jo jo”.

Det är för intensivt, det går för fort, jag hinner inte med. Jag hinner tänka att här vill jag inte föda. Upp, jag måste upp härifrån. Jag låser mig, smärtan är för intensiv. Jag står nu på alla fyra på golvet och känner hur barnet kommer att födas nu, vilket är på samma plats jag födde mitt senaste barn. Jag kommer aldrig hinna ner i poolen, jag kommer att föda här säger jag. Barnet kommer nu, den kommer nu. Jag vill krypa ur mitt eget skinn, det går så fort. 

Johanna kliver fram tar mig under armen och säger, ”Jennie du ville föda i pool, nu kniper du!” Så hjälper de mig upp på benen och ner i poolen. 

Jag känner hur det varma vattnet omfamnar mig, sluter sig runt varenda cell i mig och lugnet det lägger sig som en varm filt över mig. Lugnet infinner sig och värkarna blir mindre intensiva mer mjuka och de är inte lika täta, de är mer djupgående. Jag går från att säga nej, nej, nej till ett mullrande jaaaaaaaa som går igenom hela min kropp.

Det går nu att få kontakt med mig, Xandra kysser mig och ser mig i ögonen och berättar hur mycket hon älskar mig, smeker mig längs håret och berättar för mig vilket jobb jag gör. Hennes fingrar smeker över mina ögonbryn, hon ber mig slappna av i ansiktet.

Jag känner hur barnet tränger ner djupare och djupare i mitt bäcken med sitt huvud och hur hon roterar inuti mig. Jag försöker inte längre fly ifrån värkarna, jag möter dem.

Mellan värkarna ger Xandra mig jordgubbar och jag känner hur de saftiga jordgubbarna fyller mig med vätska och energi. Hennes varma händer smeker mitt ansikte och följer upp värkarna med sin trygga famn. Fullständigt älskad. Så lugnt.

Jag för in fingrarna för att känna efter om jag kan känna barnets huvud. Där känner jag ett mjukt huvud och hår. Jag får som en inre mental bild av vår bebis. ”Den har hår!”  

I nästa sekund sköljer en stark krystvärk över mig med sin intensitet som jag känner igen så väl, nu kommer barnet. Jag känner hur barnet tar sats inuti mig, hela min kropp tar över och huvudet är ute. Ingen smärta, utan helt lugnt, ”nu är det en värkpaus” säger Nina och jag vet att vid nästa värk kommer barnet. Så där mitt i stunden är vi alla, barnet med huvudet utanför, under ytan och kroppen inuti mig. Nästa värk tar över och ut glider barnet. Jag vänder mig runt och plockar upp vår lilla unge i famnen. Bakom mig står Xandra och kysser min panna, där är hon vårt lilla knyte, äntligen. 

Stillsamt för jag henne vaggandes i händerna i vattnet fram och tillbaka, medan vi undersöker varandra med blickarna. Tiden står stilla. Hon blinkar och ser på oss med de där stora förundrande ögonen. 05:21, morgonen är här, rummet är varmt ljust, alla är så lugna och utstrålar gemenskap. En sådan magisk stund. 


Frida Viirman

Att vara kvar och komma framåt

The positive Birth Calendar 2021

Av Frida Viirman

Hej, jag heter Frida Viirman och är barnmorska sedan 20 år. Efter gymnasiet hade jag ett tydligt mål: jag skulle bli ung barnmorska på ungdomsmottagning! I min värld var det bara tanter som jobbade där, och jag tyckte mig kunna göra en insats. Det var bråttom att bli färdig!

Alla uppsatser jag skrev under barnmorskeutbildningen passade in i planerna; det handlade om ungas attityder till analsex och om dagen-efter-piller, som vid den här tiden ännu inte blivit receptfritt. Samtidigt mötte jag under praktikperioderna födande kvinnor, fantastiska barnmorskor och fascinerande förlopp. Jag var bara tvungen att jobba lite på förlossningsavdelningen medan kunskaperna var färska. Ungdomsmottagningen fanns kvar, och jag var fortfarande ung. Oj, som jag fascinerades av hur olika vägen från värkar till bäbis kunde vara! Jag blev även mer och mer medveten om hur upplevelsen av födandet varierade, både mellan olika kvinnor och mellan olika deltagare i samma födsel.

Efter några år fick jag, utöver jobbet på förlossningsavdelningen, förmånen att arbeta på mottagningen för förlossningsrädda. De flesta som kom dit väntade sitt andra barn och behövde stöd och planering för att våga föda igen. De hade alltså inte varit rädda under sin första graviditet, utan blivit det i samband med att de fött. Inte sällan hade de tvekat länge och våndats mycket, innan de ens vågade göra barnet som nu växte inom dem. Det var laddat för dem att komma till sjukhuset och att träffa mig. De skulle nu konkret börja förbereda sig på att föda detta barn, vaginalt eller med kejsarsnitt. Ibland hade vi ont om tid innan barnets ankomst, antingen på grund av långa köer till mottagningen, eller för att kvinnan in i det längsta skjutit undan tankarna på den förestående födseln. Att arbeta tillsammans med dessa kvinnor och deras partners var utmanande, ibland utmattande men framförallt oerhört givande. Jag är imponerad av alla kvinnor som föder, men mest beundrar jag alla som föder fast de är rädda. Det bästa med mitt jobb har varit när kvinnor jag träffat under graviditeten vid återkopplingen efter födseln berättar om hur den blivit en helt okej, eller till och med bra, upplevelse. Ofta har den nya upplevelsen fått minnet av den första förlossningen att blekna. Att som barnmorska ha varit med och bidragit till den enorma resa kvinnan gjort från rädd gravid till nybliven tvåbarnsmamma är djupt tillfredsställande. Jag kan inte nog betona vilka hjältar dessa kvinnor är!

Något skavde dock i mig. Varför hade kvinnorna jag träffade inte fått hjälp tidigare? De hade behövt stöd efter en negativ förlossningsupplevelse. Ändå kom de oftast inte till oss förrän de var gravida på nytt och redan utvecklat en förlossningsrädsla. Jag tyckte att vi i vården misslyckades, som inte bättre fångade upp kvinnor i behov av stöd efter förlossning. Detta behövde undersökas närmare! Jag började plugga igen, och skrev uppsatser på högre nivå parallellt med jobbet på kliniken. Hur identifieras kvinnor med negativ förlossningsupplevelse? Hur mår kvinnor efter negativa förlossningsupplevelser? Sådana frågor uppfyllde mig, och ledde vidare till forskarstudier.

Idag är jag doktorand inom området kvinnors psykiska mående i samband med graviditet och födande. Stort fokus ligger på förlossningsupplevelse. På nästan alla kvinnokliniker i Sverige får kvinnan skatta förlossningsupplevelse på en skala mellan 1 och 10 någon av de första dagarna efter det att hon fött. I en av mina studier undersöker jag vad kvinnor väger in i skattningen. Vad motsvarar siffran egentligen? Det ska jag ta reda på genom att jämföra siffran med svaren på 22 frågor i en enkät om sådant man vet är betydelsefullt för förlossningsupplevelsen. Det handlar om egen förmåga, upplevd trygghet, professionellt stöd och delaktighet. Enkäten, Childbirth Experience Questionnaire, har använts tidigare i forskning och har visat sig vara ett bra sätt att bredare mäta förlossningsupplevelse.   

Förlossningsupplevelse tenderar att försämras över tid

Från tidigare forskning vet man att förlossningsupplevelse tenderar att försämras över tid. Därför kommer kvinnor även få möjlighet att skatta förlossningsupplevelse och besvara enkäten Childbirth Experience Questionnaire även tre och sex månader efter det att de fött. Jag har även studerat hur 80 000 kvinnor skattat sin första förlossningsupplevelse och jämfört det med hur de mådde när de blev gravida, när de var gravida och vad som hände under födandet. Här såg vi att de som hade ett allmänt dåligt mående vid graviditetens början i högre utsträckning skattade sin förlossningsupplevelse lågt, liksom de som var förlossningsrädda och fick stöd för psykisk ohälsa under graviditeten. Utifrån dessa resultat blir det uppenbart åtminstone för mig att mer resurser behöver läggas på dessa kvinnor i samband med graviditet!

Vi såg också, precis som tidigare forskare gjort, att sugklockefödslar och oplanerade kejsarsnitt, i synnerhet där mamman sövdes, var förknippade med negativ förlossningsupplevelse. Kanske kan vården bli bättre på att följa upp kvinnor som fött på dessa vis, för att förhindra tänkbara konsekvenser av negativa förlossningsupplevelser? Tidigare forskning har nämligen visat att negativ förlossningsupplevelse inte bara kan orsaka förlossningsrädsla, utan även är förknippat med posttraumatiskt stressyndrom, depression och försvårad amning.

Vid 48 års ålder kan jag konstatera att tåget för länge sedan har gått för mitt planerade arbete som ung barnmorska på ungdomsmottagning. Jag blev istället den unga barnmorskan på Auroramottagningen, en mottagning som också vinner på att där finns barnmorskor i olika åldrar. Så småningom blev jag doktorand. Jag har aldrig slutat arbeta på förlossningsavdelningen. Jag hoppas att jag har ytterligare 20 år kvar som yrkesverksam barnmorska, och att jag ska kunna fortsätta kombinera kliniskt arbete med forskning som kan leda till att fler kvinnor går stärkta ur sitt födande och föräldrablivande. Alla födande har samma rätt till den bästa vården, men alla födande behöver inte samma vård!

Referenser:

Andersen LB, Melvaer LB, Videbech P, Lamont RF, Joergensen JS. Risk factors for developing post-traumatic stress disorder following childbirth: a systematic review: L.B. Andersen et al. Acta Obstetricia et Gynecologica Scandinavica. 2012 Nov;91(11):1261–72.

Bell AF, Andersson E. The birth experience and women’s postnatal depression: A systematic review. Midwifery. 2016 Aug;39:112–23

Dencker A, Nilsson C, Begley C, Jangsten E, Mollberg M, Patel H, et al. Causes and outcomes in studies of fear of childbirth: A systematic review. Women Birth. 2019 Apr;32(2):99–111.

Dencker A, Taft C, Bergqvist L, Lilja H, Berg M. Childbirth experience questionnaire (CEQ): development and evaluation of a multidimensional instrument. BMC Pregnancy Childbirth. 2010;10(1):1.

Hosseini Tabaghdehi M, Kolahdozan S, Keramat A, Shahhossein Z, Moosazadeh M, Motaghi Z. Prevalence and factors affecting the negative childbirth experiences: a systematic review. J Matern Fetal Neonatal Med. 2020 Nov;33(22):3849–56.

Waldenström U. Women’s memory of childbirth at two months and one year after the birth. Birth. 2003;30(4):248–54.


Eva Rose Doula

Doula Eva Rose

The positive Birth Calendar 2021
Eva Rose

Av Eva Rose

Mitt navn er Eva Rose, jeg kommer fra en forblåst øy på Vestlandet i Norge. Der var jeg så heldig å få se min egen lillesøster Sara bli født, trygt og fint hjemme i mine foreldre seng. Min far, Guttorm som var fotograf og tok bilder av denne magiske april dagen i 1985, minner vi alle er så glade for å ha.

Min bestefar var også fotograf, så jeg fikk mitt første kamera som 3 åring. “Du skal bli fotograf”, sa han. Jeg er veldig glad for at jeg var et føyelig barn, for det var aldri noe tvil. Jeg skulle bli tredje generasjons fotograf. Kun 19 år gammel fikk jeg spørsmål fra min redaktør i magasinet Gravid om jeg ville ta bilder av fødsler. Aldri har det vært et mer rungende JA fra meg!

Som fotograf skal man være flue på veggen, men det tok ikke mange fødsler før jeg sakte men sikkert nærmet meg fødekvinnen. Ofte hadde ikke jordmødre tid til å være der inne hele tiden, så det ble ofte mye tid inne på fødestuen hvor jeg fikk god kontakt med parene som jeg fulgte. Å se noen ha vondt uten å gjøre noe føltes helt feil så jeg begynte å holde og stryke på den fødende og jeg så at noe så enkelt kunne hjelpe. Hun ble sett, hun ble tatt vare på gjennom hele fødselen.

I 2013 tok jeg meg fri i 6 måneder for å reise Asia rundt alene

Første stop var Thailand. Jeg har alltid vært glad i å bli massert, men også å massere. Dette var noe mine fødekvinner hadde fått erfare, men jeg visste egentlig ikke hva jeg holdt på med. Jeg har alltid stolt på min egen intuisjon så å massere og trykke rundt på hofter og ryggen til gravide hadde jeg gjort i flere år, men nå ville jeg bruke mulighetene jeg hadde rundt meg på reisen til å lære mer. 

Jeg ble kjent med en ekte hekse- kjærring i jungelen av Thailand som lærte meg opp i thai massasje, og akupressur punkter. Hun hadde vært med på mange fødsler og hun viste meg hip squees og sacral pressure blant mange andre teknikker. Reisen videre gikk til Bali, og Fiji og begge stedene tok jeg massasje kurs. Alle hadde noe nytt å komme med, og jeg fikk mange gode redskaper som jeg gledet meg til å bruke i jobben min som doula. For det var først i 2012 at jeg fikk høre om doula yrket for første gang. 

En doula er en hjelpe kvinne som gir emosjonell, praktisk og fysisk støtte gjennom både graviditet, fødsel og barseltiden. Vi har aldri noe medisinsk ansvar, vi skal bare komplementere en jordmor. Dette var altså noe jeg hadde gjort i mange år allerede, men jeg visste ikke at det hadde et navn. 

Å ta bilder av en fødsel var noe jeg elsket å gjøre. Tanken på at familier skulle få minner fra den store dagen var så fint å vite. Men ingenting slo det å få være inne i den fødebobla med en kvinne. Ta på henne, massere, puste sammen. Berolige, og rett og slett ta vare på henne og partneren under en så viktig begivenhet. Få kjenne hvordan oxytocinen bruse rundt meg. Jeg begynte å få mer selvtillit og ta mer plass og tilbakemeldingene jeg fikk gjorde at jeg ville lære enda mer og bli enda bedre, for det jeg gjorde hjalp!

Fødsler i Norge

I Norge kan du få en kontinuitet om man føder hjemme med egen hjemmejordmor, eller på ABC avdelingen på Ullevål sykehus. Samme team av jordmøre er der gjennom hele prosessen og jeg skjønte fort at dette var en viktig nøkkel for en god opplevelse. Jordmødrene kjente damene, de visst hvilke behov de hadde for å føle seg trygge. Det gjorde at jeg så mye flere fine fødsler. 

Kvinnene hadde ikke samme behov for medisinsk smertelindring, fødslene så ut til å gå mye fortere og enklere. Jeg fikk også sett fødsler hvor kvinnen ikke viste tegn på smerte eller ubehag, kun styrke, ro og tilstedeværelse. 

Av ca 60.000 fødsler I Norge fikk kanskje 500 kvinner denne muligheten på ABC eller føde hjemme. Eneste muligheten for de andre “59.500” til å få en kontinuitet er å betale for en doula. Jeg tror fødselsomsorgen kunne revolusjoneres om alle hadde mulighet til å få møte samme folka gjennom hele prosessen. Slik de har det både i Nerderland og i New Zeland. 

Men det ser ikke ut som dette vurderes engang i Norge, så det er så fint å se at det blir flere og flere doulaer her i landet. Men det er trist at dette er et privat tilbud, som kun noen kan ta seg råd til. Etter å stått på fødestua i 23 år, og sett 205 barn bli født har det vist meg hvor viktig en god fødselsopplevelse er. En dårlig opplevelse går ikke bare utover mor, men barnet og hele det nye familielivet og i potensielt lang tid fremover. 

En fødsel kan se bra ut på papiret, men kan være traumatiserende for mor. 

Hvis man har fått et bånd og tillit til noen som har vært med deg gjennom fødselen er der mye enklere å jobbe seg ut av PTSD og traumer med de som har vært der og kan prate seg gjennom forløpet for å kunne forstå og akseptere mer av det som har skjedd. 

Min drøm

Min drøm og håp for fremtiden er at vi og alle andre land kan få inn kontinuitet i svangerskaps omsorgen, og at inntil dette kan realiseres så burde særlig sårbare kvinner med utfordringer få gratis tilbud om doulaer. Noen kan tenke at det høres dyrt ut, for det er en krevende jobb å stå i beredskap fra uke 38-42 men jeg er sikker på at prislappen staten betaler for å hjelpe alle de som sitter med traumer og fødselsdepresjoner er mye høyere. For det går ikke bare utover kvinnen men en hel familie. 

I 5 år har jeg hatt en Instagram konto som heter evarosebirth. Gjennom den har jeg blitt kontaktet av tusenvis av kvinner i hele verden som forteller historiene sine. 

Jeg har delt filmer og bilder fritt ( uten sensurering ) og fått muligheten til å vise 160.000 følgere hvordan en fødsel ser ut. Jeg har delt viktige verktøy, reserch og visuell kunnskap som har gjort at flere har fått et nytt syn på fødsler. Det mange har tenk på som det værste man skal gjennom i livet har gjennom bildene mine sett at det faktisk kan være det råeste man skal gjennom! Så det har vært så fint å kunne dele min kunnskap med folk i hele verden som har tatt med seg kunnskapen, tatt mer eierskap til egen fødsel og fått bedre opplevelser. 

Jeg har innsett at vi har mye å lære av hverandre på tvers av landegrenser så i 2020 startet jeg en reise og prosjekt jeg kalte Birth around the world. Her skal jeg og min kjære Ole Jacob ( filmfotograf ) besøke ulike land, vi skal møte mennesker som jeg har fått kontakt med som har lært meg mye verdifullt. Så fort pandemien er over skal vi fortsette på dette eventyret. 

Kroppens resussjer er enorme hvis vi bare lar de få plass til å utfolde seg, men i en medikalisert verden hvor alt måles i penger og tid så føler jeg at vi har mista troen på fødekroppen. Mista troa på kvinnene. Men jeg jeg ser hele tiden hvor RÅ damer er! Jeg ser hvor finurlig kroppen er bygt opp. Jeg ser hva tillit, og trygghet gjør og jeg ser hva usikkerhet og redsel gjør. Hvis en kvinne føler seg sett, hørt, har kunnskap til kroppens fysiologiske prosesser og medbestemmelsesrett og valgmuligheter så kommer hun styrket ut på andre siden, uansett om fødselen ble som hun hadde håpet på. 

Å være doula er en egen livsstil i seg selv. Aldri vite når man skal på jobb, hvor lenge man skal være på jobb er svært krevende- men når telefon kommer og fødsel  er gang blir alt annet glemt!


Opokua Britton Andra chansen

Andra chansen

The positive Birth Calendar 2021

Av Opokua Britton

På det stora hela så är jag ganska nöjd med hur min första födsel blev. Direkt efter var jag supernöjd, men betyget har tyvärr dragit ner lite med tiden. Mycket har ändrats sen dess, framförallt min kunskap kring hur en födsel kan vara och hur jag själv kan påverka den. År 2017 hade jag varit sjuksköterska i åtta år så att en födsel skulle ske på sjukhus och att det var skönt att vara nära en operationssal kändes självklart. Jag läste väl någon bok, men annars var mantrat “det går som det går”. Såhär i efterhand så kan jag inte säga varför jag valde den strategin. Delvis berodde det nog på att jag ändå hade en tro på att min kropp vet vad den ska göra. Det jag glömde var ju att sjukhuset har sina rutiner och vad min kropp vill och den taken den vill jobba på kanske inte alltid är densamma som vårdens.

År 2019 var jag doula/stödperson på båda mina systrars födslar, samt min bästa kompis. Samma år bestämde jag mig för att utbilda mig till doula. Sen dess har jag gått en kurs i spinning babies, avslappnade gravidmassage och blivit certifierad hypnobirthinginstruktör. Under åren har jag varit med på många olika födslar, med väldigt olika människor, på olika platser och med olika förutsättningar. Jag har lärt mig, om och om igen att ingen födsel är den andra lik. Jag har lärt mig att man helt enkelt inte vet hur det kommer bli. Men framförallt har jag lärt mig att “preparation is key”. Att förbereda sig betyder ju inte att allt måste bli precis som man drömt om och allt annat är lika med misslyckande. Förberedelse för mig är både mentalt och fysiskt. Det är en möjlighet att inte bara ge sig så bra förutsättningar under födseln som möjligt, men också en chans att njuta av graviditeten och tiden efter.

Om allt går vägen så är det dags för mig att föda mitt andra barn i början av nästa år. Precis som förra gången så längtar jag efter födseln och tiden efter. Den här gången vill jag också försöka göra vad jag kan för att få ut så mycket jag kan även av graviditeten. Jag mådde prima sist, men det kändes mest som något jag behövde göra för att komma fram till målet. Nu vill jag verkligen att resan ska vara målet, hur klyschigt det än låter. Och detta ska jag göra genom förberedelse, förberedelse och mer förberedelse.

Jag bestämde mig för att bli hypnobirthinginstruktör efter att ha läst boken Hypnobirthing-Practical ways to make your birth better (Siobhan Miller). I Sverige så kretsar mycket födselförberedelse kring FUR och här öppnades en helt annan värld. En värld för mig. Hypnobirthing är allt annat än en quick fix. Förutsättningen för att det ska funka är att man tränar och förbereder sig. En full kurs enligt Hypnobirthing Institute består av fem möten som vardera är cirka tre timmar långa. Nu tror jag inte att det är ett måste för att en person ska kunna få ut otroligt mycket av metoden, MEN det kommer kräva flera timmars övning och tid. Men tack o lov så består väldigt mycket av träningen på att slappna av och andas.

“Relaxation is a gift you give yourself”

Min egen förberedelse

Så, hur ska jag förbereda mig nu när jag ska ha min, förhoppningsvis, sista födsel (vill ej ha fler barn). Jo jag kommer fokusera på hypnobirthings sex pelare: andning, avslappning, hypnos, visualisering, information och affirmationer.

Andning: Jag har börjat redan nu, men från vecka 20 så kommer jag ta mig tid att träna på minst en andningsövning om dagen, med fokus på uppåtandning och avslappningsandning.

Avslappning: Det är sannerligen en gåva. En gåva många skulle behöva ge sig själva, men också bli bättre på att ta emot när tillfälle ges. Även om det är så lite som att ta fem minuter för lite mindfulness. För mig har appen headspace hjälp väldigt mycket så den kommer jag fortsätta använda i kombination med specifika hypnobirthing övningar.

Hypnos: Det är väl denna del som många tycker känns lite flummig. Men kort kan man säga att det handlar om att ge plats åt det undermedvetna. I hypnobirthing så görs detta med hjälp av just avslappningsövningar. Det är ett bra sätt att bearbeta kända och okända saker som kan sätta käppar i hjulet under en förlossning.

Visualisering: Jag blundar ofta och fantiserar om hur jag får föda hemma med min familj runt mig i en lugn, varm och mörk atmosfär. Det ger mig så mycket glädje. Sen är det desto svårare att komma på något att visualisera under sammandragningarna. Sist tänkte jag att jag dök under en våg. Vi får se vad som dyker upp denna gång. Kanske lyfts jag upp i en ballong och glider ner mjukt och lugnt som en fjäder. Eller så kanske jag gör som min syster, klättrar uppför ett berg och släpper ut ett urvrål vid sammandragningens peak?

Information: Jag vet vad jag kan förvänta mig av en sjukhusfödsel, men nu försöker jag lära mig mer om vad som behövs när man vill föda i hemmet. Känns skönt att ta mer ansvar för hur situationen ska se ut. I alla fall sakerna runt omkring som jag kan påverka. Jag ska dessutom vara med på fler födslar och hålla en hypnobirthingkurs och då lär jag mig alltid otroligt mycket. Amning, det gick utmärkt sist, men det är något jag inte vill lämna åt slumpen. Den kunskapen kommer gynna mig och mina framtida klienter.

Affirmationer: Jag ger alla mina klienter affirmationskort att sätta upp i sina hem. Jag tänker självklart göra detsamma.

Min favorit är “kraften i sammandragningarna är inte starkare än dig, de kommer ifrån dig”. Jag ska också lyssna på ljudfiler med affirmationer. Jag har affirmationer riktade till graviditeten, till födseln och till fjärde trimestern. Affirmationer kan alla skriva. Det är meddelanden till vårt medvetna och vårt undermedvetna. En huvudregel finns och det är att de ska vara skrivna i presens. Ord har en otrolig kraft. Att använda sig av affirmationer och se hur de kan påverka en tydliggör den otroligt starka kopplingen mellan kropp och knopp.

Jag njuter av att vara igång och jag är så glad att bestämt mig för att ta ett så stort ansvar för min födsel. Och vilken ära det är för mig att hjälpa andra att förbereda sig samtidigt som jag är på min egen resa.


Andras motstånd mot min hemförlossning

The positive Birth Calendar 2021

Av Elisabeth Erhardt

Hej, jag heter Elisabeth och födde mitt första barn hemma i januari detta år. Det här är min berättelse om andras motstånd mot min hemförlossning och mitt krig för att få föda hemma.

Resan till att välja hemförlossning

Jag har sedan jag var liten alltid undrat: varför skriker vi människor när vi föder våra barn men inte djuren? Nu vet inte jag något om hur djur fungerar, men det vore konstigt om ett djur i naturen skulle vråla av smärta som vi människor gör eftersom de med stor sannolikhet skulle locka till sig rovdjur och bli uppätna.

När jag blev gravid med mitt första barn förra året forskade jag mer i hur djur föder sina ungar. Bland annat vill kossor gå undan sin flock och söka sig till en trygg och avskild plats för att föda sin kalv på. Jordbruksverket skriver även att bondens närvaro kan störa kalvningen, då det frigör stresshormoner som både “försvårar och gör kalvningen mer utdragen” (Kalvning och kalvningshjälp, Jordbruksverket, 2007).

Så vad säger det här då om människors förlossningsprocess? Människor är ju också djur och har samma behov av trygghet i förlossningen som alla andra däggdjur på planeten. Hur kan jag påverka min kommande förlossning med vetskap om att trygghet i den omgivande miljön är den viktigaste ingrediensen för förlossningen?

Min känsla av trygghet byggde främst på att jag inte ville bli störd i förlossningens alla skeden. Jag ville vara helt ostörd, helst helt ensam – precis som kossan som går undan sin flock. Jag har en stark tilltro till min kropp och mitt mantra jag hade för att hantera den kommande smärtan under förlossningen var “det är kroppen som ska spela den här matchen, jag ska bara sitta på avbytarbänken och titta på”.

För att jag skulle få vara “det ostörda djuret” som går undan sin flock, så bestämde jag mig tidigt för att hemförlossning var det enda valet för att jag skulle få som jag ville ha det. Men hur berättar man detta för sin sambo, som jag redan innan visste skulle vara en envis motståndare till detta?

Partner och motstånd

Första gången jag nämnde om att jag ville föda hemma för min partner hade jag förberett ett långt manus med argument och fakta. Såklart blev det nedslaget direkt. Sambon tyckte jag var helt tokig och framförallt oansvarig. Ville jag att vårt barn skulle dö? Vi slutade prata med varandra under tre dagar. Han ville varken lyssna eller förstå. Vi skickade däremot många sms till varandra, där vi länkade till hemsidor om risker med respektive fakta om hemförlossning. Efter en hel del krigande via sms samt med flera kommentarer om att jag var dum i huvudet, så bröt jag ihop och skrek på honom att “Du bestämmer ingenting! Det är jag som ska föda – inte du, inte din mamma och ingen annan i världen. Det är jag! Det är enbart jag som ska föda. Du bestämmer inte över min kropp. Jag ska föda där jag känner mig trygg. Du får välja om du vill vara med eller inte, jag bryr mig inte”. Tillslut, efter ytterligare flera dagars krigande via sms gav sambon tillslut med sig. Han sa att “självklart ska du få föda där du känner dig trygg, men du måste förstå min oro. Kan du möta mig halvvägs genom att gå på ett sånt där förlossningsförberedande samtal på sjukhuset?” Javisst sa jag.

Mina samtal med läkare på auroramottagningen ledde enbart till att jag blev starkare i min tro om att hemförlossning var det enda rätta. Läkaren sa att de värnar om att kvinnan ska få vara så ostörd som möjligt, men att barnmorskorna behöver få komma in flera gånger för att se till att allt går rätt till. Detta kände jag skulle störa förloppet och när jag sa att jag ville att navelsträngen ska vara kvar minst 30 minuter och gärna längre, så ville hon inte riktigt gå mig till mötes. Hon hänvisade till deras rutiner på max 3 minuter. Jag tappade allt förtroende i den meningen.

Fram och tillbaka bråkade jag och min sambo om valet av hemförlossning. Bulten lossnade efter att vi hade varit på en profylaxkurs med Märta Cullhed Engblom och Eva Grape Ersson. Märta berättade under kursen om kroppens fysiologi under förlossningen och vad som behövs för att en förlossning ska bli så komplikationsfri som möjligt. Min sambo fick även ställa frågor efter kursen till Märta och Eva om den oro han kände inför en hemförlossning. Efter denna kurs hade min sambo sänkt sin gard och började förstå varför jag ville ha en hemförlossning. Och om en hemförlossning skulle bli av så var väldigt viktigt för min sambo att det var Märta som skulle bistå, då hon gjorde honom trygg.

Att hitta barnmorskor

Så nu hade jag fått sambon med mig. Nu var det bara att hitta hembarnmorskor! Jag hade redan innan profylaxkursen kontaktat alla tillgängliga hembarnmorskor, men inte fått napp. Alla var upptagna eller var på semester i december/januari. Jag tappade hoppet helt. Nu skulle jag vara tvungen att föda på sjukhus som var min stora farhåga. Tillslut, som en skänk från ovan, tipsade Fatima Berthelsen om Elisa Corubolo. Elisa har arbetat som barnmorska i Italien i tolv år och bistått flera hemförlossningar. Jag ringde Elisa och pratade med henne och jag kände direkt att hon var att lita på. Tillslut bokade jag in Elisa, Märta och Renée (som Elisa kände och som var vår back-up barnmorska). De kom hem till oss två gånger för att vi skulle få ställa frågor och sedan skriva avtal. När avtalet var skrivet kunde jag luta mig tillbaka och känna mig lugn – jag hade krigat för att få igenom detta, krigat mot min sambo och krigat mot alla runt omkring mig.

Motstånd precis innan förlossningen

Min syster ringde mig två veckor innan förlossningen och frågade om jag hade valt var jag skulle föda. Jag hade under graviditeten pratat lite om hemförlossning samt olika sjukhus att föda på. När jag säger att det blir hemförlossning blir min syster skogstokig och skriker i telefon att jag är oansvarig och att mitt barn kommer bli utvecklingsstört om jag föder hemma. Jag skrattar i telefon och hänvisar till att hon får läsa på om hur kroppen fungerar i en förlossning och om varför det blir förlossningskomplikationer. Hon vägrar lyssna och skriker ännu mer om hur oansvarig jag är. Jag bryr mig inte. Jag har haft den här diskussionen och kriget tidigare med sambon och jag vet att det inte leder någon vart med att fortsätta argumentera mot en person som har den inställningen. Jag lägger på telefonen med orden “det är mitt beslut och jag vill att du respekterar det”. Kort därefter får jag ett sms av min syster med länken till en artikel där ett flickebarn dog i en hemförlossning på 90-talet. 

Suck… Att alla refererar till en och samma artikel och tror att det är all sanning. Hur många barn dör inte på sjukhus på grund av sjukhusets rutiner? Varför pratar vi inte om det? Och varför tror alla att de har den främsta och slutgiltiga åsikten kring ens egen förlossning? Min syster nöjde sig inte där, hon ringde alla i vår familj och berättade om mitt val och att de skulle tala mig till rätta. Jag fick påtryckande samtal och sms om hur oansvarig jag var. Med facit i hand så skulle jag ljugit och sagt att jag skulle föda på sjukhus, för att hennes utpressning hängde med sig i tankarna i några veckor. Men stark som jag är och med fakta om hur kroppen fungerar, så låter jag mig inte påverkas – det är mitt beslut hur jag väljer att föda och det är min kropp som ska föda barnet jag har skapat i mig.

Själva förlossningen

Slemproppen gick den femte januari. Två dagar senare vid fyra tiden på morgonen gick jag upp och kräktes mycket. Jag visste att nu var förlossningen igång – det måste den vara! Jag gick och la mig igen och vaknade upp någon timme senare med lite molande värk i livmodern. Det liknade en svag menssmärta men inget som gjorde ont eller var besvärande. Jag somnade om vartannat och började klocka de svaga värkarna. De blev regelbundna med “tre värkar på tio minuter”, men trots det tyckte inte jag att det gjorde ont.

Vid elva tiden blev värkarna mer markanta. När jag stod i duschen och rakade benen så diskuterade jag och min sambo att vi “kanske” ska ringa barnmorskorna och förbereda dem på att någonting är på gång. Eller ska vi vänta ett tag? Så smärtsamt var det ju inte. Vi kanske ska vänta med att ringa dem, det här kan ju ta dagar innan barnet är ute. Ja ja, vi ringer dem i alla fall och berättar, så får de komma om någon dag. När sambon ringde och väckte Elisa som hade jobbat natt så sa hon att hon enbart skulle dricka kaffe och sedan köra hem till oss. Jaha, ska hon redan åka?

Klockan 14 kommer båda barnmorskorna Elisa och Märta, och då är värkarbetet i full gång. Jag som hade ombonat min oxytocinkoja nere i källaren kom aldrig dit. Jag blev fast ståendes i sovrummet och kunde inte sätta mig ned. När värkarna var som mest intensiva och inte riktigt gick att hantera så började de “djuriska” lätena komma fram ur mig. Genom att humma från magen så kunde jag hantera krystvärkarna. Detta var inget som varken jag eller någon annan sa till mig att göra, det kom av sig själv. Smärtorna var min styrka, en kraft som inte gick att påverka. Genom att lyssna inåt och känna vad som händer i kroppen så kunde jag slappna av. Och genom att lyssna inåt kände jag mitt barn rotera i magen, vilket var de fyra rotationerna som barn genomgår i magen under en förlossning.

Två timmar efter att barnmorskorna hade kommit hem till oss var vår son ute i världen. Kort därefter låg jag i sängen med vår son i famnen och med en glass i handen. En och en halv timme senare satt jag i soffan med vår son och åt middag som om inget hade hänt. Det kändes som att det var barnmorskorna som kom med vår son – precis som om storken kommer med barnen.

Tiden efter – gjorde jag rätt val?

Varje gång jag berättar om min snabba förlossning får jag alltid höra “du är ju gjord för att föda barn”. Jag blir lika besviken varje gång jag får höra detta, för att de flesta kvinnor är skapta för att föda barn. Det är ju tryggheten i omgivningen och i ens egen inställning som är grundbultarna i hur det kommer att gå (oftast). När jag litade på mig själv och min kropp, gjorde ingen annan det. Jag fick ta mig igenom mycket motstånd och kriga för min sak, men det var värt allt. Ingen, verkligen ingen annan, inte ens barnets pappa har den slutgiltliga åsikten om var och hur kvinnan väljer att föda sitt barn.

Med facit i hand så gjorde jag helt rätt val som stod på mig och fick igenom min hemförlossning. Jag vet att förloppet skulle ha blivit stört om jag hade fött på sjukhus och att jag skulle ha fått ta till värkstimulerande som hade lett till komplikationer. Jag hade inte heller klarat av att sätta mig i en bil och åkt i en timme till sjukhus med värkar, då jag inte kunde sitta ned under hela förlossningen. Det är komiskt att tänka, att enligt våra svenska djurlagar får man aldrig förflytta ett djur som är i en aktiv förlossning, så varför måste vi kvinnor förflytta oss?

PS. Och gissa vem som är den främsta förespråkaren till hemförlossning idag! Jo då, det är min sambo 😉


Underverk i det vardagliga

The positive Birth Calendar 2021

Av Terese Eidenmark

Jag är Terese Eidenmark, 29 år och svarar i stort sett alltid när någon ropar ‘mamma’. Det har blivit så efter att jag har fött fem egna barn och frivilligt tagit mig an rollen som ‘Tant Terese’ till ett dussin till. Jag är en kvinna som gärna tar andra under mina vingar och att jag i mitt yrkesliv skulle bli barnmorska har nog varit tydligt för andra långt före att jag själv förstod det.

Mina tidiga barndomsår präglades av ett djupt intresse för djur och natur. Det fanns inte en serie eller dokumentär som gick mig obemärkt förbi på tv och jag valde alltid bort de klassiska barnprogrammen. I naturfilmen skildras födelse, liv och död sida vid sida via naturfotografens tålamod där allt får ske utan att någon avbryter: ingen som stör naturens förlopp, ingen som otåligt ska rädda de svagaste. Detta djur och naturintresse ledde till en jordbruksutbildning och jobb på mjölkgård. Jag hade tänkt mig ett liv där allt går i cykler med årstiderna och födslar och död lever hand i hand i vardagen. 

När jag sedan träffade min man och vi var sommarvakt åt en flock med fjällkor så fick jag återigen bevittna en födsel av en ny kalv. Vi märkte att något var på gång med en av korna, hon betade precis som vanligt på det gröna gräset för att med jämna mellanrum ställa sig stilla och lyfta på svansen. Vi tog henne till en angränsande hage så att hon fick vara ifred från sina flockmedlemmar. Vi pausade vardagen, ställde oss med händerna i fickorna och följde hennes naturliga beteenden och efter drygt en timme började vi se kalven. Mot slutet av födseln märktes det tydligt hur kon ändrade sitt beteende, hon blev mer aktiv under sammandragningarna samtidigt som hon hade en glasig frånvarande blick. Och i pauserna vilade hon med ögonen stängda eller ändrade position inför nästa sammandragning. Strax efter att den lilla kalven var född blev den hälsad välkommen med ett mjukt råmande från kon som reste sig upp och slickade den torr. 

Några dagar efter kalvens födelse, i slutet av juli, fick jag veta att jag var gravid med vårt första barn. Det gör ett lika fint intryck varje gång man får vara med om en födsel, men en del sätter sig fast lite extra, som just denna födsel av en kalv ute på gräset. Kanske att det var just den födseln som gjorde att jag undersökte möjligheten att föda hemma redan med första barnet. Men svårigheterna i att få tag på en barnmorska som hade möjlighet att bistå mig i hemmet gjorde att jag bestämde mig för att föda på sjukhuset. Jag läste Gudrun Abascals bok ’Att Föda’. Utöver det gjorde jag ingen förlossningsförberedelse.

Att känna sig som en ko ser ut när den föder


När förlossningen startade med smygande sammandragningar förstod jag direkt vad som var på gång, men precis som kon fortsatte jag med det vardagliga mellan sammandragningarna. Vi var inte många timmar på förlossningsavdelningen innan jag kände den första krystvärken, kände hur kroppens egna reflexer tog över. När värken var slut såg jag för mig själv hur jag hade sett ut precis som korna när de börjar krysta och tänkte att nu vet jag varför ni (korna) ser ut som ni gör. Jag visste att nu skulle jag få samma blick i mina ögon, nu skulle mitt barn födas. Och även om det låter märkligt men att känna sig som en ko ser ut när den föder var både stärkande och tryggande.

Att ha stått med händerna i fickorna och bara sett på, när en ko lugnt betar vidare mellan sammandragningarna och lugnt föder sin kalv ute på det gröna gräset. Det är det som garanterat gjort störst intryck på mig inför mina egna förlossningar, och framförallt den första.

Jag hade sett en framtid inom lantbruket där det hälsofrämjande arbetet med djuren är centralt i nära anslutning med naturen, där födslarna av nya individer är underverket som driver allting framåt. Det var först efter mitt andra barn som jag fick en slags aha-upplevelse att ”om det är födsel jag vill jobba med, då får jag jobba med människor för de föder barn i stort sett hela tiden”. Och resan mot barnmorskeyrket började. Under tiden blev det tre förlossningar till för min del där jag i hemmet äntligen fick låta mitt naturliga beteende när jag föder barn vara centralt. Att precis som kon få beta vidare tills jag möter mitt barn.

Som ny barnmorska har jag mycket kvar att lära om detta hantverk. Och det är med glädje och visst vemod jag ser fram emot att i många år framöver bistå kvinnor och andra födande med mitt djupt inrotade förhållningssätt att en födsel är en del av det vardagliga, om än ett skört underverk som bäst sker ostört.


Tips på julklappar!

Det här inlägget innehåller reklam för egen verksamhet

Snart jul. Jag vet inte hur fridfull julen är egentligen. Kanske att någon av er kära läsare har fått till det med planeringen så att julen verkligen blir så som vi alla tänker eller hoppas att den ska vara: fridfull, vilsam, högtidlig. Julen väcker så mycket i oss. Att vara en stor familj som ska synka ihop allas planer, förhoppningar och förväntningar till något hanterbart kan vara en logistisk utmaning. Samtidigt är det en lyx att inte behöva fundera över om någon vill fira jul med mig. Att känna sig ensam och utestängd från gemenskap under julen är värre.

Så är det ju det här med julklappar. Säg den som inte har våndats inför tanken på julklappar. Ångest över att inte ha råd, ångest över att inte leva upp till någons högt ställda förväntningar, ångest över att inte hinna, ångest över att missa någon som man bryr sig om… Så klimatångesten. Den lägger sig som en tung filt över alltihop.

Ja man kan ju såklart medvetet välja bort julklappar helt och hållet. Vet att några väljer att ge till barnen men inte till de vuxna. Andra sätter upp regler eller har julklappslotteri där alla köper en sak som blandas i en påse… Det kan ju låta fiffigt men min erfarenhet är att något ändå brukar skava. Regler tolkas olika. Någon bryter mot överenskommelsen. En annan blir besviken trots att överenskommelsen hålls.

Själv kan jag tycka att det finns något fint med att ge bort en väl vald julklapp. Glömmer inte när jag gav bort ”Ina May’s Guide to childbirth” vid precis rätt tidpunkt till precis rätt person. Jag ger helst bort böcker. Dels för att jag läser mycket själv och verkligen uppskattar böcker. Men också för att jag drömmer och hoppas att andra ska få lika stora läsupplevelser. Och böcker kan göra sig lika bra second hand eftersom de ofta åldras vackert.

Min syster gav mig en signerad diktsamling av Bruno K Höijer en jul. Älsk på den. Och min svägerska gav mig en vacker Gudrun Sjödén-duk en jul som hon shoppat hem på Tradera. Sånt gör mig jätteglad.

Sen ger jag gärna bort teaterbiljetter eftersom teater med barnen är något av det roligaste jag vet. Eller kläder. De flesta behöver kläder. Fina vantar i ull går ofta att hitta second hand. Ett väl valt secondhand-fynd kan ibland vara roligare att både få och ge än något dyrt och vräkigt från en stor kedja. Men det tar såklart lite tid att gå runt och leta i affärer (tid jag inte har just nu). Det är helt enkelt roligast att ge bort något som känns på riktigt också i mig. Om jag samtidigt stöttar lokala hantverkare eller småföretagare som brinner för något eller en teaterverksamhet: ja då känns det ännu bättre!

Märta Cullhed engblom
Foto: Lovisa Engblom

Själv har jag några exemplar av min bok Föda barn med stöd hemma som jag gärna signerar, slår in i ett paket och skickar hem till någon som du tror skulle kunna bli glad! Om du är intresserad, skriv till mig på info@fodamedstod.se (det kostar 268 kronor inklusive frakt och moms). Jag vill också tipsa om möjligheten att köpa ett presentkort på min och Evas webbkurs Aktiv förlossning. Kursen och presentkortet hittar du på Mina webbkurser.se


Krisen i förlossningsvården

Jag har inte skrivit så många rader om den pågående krisen i förlossningsvården. Dels beror det på att jag har fullt upp med att snusa på en fyra veckor nyfödd bebis. Men kanske framförallt för att jag är trött och lite uppgiven när det kommer till barnmorskors arbetsvillkor och kvinnors födevillkor. Jag vet, det känns hemskt att skriva ut det så i text.

Uppgiven får man väl ändå inte vara? Lite jävlar anamma och kampvilja finns det väl ändå därinne. Klart det gör. Men den är inmurad. Jag har varit med om flera barnmorskeuppror, jag har varit med om nedläggningen av Södra BB. Då försvann jättemånga barnmorskor från förlossningsvården. Jag har skrivit debattartiklar och ett personligt brev till den politiker som var ansvarig. Då när jag fortfarande närde ett hopp om att en förändring skulle kunna ske. Bara vi berättade hur läget var. Det här var år 2014, år 2015, år 2016.

Sen dess har situationen bara blivit värre. Jag tror att få på riktigt förstår hur både fysiskt och känslomässigt ansträngande det är att vara barnmorska i en pressad förlossningsvård. I en vård där allt egentligen borde vara fantastisk. Men där det faktiskt inte är det.

Kan vi inte bara sluta säga att vår förlossningsvård är världsbäst och att majoriteten av kvinnorna är supernöjda. Att patientsäkerheten inte är hotad. Det stämmer inte. Och vi vet det, allihop. Ja det finns definitivt öar av fantastisk förlossningsvård i vårt land men de är just det: öar. Inte landskap. Att de flesta överlever sin förlossningsvård är ingen bra måttstock.

Nu finns det ny forskning som visar att det inte är brist på barnmorskor utan brist på bra arbetsvillkor för barnmorskor.

Eva-Maria Wassberg, senior barnmorska, skrev nyss ett av de bästa inlägg jag läst om svårigheten att förändra förlossningsvården. I sin text beskriver hon alla de försök som inte lett till någon övergripande förändring. Försök 1, försök 2, försök 3, försök 4 och försök 5. Såhär avslutar hon sitt inlägg:

Som pensionär efter ett långt och innehållsrikt yrkesliv bakom mig och nu i rollen som tf ordförande i Göteborgs Barnmorskesällskap, ser jag att vi har goda förutsättningar att få till världens bästa kvinnohälso- och sjukvård. Vi har den forskning som behövs, vi har den kompetens som behövs genom alla välutbildade barnmorskor och alla barnmorskor som forskar, disputerar, avancerar till lektorer, docenter, professorer, vi lever i ett av världens rikaste länder, har lagar som styr oss som till exempel hälso- och sjukvårdslagen, patientsäkerhetslagen, patientlagen och arbetsmiljölagen. Därutöver barnmorskans etiska kod som ställer oss på kvinnans sida.

Jag avslutar min berättelse med en fråga till dig, kära läsare:
Varför har vi inte kommit längre?

Många är vi barnmorskor som känner igen oss i Eva-Marias text. Någon är inne på försök 1, någon har hunnit till försök 3 medan en annan nu är inne på försök 5.

Många är vi också som har försvunnit ut i någon slags periferi där sådana här nyheter om kriser i förlossningsvården inte biter på oss lika mycket längre. För det är mänskligt att till slut resignera. Kasta in handduken. Tappa tilltron. Att ge upp och byta bana. Kanske är det till och med sunt? Att lämna en relation där man bara ger men inte får något tillbaka kan vara det som gör livet värt att leva igen.

Och pensionen ska vi inte tala om.

Jag tycker det är jättebra att Irene Svenonius nu hörsammar barnmorskors önskan om en barnmorska per födande kvinna. Men jag är rädd att hon gör det försent.