Reclaiming Childbirth as a Rite of Passage

Boktips: Reclaiming Childbirth as a Rite of Passage av Rachel Reed

Reclaiming Childbirth as a Rite of Passage of Rachel Reed
Reclaiming Childbirth as a Rite of Passage av Rachel Reed

Alltså, den här boken. Wow. WOW. Jag är så imponerad. Det är nog den bästa bok jag har läst i genren. Och jag har läst ganska många böcker om födande. Barnmorskan Rachel Reed lyckas med så många saker här. Själv vet jag hur svårt det är att både skriva en bok (om födande) – att på ett lättillängligt sätt försöka nå fram med ett budskap inom ett ämne som äger en sån komplexitet. Rachel Reed lyckas kasta spjutet riktigt långt.

Budskapet är att vi måste förstå födandet på ett annat sätt än vi gör idag. För var har vi egentligen hamnat?

”The modern approach to birth is so focused on delivering the baby that it has lost sight of the mother. The result is what we best can describe a ”right old mess”. Women are stepping into motherhood broken, their confidence undermined, relying on external voices rather than their own wisdom. Midwives are floundering in their attempt to meet the needs of women alongside the needs of the institutions in which they work. Doulas and childbirth educators find themselves desperatly trying to arm women with information and a sense of empowerment to protect them from a system that works to disarm them.”

Naturligtvis är Rachel medveten om att medicinsk intervention – när den behövs – räddar liv. Men onödiga ingrepp skadar ofta mer än de hjälper. Alla de mängder av åtgärder som görs för att minimera risk riskerar att omkullkasta kvinnans eget självförtroende och kompetens i barnafödandet totalt. Det fysiologiska födandet är de facto utrotningshotat. Att det i sig innebär risker är något vi har förbisett.

För om vi tappar kunskapen om den variation som finns i det ostörda, fysiologiska födandet så blir det ju enda soppa av allt till slut. Det blir omöjligt att skilja ut en normal variation mot en komplikation. Vi hanterar då det fysiologiska födandet som om det vore komplicerat och ibland hanteras det medicinska födandet som om det vore okomplicerat. Rachel menar att det är helt nödvändigt att förstå sig på vårt ”blueprint” i födandet. Och den kunskapen är svår att få fatt på inom sjukhusets väggar eftersom födandet där sker i en medicinsk kontext. En kontext som i sig påverkar födandet långt mer än vi vill tro.

Vi behöver börja förstå födandet mer som en övergångsrit från ett tillstånd till ett annat. En starkt transformativ, omvandlande process som förändrar kvinnans liv i grunden. Genom större kunskap och respekt för denna ”övergång” från ett tillstånd till ett annat så kan vi hjälpa kvinnor – oavsett hur eller var de föder. Rachel erbjuder ett teoretiskt ramverk och beskriver de fem olika ”tillstånden” som födandet består av. Nämligen:

Preparation, Separation, Liminality, Emergence och Integration

På svenska blir övergångsriterna:

  • Förberedelse
  • Separation
  • Övergångsperiod/ Tröskel
  • Framväxt/ Framfödande
  • Integration

Under förberedelsefasen handlar det om att odla sin självtillit.

”Preparing for childbirth as a rite of passage involves a woman cultivating self-trust so that she can connect with her instinct during birth. Self-trust is distinct from ”trusting birth” or ”trusting nature”. Indeed nature and birth can become pathological or complicated. Instead, self-trust is about a woman trusting her body will most likely follow the evolutionary blueprint, and that her instincts will tell her what she needs and whether she needs help.

The most important knowledge a woman can gather in preparation for birth is self-knowledge – knowledge about what her body and mind need to feel safe enough to trust her instinct and intution.”

Alla som jobbar med att stötta gravida under denna process behöver lyfta fram att hon är experten på sitt eget födande. Det är inte vårdgivarens roll att försöka ”rädda” kvinnan från de egna besluten. Vårdgivarens roll är istället att berätta om olika möjligheter, informera och framförallt att stötta! Rachel menar att det också är viktigt att som vårdgivare dela med sig av ”kartan”om hur systemet fungerar. Kvinnor behöver få reda på sin lagliga rätt att tacka ja eller nej till interventioner. Vidare, om en kvinna önskar en ostörd fysiologisk födsel på ett stort sjukhus så behöver hon få reda på att chansen till det inte är så stor rent statistiskt. Vi behöver alltså vara ärliga med hur verkligheten ser ut snarare än att slå blå dunster i ögonen på kvinnor. Först då går det att göra på riktigt informerade val.

Separation

Det här är hennes sätt att beskriva det som vi kallar latensfasen. Den fas som i vår kultur har ramlat mellan precis alla stolar och som inte riktigt anses värdig ett omhändertagande. Själva syftet med separationen är kvinnan ska kunna skapa sig ett ”näste”, en trygg plats där hon kan få föda ostört. Kvinnan behöver separera sig från sin vardag och sina måsten, kanske ordna med barnvakt och skapa ro runt sig. Ungefär som när katten gömmer sig på ett tryggt och avskilt ställe för att föda fram sina kattungar. Vårt blueprint är att söka upp vår trygga plats innan födandet tippar över och blir mer intensivt.

Det sorgliga är att det är helt naturligt för kvinnor i vår kultur att söka sig till sjukhuset under separationsfasen. Vi har ju blivit lärda att det är vårt trygga ”birth space”! Budskapet om att hemmet är den tryggaste platsen under latensfasen – att vi behöver skyddas från onödiga interventioner på sjukhuset – blir ett väldigt motstridigt budskap. Eftersom vi samtidigt är upplärda att hemmet är livsfarligt under nästa fas av förlossningen. Såklart vill de flesta bege sig till sjukhuset under tidig förlossning. Men en del kvinnor i tidig förlossning blir hemskickade med sovdoser både en och två gånger och får på så sätt inte tillträde till sitt ”birth-space”. Rachel menar att det bryter ner kvinnors självförtroende.

” Ironically, blocking woman’s access to their safe birthing space is counterproductive in labour phyiology. Gatekeeping works against the physiological urge to settle into a safe birth space before established labour. Many women journey back and forth from hospital being told they are not in labour for hours. Each time disrupts their ability to let go and get into established labour.

Often, by the time a woman manages to release the external world and move into the liminal phase of labour, she is exhausted, has lost her self-trust and is asking for medical intervention. At the same time, women can end up birthing in the hospital car park or at home because they are in established labour but do not have the credentials to access their birth space.”

Övergångsperiod/ Tröskelfas

Liminality. Det här det som vi brukar kalla det ”aktiva öppningsskedet”. Det är en tröskel mellan två tillstånd, mellan att vara gravid och att inte vara det längre. Under det här tillståndet så stänger kvinnan ner sitt neocortex och det limbiska systemet tar över, den primitiva hjärnan får företräde framför den rationella, tänkande hjärnan. Vi blir de djur vi är. Man kan märka det på kvinnan som att hon stänger av yttervärlden och går in i sin egen bubbla. I den här fasen blir den födande särskilt sårbar och mottaglig. Hon ”öppnar upp ” både emotionellt och fysiskt. Den som i vanliga fall brukar vara blyg tappar sitt filter och klär av sig behå och trosor framför okända människor. Primala ljud och stönanden är vanligt.

Här behöver barnmorskan skapa en atmosfär av trygghet, lugn och ro. En massa okända människor på rummet i onödan är ett absolut no, no.

”To support liminality, care provides tend the threshold between the external world and the woman’s inner world. The birth room is a sacred space, and the environment created during separation must be carefully maintained. Care providers need to keep the room private and safe and prevent any unnecessary people from coming and going. This can be difficult in a hospital setting.”

Det är viktigt att inte stimulera kvinnans neocortex i onödan under denna fas. Hon ska få fortsätta vara i sin bubbla. Vid fysiologiska okomplicerade födslar ska vaginala undersökningar reduceras till ett absolut minimum eftersom de inte har visat sig förbättra utfallen – snarare stör de hela processen. Avlyssning av fosterljud ska också reduceras och göras följsamt på kvinnans villkor. Barnmorskan kan smyga fram där kvinnan befinner sig och lyssna med doppler.

Framfödandet

Under krystfasen så kommer kvinnan ”tillbaka lite” från sin bubbla med hjälp av adrenalin. Kanske öppnar hon plötsligt ögonen och söker stöd hos andra i rummet. En blodfyllnad sker i vagina när barnet pressar mot de strukturer som omger klitoris. Den blodfyllnaden hjälper till att skydda vävnaden under framfödandet. Om kvinnan är närvarande så kommer hon instinktivt att ändra ställningar och pröva sig fram till det som känns bäst. Kvinnan måste få en chans att röra sig fritt och att spontant hitta en ställning att krysta i.

På sjukhus är det vanligt att kvinnan ombeds krysta i en halvsittande ställning så att personalen kan få en god överblick över perineum. Men den ställningen i sig ökar risken för en bristning. Under en fysiologisk okomplicerad födsel kan alla yttre ingrepp för att skydda perineum göra mer skada än nytta.

”Two main factors reduce the chance of perineal tearing: first, the slow birth of the baby trough the vagina, allowing time for the tissues to stretch, and second, the capacity for stretch and ”give” in the perineal tissues. Women’s instinctive birthing behaviours address both factors.

In nonphysiological births, such as with induction or an epidural, these bundle interventions may be useful. However, applying the bundles to physiological birth, where the recommended interventions interfere with women’s instinctive behaviour, can cause harm.”

Rachel är väldigt tydlig med att klipp i mellangården, episiotomier, INTE skyddar kvinnor eller deras perineum. Klipp gör mer ont under läkningsperioden och läker heller inte lika lätt som spontana bristningar. Nerver som går till klitoris klipps av och det kan leda till nedsatt sexuell funktion flera år efteråt: både kåthet, våthet och förmåga till orgasm.

Integration

Det här är en fas som kan pågå resten av kvinnans liv. Att integrera förlossningsupplevelsen och dra olika lärdomar av den är en process som kommer pågå – bölja fram och tillbaka – under en livstid. Men den allra första stunden av integration är de första timmarna efter barnets födelse då mor och barn börjar bekanta sig med varandra. Det är en stund av förtrollning när mor och barn knyter an. Eftersom människobarn är så otroligt sårbara och beroende av sina föräldrar under lång tid är det nödvändigt att starka känslomässiga band skapas. För vissa mödrar är förtrollningen och kärleken inte lika omedelbar medan känslan av att vilja beskydda ofta är stark.

Det är meningen att vi ska kliva in i moderskapet med en känsla av kraft, stolthet och oövervinnerlighet. Det är vårt nedärvda ”blueprint”.

”Stepping into motherhood feeling strong, capable and joyful is our ancestral blueprint, and instinctive mother-baby interactions further reinforce a woman’s confidence and capacity to mother. The process of integration continues in the postnatal period as the new mother continues to incorporate her birth experience into her sense of self.”

Kvinnor ska inte bära skulden

Vid sidan av den ökade medikaliseringen av förlossningsvården så har en alternativ rörelse vuxit fram som en motpol. Rachel menar att det är viktigt att inte skapa en onödig polariseringen mellan dessa ytterligheter – där vissa födslar blir sedda som bättre än andra födslar. Det ”naturliga” födandet är inte det bästa för alla kvinnor. Medicinsk intervention kan vara absolut nödvändig under en förlossning och kvinnor som behöver dem ska aldrig behöva känna skuld för det. Det ganska stora antalet kvinnor som får vara med om onödig medicinsk intervention ska inte heller känna skuld. Det är inte deras fel! Vi måste istället förstå oss på de bakomliggande strukturerna och kulturen som utövar ett så starkt inflytande på födande kvinnor.

Ibland hörs röster att kvinnor idag är ”tjockare, mer sjuka, äldra, mindre smärttåliga ” och så vidare – men kvinnor har inte förändrats så dramatiskt under modern tid att födandet har blivit dramatiskt svårare för oss än det var för våra förfäder. Däremot har alla kriterier för vad som anses vara patologiskt istället för normalt ökat dramatiskt. Många fler kvinnor faller idag utanför ramarna för det ”friska och normala”.

Rachel Reed menar att hemligheten är att se varje kvinna som den alldeles unika individ hon är. Det är inte upp till oss att döma en kvinna för val hon gör utan tvärtom – att respektfullt stötta henne på hennes egen väg genom födandet.

Boken ”Reclaiming Childbirth as a Rite of Passage” är briljant. Jag rekommenderar den till alla som vill få en större förståelse för födandet som fenomen: vårt ”blueprint” i födandet och för vår förlossningskultur idag.

Du kan köpa boken här: Reclaiming Childbirth as a Rite of Passage

Här är en länk till Rachel Reeds blogg: midwifethinking.com

STÖTTA FÖDA MED STÖD VIA BOTTLER


Amning och skam

I Sverige är normen att amma i några månader och sedan avsluta amningen innan barnet har hunnit fylla ett år. På så sätt har amning av barn delvis gjorts till något främmande i vårt samhälle. Stora barn som fortfarande ammar ses som ett exotiskt och främmande inslag i vardagen. Går det till exempel att amma en fyraåring på ett café utan att få blickar? Jag minns när jag som sjuåring fick se min kompis mamma sätta sig och amma hennes lillebror som då var tre. Jag stannade till i leken och bara stirrade – som om jag precis fått syn på ett främmande djur. Han såg så stor ut vid bröstet!

Mammor som har problem med amningen och inte får till att amma trots att de önskar och vill, dem har vi nog en rätt bra förståelse för idag. Men det verkar vara helt okej att kritisera långtidsamning. Alltså de mammor som får amningen att fungera och som sen inte gör halt på given signal. Som fortsätter och ammar vidare. Eftersom amning så ofta blir synonymt med mat kanske det ses som suspekt när stora barn (som både kan och ska äta vanlig mat) fortfarande ammar då och då. Men amning är mer än mat och för de mamma-barn par som ammar så blir ju amningen en del av närheten och samspelet.

Att amma i det fördolda (”closet nursing”)

Marit Olanders har i sitt examensarbete (2012) intervjuat mammor som fortfarande ammade sina förskolebarn om deras upplevelser av bemötande på förskolan. Samtliga kunde känna sig utsatta och annorlunda i sin amning. Mammorna valde olika strategier för att hantera detta: några höll tyst om att de fortfarande ammade medan andra medvetet tog plats med sin amning och förväntade sig att omgivningen skulle gilla läget.

När amningen får skulden

Långtidsamning får ofta ”skulden” vid problem av olika slag. Här är några exempel på när amningskortet kan dras:

  • Vid svag viktuppgång
  • Vid problem med maten eller sömnen
  • Vid hål i tänderna
  • Vid problem med inskolningen

När amningskortet dras är känslorna av skam och gruelse inte långt borta.

Min egen amningsresa

Mina fyra första barn ammade jag enligt normen. Jag slutade att amma innan alla fyllde ett år. Varför? Jo jag trodde trodde nog (ganska oreflekterat) att det behövde vara så: innan jag kunde ta upp studier eller arbete så behövde amningen avslutas. Min bild av att det bara är spädbarn som ammar var stark. Det var som om avslutet av amning var en nödvändig ruta att kryssa i innan jag kunde ta mig vidare i livet och karriären.

Min egen amningsresa

Ni som har följt mig här på bloggen vet att saker ställdes på ända när mitt femte barn kom till världen. Allt som kunde krångla under hennes amningsstart krånglade. Jag var ordentligt sjuk i sex veckor innan vi fick uppleva lite flow. Idag är hon tre och ett halvt och hon ammar fortfarande ibland. När vi till slut fick amningen att fungera så upplevde jag njutning. Den här gången valde jag att behålla amningen. Varför ta bort något som funkar som tröstmetod, mysmetod, sömnmetod, vätskeersättning, smärtlindring och perfekt mellanmål i alla väder? En helt ny värld öppnade sig. Samtidigt har jag ibland känt en ny sorg över att jag valde att avsluta alla mina fullt fungerande amningsrelationer så snabbt med de större barnen.

Kanske behövs det ett robust självförtroende för att amma utanför normen? Blygsel och skam har jag känt flera gånger, och konstigt nog ofta i möte med vården. Det är som om den fria amningen av större barn – att öppet använda den som just tröstmetod, mysmetod, sömnmetod, vätskeersättning, smärtlindring och mellanmål inte ses som helt legitimt. Varför napp och nappflaska ses som ett mer legitimt alternativ för de lite större barnen har jag svårt att förstå mig på.

Amning

Röster om Amning och Skam

Här kommer några av mina följares reflektioner på temat Amning och Skam.

Att det är så tråkigt och att jag blir uttråkad av att göra det. Det är skam att känna så. Normen är att det ska vara så underbart och härligt att amma. Min bebis är tre veckor och jag tycker det är så sjukt tråkigt att amma.

”Aldrig skämts över amning, ammat ute och gående och överallt för att jag tycker man ska amma på minsta signal. Tycker oxå att jag på det sättet kan visa att amning är naturligt och normalisera det genom att göra det offentligt. Men en gång har jag skämts så mycket att jag slutade amma och gick iväg. Det kom fram en man och började ställa frågor till mig om jag ville ha sällskap och sa att jag var fin osv. Då skämdes jag. Tyckte det var oerhört pinsamt och läskigt och äckligt och allt. Men när jag tänker tillbaka så känner jag att vad är det för sjukt samhälle och hur har det kunnat bli så fel. Efter det är jag rädd att andra ska tycka det är skämmigt när jag ammar. Jag intalar mig alltid att det är det mest naturliga. Mitt barn börjar närma sig året nu och ibland kan jag skämmas nu när han börjar bli äldre men det försöker jag också låta bli, försöker tänka att det är mitt barn jag bestämmer och detta är det bästa för mitt barn, ni får tycka vad ni vill.”

Jag utbildar i bl.a. barn-HLR, och det händer rätt frekvent att jag har nyblivna föräldrar med bebis med sig på utbildningen. Inte helt ovanligt brukar mamman be om ursäkt för att hon behöver amma sitt barn (inte ta en paus i utbildningen – AMMA). För mig personligen är det rätt viktigt att stötta och uppmuntra, för jag tycker det är bland det naturligaste som finns. Det är verkligen inget att skämmas över. Det finns också de som inte kan eller vill amma, och ger flaska – det är också okej. Att ge sitt barn mat ska väl aldrig vara behäftat med skam. De som ska skämmas är de som skambelägger mammor, fnyser, tycker att hon ska täcka över barnet, amma på toaletten och liknande!


”Kände skam när jag inte orkade kämpa mer för min och barnets amning. Så mycket motarbetade oss att jag till slut inte orkade fortsätta: stor smärta pga kort tungband och torsk (vilket jag ville ha kollat på bvc men de viftade bort det), ingen hjälp eller vägledning med teknik eller emotionellt stöd kring amningen varken på bb eller bvc när jag bad om det, inåtvänd bröstvårta på ena bröstet vilket blev svårt, bb sa att vi borde stödmata med ersättning redan dag två.
När jag till slut gav upp och endast ammade lite grann utöver ersättningen kände jag otrolig skam över att inte kämpa mer mot smärtan och problemen för mitt barns skull. Känner mig ledsen än idag två år efter hens födsel. Jag ville verkligen amma!”

Rebecca

Amning och skam


”Med första barnet så tyckte jag att det var jobbigt att amma inför folk. Som att det var något jätteprivat och intimt. Jag tränade på att amma utomhus och bland folk, men jag tog inte en enda bild. Det kändes konstigt att ha. Nu med andra barnet så är amningen bland det finaste jag har, och jag tar bilder, men vågar inte publicera dem. Tänker att folk ska tycka att jag inte behöver skylta med min amning ”i onödan”. Vet inte hur mycket skam som är inblandat i det, men jag skäms för att jag är stolt och älskar min amning? Att det betyder mer för mig än ”bara ett sätt att mata min bebis”.

Rebecca



”Skammen i känslan att det var fel på mig, min kropp”


Skammen i att vilja så innerligt, att kämpa som ett djur för att det ska gå, och ändå misslyckas.
Skammen i att min 1-2-veckorsbebis blev uttorkad och tappade vikt – och att jag inte kunde SE att han fick i sig för lite.
Skammen i känslan av att det var fel på mig, min kropp.
Skammen i att vilja ge mitt barn det bästa, och inte kunna det.
Skammen när andra, inklusive bvc, tänker eller säger att jag gav upp, att jag valde delamning, att det var ju mitt val.
Skammen i att säga ”jag delammade honom i 4-5 månader”, när jag så önskade att jag fått säga något annat.
Den gnagande sörjande skammen i att detta kan jag aldrig göra annorlunda för honom, han och vi kommer aldrig att ha fått en helamning tillsammans.

Anonym

Nathalie

Amning nyfödd

”Jag har ammat båda mina två barn till över de blev 1 år gamla. Den skam jag erfarit har handlat om kost under ens amningsperiod samt det faktum att mina barn fortfarande ammade mycket trots att de var kring 1år.
Just kosten vad oerhört jobbigt för mig som dessutom är lite överviktig. Jag är aldrig heller så sötsugen som jag är första veckorna under amningsperioden. Man är redan skör som man är och bär alla känslor utanpå kroppen och att då få kommentarer vad man än åt var jobbigt på så många plan. Min självkänsla påverkades, jag kände mig som en dålig mamma till mitt barn.
Att få höra saker kring att man ammar längre än normalt har inte påverkat mig lika mycket då jag stått trygg i mina val och vetat varför jag ville och tyckte det var viktigt för barnen att få amma. Men på slutet så hade skammen ändå nått mig och jag kände mig inte längre bekväm att amma var som helst längre som jag gjort innan.”

Nathalie Larsson
Amning utanför normen

STÖTTA FÖDA MED STÖD VIA BOTTLER


Slutbantat, förstå din kropp och få en vikt som håller livet ut

Övervikt, fetma och graviditet? Om boken Slutbantat av Erik Hemmingsson

Slutbantat

Jag har läst boken Slutbantat av Erik Hemmingsson och är faktiskt helt såld. Vilken bra och välbehövlig bok. Övervikt och fetma är något som ofta diskuteras i samband med graviditet eftersom förekomsten ökar stadigt. Och det är något som innebär ökade risker för både mor och barn. Graviditeten i sig är också ofta en inkörsport till övervikt.

De flesta överviktiga är smärtsamt medvetna om den ökade risk för vissa komplikationer som vikten i sig kan innebära. Men hur enkelt är det att göra något åt övervikten? Är det verkligen bara att banta? Fungerar vanliga kost och motionsråd? Att vara överviktig är ofta kopplat till ett helt kluster av skam/ skuld och känslor av misslyckande. Det finns ett stort socialt stigma kopplat till att vara tjock. Samtidigt har vi under flera årtionden också fått det extremt förenklade budskapet om att det enkelt går att banta bort övervikt – att det mest handlar om karaktär. Det har varit ett stort fokus på kalorier in och ut. Ät mindre och motionera mer. Om du misslyckas är felet ditt.

”Du har säkert fått höra in absurdum att övervikt är ett personligt misslyckande som bottnar i en svag karaktär, och att det bara är att banta bort den. Men det är en stor villfarelse. Det finns starka krafter som styr vikten, där majoriteten är sådana som du inte själv kan påverka, som gör att vissa väger mer än andra, och som sätter krokben för den som vill väga mindre på sikt.”

Erik Hemmingson, Slutbantat

Det är inte din karaktär

Det första överviktsforskaren Erik slår fast i sin bok är att traditionell banting inte fungerar – iallafall inte på lång sikt. Varför? Jo för att kroppen är smart och har formidabla försvar mot en lägre vikt. Den som släpper det överdrivna fokuset på vikten och istället inför förändringar i sin livsstil för sin egen hälsas och sitt välmåendes skull har större chans att lyckas. Alltså, istället för att straffa kroppen med kalorifokuserad bantning så kan du skaffa dig ett mer positivt utgångsläge. Istället för att stirra sig blind på sina valkar så behöver vi förstå vad som orsakade övervikten – varför kroppen såg ett ”behov” av att lagra extra vikt.

Det är här någonstans som boken blir riktigt intressant. Själv har jag gått upp i snitt 3 kilo för varje graviditet. Några extra gravidkilon är vanligt. Med fem barn så blir det 15 kilo. Jag har också med hjälp av olika dieter gått ner alla kilon i vikt, MEN, så småningom har de kommit smygande tillbaka. Allihop. Det är därför befriande att läsa vilka mekanismer som kan ha legat bakom allt detta. Erik Hemmingsson djupdyker i orsakerna till övervikt och tar hänsyn till hela människan. Det är fint att läsa en forskare som frankt beskriver hur kropp och känslor samspelar. Att till exempel stress och emotionella faktorer kan vara betydelsefulla för kroppens uppreglering av vikten. Han nämner också naturens egen mirakelmedicin: bröstmjölk. Amning ger en tydligt minskad risk för övervikt i vuxen ålder (20-30% minskad risk jämfört med barn som inte ammas).

Bägaren som rinner över

Bägaren

En tydlig bild som Erik delar med sig av är den om bägaren. Övervikten är bägaren som rinner över. Många gör misstaget att bara fokusera på den sista lilla droppen som fick allt att spilla över när det istället handlar om att se vad som fyllde bägaren i första taget.

Jag skulle säga att det här är något så ovanligt som en stärkande bok för alla som lider av sin övervikt. Erik tar effektivt hål på alla bölder av skuld, skam och misslyckande som många överviktiga tvingas bära runt på – utöver den extra vikten. För att inte tala om den skadliga viktmobbingen som finns i hela samhället. Jag rekommenderar boken särskilt till dig som på olika sätt ”kämpar” med övervikt. Kanske är du gravid och känner skam i ditt möte med vården? Eller så har du nyss varit gravid och bär på skuldkänslor över gravidkilon som inte alls ”rinner av” dig? Läs boken Slutbantat.


trygghet och lugn

Trygghet och lugn för att kunna föda säkert

Jag har tidigare skrivit ett blogginlägg om varför du bör läsa Ina May Gaskins böcker. Ingen annan beskriver så träffande hur mycket omgivningen är med och påverkar ett förlossningsförlopp. Jag anser, precis som hon, att vår förlossningskultur saknar respekt för födandets känsliga mekanism. Många tror att känslor av otrygghet, förflyttning, okänd miljö och flera okända människor mitt under pågående förlossning är av ganska ringa betydelse – som om det egentligen inte är med och påverkar själva förlossningsförloppet. Det är fel. Vi har missat att känslor spelar en stor roll under förlossningen. Men eftersom det är så här vi har arrangerat vår förlossningsvård så är det här vi befinner oss, och vi verkar ha svårt att komma vidare. I praktiken innebär det att vi som kollektiv alltmer har börjat problematisera kvinnors förmåga i barnafödandet och fått en väldigt svartvit, ja nästan naiv syn på vad säkerhet under en förlossning är.

Den som föder behöver trygghet och lugn för att kunna föda säkert. Och ofta misslyckas vi med det mest grundläggande, att erbjuda personliga relationer med professionella yrkesutövare i förlossningsrummet, det som är med och skapar en trygg och lugn atmosfär – och då blir inte födandet så säkert som det skulle kunna bli. Otrygghet och stress leder till att fler komplikationer uppstår. Samtidigt som bilden av hur farligt och nyckfullt födandet är befästs.

Att ta sig ur den här cirkeln av iatrogent orsakad värksvaghet kräver att vi tar ett steg åt sidan. Vi måste våga titta på den kultur vi har byggt upp runt födande samtidigt som vi måste leta svar i den vetenskapliga evidens som finns. Vi måste våga tänka i nya banor. Utgångspunkten bör vara att de flesta kvinnor nog skulle kunna föda barn säkert och tryggt av egen kraft – om de fick rätt förutsättningar för att göra det. Och om just det finns det ingen som skriver så bra som Ina May.

Läs mer om Ina May på Föda Lugnt:

Varsågod, här ett annat inlägg på samma tema:


vår och stress

Vår och stress

Jag vet inte om jag har varit så här glad åt våren något annat år. Nu är det verkligen som om livet sakta återvänder. Förutom allt annat som det här pandemiåret har bjudit på så är den låglatenta stressen det som har gnagt sig in djupast i mig. Först och främst, oron över att bli sjuk. Sen stressen över om barnen verkligen ska klara av sin distansundervisning. Stress över att de behöver få i sig något vettigt till lunch när de har skola hemifrån. Stress över att vissa tonåringar verkar tolka hemskolan som en evig sovmorgon.

Tvära kast. Dagis som plötsligt har behövt stänga ner helt i några dagar för att Covid har letat sig in i personalgruppen. Bryderier – är det verkligen vettigt att gå tillbaka till skolan när flera barn i klassen insjuknat? Vardagen har vänts upp och ner. I mitt arbete har jag mött många oroliga gravida. Det har varit planer som omkullkastas och tvära kast där också. Sorg och oro.

Men när solen började lysa på de första vårblommorna i rabatten, ja då kom det där lilla hoppet tillbaka till mig. Min farmor har nu fått sina båda vaccinsprutor. Mina svärföräldrar har fått en spruta. Mina föräldrar har fått tid för vaccin. Om någon månad är sommaren här och då hoppas jag så innerligt att spridningen avtar. Jag vill helst inte tänka på alla muterade virusvarianter och en eventuell fjärde våg till hösten. Jag vill tänka att det räcker nu.

Maj brukar vara en otroligt stressig månad i mitt liv. Men i år har jag downshiftat maj månad – jag försöker hålla isär tiderna som brukar trängas i almanackan och vill se vad som kan uppstå när jag gör så.

Missa inte veckans gästinlägg på Babyzblogg.se där jag skriver om Födandets dynamik.


barns hälsa kopplat till medicinska interventioner under förlossningen

Barns hälsa kopplat till medicinska interventioner under förlossningen

Foto: Lovisa Engblom

Medicinska ingrepp under förlossningar ökar. I Graviditetsregistrets årsrapport för 2019 går det att ta del av statistik om detta. Jag citerar ur rapporten:

”Vi ser dock en ökad medikalisering av förlossningsvården i form av fler induktioner, kejsarsnitt, ryggbedövningar och behandling med oxytocininfusion. Variationen i landet är stor men färre kvinnor än någonsin föder barn utan medicinska interventioner. Andelen barn med Apgar <7 vid 5 min hos nyfödda fullgångna barn har ökat från 1,0% år 2016 till 1,2% år 2019. I det perinatala temat i årets rapport visas en fördjupning av barnutfall. En stor händelse under 2019 var SWEPIS-studien som bidrog till att fler kliniker i landet ändrade riktlinjer och blev mer frikostiga med induktion i vecka 41+0 istället för 42+0 som tidigare var brukligt. Detta har speglat sig i andelen induktioner i riket.”

Det är inte bara i Sverige utvecklingen ser ut såhär. Andelen spontana vaginala födslar minskar världen över medan kejsarsnitt, igångsättningar och andra medicinska interventioner under förlossningar ökar. Just därför är det högst intressant att ta del av den studie där sambanden mellan medicinska interventioner under förlossningar och barns hälsa vid både 28 dagar och fem års ålder har studerats. Studien publicerade nyss i tidskriften Birth.

Förlossningar i Australien mellan 2000 och 2008

Forskarna har studerat data från förlossningar i Australien och kopplat ihop information om förlossningen med information om barnens hälsa. 491 590 kvinnor och deras barn var med i analysen. Av dem föddes 38 % spontant vaginalt. Forskarna kunde se att de barn som föddes utan medicinsk intervention hade färre hälsoproblem, både på kort och lång sikt, jämfört med de barn som föddes med hjälp av olika medicinska ingrepp. Under nyföddhetsperioden var det framförallt risken för gulsot som var högre. På lång sikt löpte de barn som fötts med hjälp av ett kejsarsnitt högre risk för till exempel infektioner, eksem och endokrina eller metabola sjukdomar.

Här kan du läsa mer om studien:

world-first-study-links-birth-interventions-and-long-term-childhood-illness

Professor Hanna Dahlén – en av forskarna bakom studien – uttrycker sig såhär:

”Professor Dahlen suggests that, by improving continuous support – or continuity of midwifery care – and introducing a more evidence-based approach to care in labour, the rates of physiological birth can improve for women and babies who don’t need medical interventions and health outcomes will improve for all as a consequence. “It is important that women and their partners have all the information about both short and long-term effects of intervention in order to make truly informed decisions about care,” she says.”


Lyssna på samtalet om Födandets Dynamik i Babyz Podcast!

I veckan släpptes ett nytt avsnitt av Babyz Podcast med mig och barnmorskan Carina där vi diskuterar min bok Föda barn med stöd och Födandets dynamik. Det blev ett fint samtal. Vi pratar om vår förlossningskultur och hur man med små medel faktiskt skulle kunna förändra saker till det bättre. Det är inte alltid en kostnadsfråga! Många gånger handlar det om vad vi anser är viktigt eller oviktigt i samband med födande. Vi kommer in på en diskussion om förlossningsrummet och hur man där skulle kunna förbättra miljön runt födande. Tänk om känslan var ett ombonat spa snarare än opersonligt sjukhusrum? Visst skulle det gå om viljan fanns.

Slutsats: Vi behöver bli bättre på att lyssna in enskilda kvinnors individuella behov i samband med barnafödande. Lyssna på avsnittet!


doulautbildning

Vad lär man sig på en doulautbildning?

Det här inlägget innehåller reklam för mina egna tjänster

Föda med stöd doulautbildning
Föda med stöd doulautbildning

Att ”doula” på en förlossning innebär att följa med som en icke medicinskt ansvarig stödperson. Ja, det är en otroligt torr definition av doulans roll – för den ringar inte in det häftiga och svåra jobb det faktiskt är att vara någons doula. För paradoxalt nog så leder detta icke-fokus på det medicinska ofta till lysande medicinska resultat. Det beror på att födandet inte i första hand är en medicinsk händelse.

Men i vår kultur har vi kommit att se på födandet som en strikt medicinsk händelse där det finns få möjligheter att påverka utgången av förlossningen annat än genom den medicin(tekniska) kontrollen. Denna syn på födandet har bland annat lett till en stor ökning av antalet medicinska ingrepp och en förskjutning bort från födandets andra dimensioner. Att vi har riktat strålkastaren åt ett annat håll betyder emellertid inte att de här andra dimensionerna inte existerar. Det betyder bara att vi i allt högre grad väljer att bortse från dem.

För födandet är en psykosocial, existensiell och kulturell händelse. Den kultur vi skapar runt födande påverkar både utgången av födslar samt kvinnors upplevelser av sina födslar. Just detta pratar vi inte så ofta om. Ord som vårdkultur och vårdmodell hamnar lätt i skymundan – och vi lever i villfarelsen om att alla som arbetar inom vården jobbar evidensbaserat till 100 %. Men det finns mycket annat som styr hur vi jobbar med födande. Våra känslor styr. Våra egna rädslor styr. Vår tilltro till medicinteknik styr. Vår bristande tilltro till kvinnors kroppar styr. Våra vanor styr. Våra ritualer styr oss. Vår vilja att alltid vara en del av gruppen styr.

Det kan kännas väldigt främmande att tänka så. För något av det svåraste att få syn på är just det egna agerandet. Att det inte uppstår i ett vakuum utan alltid i en kontext. Ibland behöver man därför flytta tyngdpunkten från ett ben till ett annat för att få syn på sig själv och sina vanor.

Okej men vad har allt detta med en doulautbildning att göra?

Jo, för en doulautbildning handlar om att ställa sig på det andra benet – att få syn på födandet från det här andra hållet, det som vår kultur har kommit att lägga väldigt lite fokus på. Det är en perspektivförskjutning, att erkänna de andra dimensionerna av födandet som viktiga påverkansfaktorer.

  • Det handlar om att lära sig om födandets dynamik: hur kropp och känslor samspelar under en förlossning. Att trygghet, precis som rädslor, smittar.
  • Det handlar om relation – att bygga relation och vara stöd på någon annans resa. Resan genom graviditet och förlossning. På den resan spelar allting roll för den som föder: relationen till den egna kroppen, relationen till sin partner och familj, relationen till vården. Tilltro, tillit eller bristande tillit är centrala begrepp. Hur skapar och bygger man tillit? Att lyssna och samtala är en nyckel för att komma framåt. Så stödets olika dimensioner: känslomässigt stöd, fysiskt stöd, stöd genom beröring och närhet, verbalt stöd.
  • Det handlar om att lära sig att jobba med empowerment som ett viktigt verktyg. Jag tycker att det engelska ordet är bättre men på svenska så översätts det till ”egenmakt” eller ”bemyndigande”. Att stärka kvinnor inför födandet. Saker som sägs spelar roll. Ord kan vara avgörande.
  • Tricks of the trade. Konkreta övningar för hur man kan stötta genom smärtlindrande tekniker, massage, förlossningsställningar, rörelse, sjalteknik.

Essensen är att det mellanmänskliga spelar roll. Kanske spelar det många gånger den allra största rollen? Därför är en doulautbildning något för alla som vill fördjupa sig inom detta.


Födelsedag på en långfredag

Idag är det 17 år sen som jag blev mamma för första gången. Vi har precis firat vår älskade förstfödda. Tårttallrikarna står kvar på bordet. Det känns bara bra – men känslan är märklig: jag och mitt barn växer ifrån varann samtidigt som vi sakta växer närmare varann fast från ett annat håll. Bilden av barnet blir suddigare och suddigare medan bilden av en annan person träder fram med allt skarpare kanter. För mig har det varit en prövning att bli tonårsmamma. Från att känna att jag äntligen ”fattat grejen” som förälder till att känna mig helt lost igen. För att bli tonårsförälder är att bli sårbar på ett helt nytt sätt.

Många barn i olika åldrar kräver en hel del. Men det finns en sån särskild dynamik i storfamiljen som jag önskar att fler fick uppleva. Det är – när det är som bäst – en härligt svängig tur på ett maffigt hav med magnifik utsikt åt alla håll. För mina barn är det så självklart att vara omringad av sina syskon. Och det är fint att se. För vi kunde ju ha valt ett helt annat liv.

I mitt andra liv så vore det lite mer ordnat och städat. Där finns mindre disk och färre sopor att behöva bry sig om. Det blir inte heller lika mycket högar och alla leksaker försvinner inte in under soffan.

För det är priset man får betala för en stor familj. Att ibland – ofta – kör allt ihop sig. Men sen, utan att man riktigt förstår hur det gick till, så klarnar sikten igen.

Grattis Miriam! Och grattis till alla föräldrar som får se sina barn och barnbarn bli stora.

Fiskelycka på Åland med morfar sommaren 2016


förlossningsbrev

Skriv ett förlossningsbrev – för att du är viktig!

Photo by jules.a on unsplash

Jag ställde följande JA och NEJ – frågor till mina följare på instagram.

  • Skrev du ett förlossningsbrev? 72 % svarade JA och 28 % NEJ
  • Hjälpte den processen dig på något sätt? 72 % svarade JA och 28 % NEJ
  • Tog personalen hänsyn till ditt förlossningsbrev? 64% svarade JA och 36 % NEJ

Även om detta inte är en vetenskaplig undersökning så tycker jag att de här svaren visar på någonting. Att här finns det något att jobba med! Det positiva är att så många ansåg att processen hjälpte på något sätt. Och en majoritet svarade att personalen tog hänsyn till förlossningsbrevet vilket också får ses som positivt. Men här finns det en förbättringspotential. Jag fick flera meddelanden från följare som var besvikna över att deras förlossningsbrev och önskemål inte tagits på allvar av förlossningspersonalen, att önskemålen viftats bort som något oviktigt. Sånt gör mig ledsen. Jag tänker att alla vi som jobbar med födande måste ta den enskilda kvinnans ord och önskemål på allra största allvar. Ibland kanske det också innebär att vi behöver jobba lite med oss själva.

Du kan påverka mer än du tror

En del verkar tro att det är något förmätet med att skriva ett förlossningsbrev, att våga ta plats med sina önskemål och våga sikta högt. Men jag vill utmana den tanken. Det är inte alls en dum idé att göra anspråk på sin förlossning. Men att göra anspråk ska inte missförstås som att det går att rita en detaljerad karta över sin egen förlossning. Det går aldrig att veta precis hur en förlossning kommer att bli! Men det betyder ju inte att det inte alls går att påverka vad som kommer att hända under förlossningen.

Du kan påverka mycket mer än du tror. Men för att på riktigt kunna påverka behövs ofta en kunskap om de egna behoven. Först efter att du har visualiserat din drömförlossning så kan du börja fundera över hur du ska komma dit. Om det överhuvudtaget är möjligt. Så missa inte den andra biten – att fundera över ”huret”. Om din drömförlossning är en vattenfödsel med favoritmusik i bakgrunden, med en barnmorska som du redan känner och din bästa vän som stöd, ja då är det där du ska börja. Vad kan krävas för att du ska kunna komma dit? Är det möjligt? Erbjuder sjukhuset du ska föda på vattenfödslar? Finns det möjlighet att lära känna barnmorskan? Oftast inte. Det kan krävas viss ansträngning för att en drömförlossning ska gå i uppfyllelse. Men jag har själv varit med på flera sådana förlossningar och de har lärt mig hur viktiga drömmar kan vara. Allt arbete som läggs ner på att få till en så bra förlossningsupplevelse som möjligt har du igen. Jag skulle säga att det alltid är värt besväret.

Anna skrev ett förlossningsbrev som hon aldrig lämnade över, något hon senare kom att ångra:

”För att där och då kände jag mig så trygg i mig själv med tillit till kroppen och trodde inte det skulle påverka så mycket. Känslan då var att det var irrelevant. Kändes lite dumt också att överlämna. Men känslan stämde klart inte med verkligheten eftersom personalen påverkar förlossningen en hel del. Det var inte ett beslut med min rationella hjärna utan mer känslan jag hade under förlossningen pga processen, hormoner och sådant. Men jag ångrade det i efterhand och önskade jag hade bett min partner överlämna det.”

Milli Hill beskriver det bra i sin The Positive Birth Book, jag citerar:

Why not having a plan is not a good plan

”This defeatist approach is disempowering. It encourages people who might normally read, research, think hard and make lists of their lists to instead lie back and let and let the whole birth thing just wash over them. But while ”going with the flow” might feel like a plan in itself, it isn’t – it’s just being passive and handing over the reins to somebody else. Of course, in an ideal world, you could argue, we wouldn’t need a birth plan. In an ideal world, we’d all have a relationship with our midwife and she’d spend time getting to know us in our pregnancy and coming to a unique understanding of the kind of birth we want. And in an ideal world, you could also argue, women wouldn’t need to write in their birth plan that they want things like optimal clamping and skin- to skin, because they get it as standard. But – sorry folks – this is not an ideal world.”

Det är stärkande att skriva ett förlossningsbrev

Eftersom de flesta i vårt samhälle inte alls ges möjlighet att lära känna sin barnmorska i förväg och kanske kommer in på sjukhus mitt under ett brinnande värkarbete – då när det knappt går att få fram ett ”hej”, så kan förlossningsbrevet täcka iallafall en liten bit av det kommunikationsglapp som uppstår. För även om personalen är van vid födslar och generella experter på födande så är det inte experter på just dig, dina behov och DITT födande. Glöm inte det.

Den medicinska biten finns ofta med i journalen i den sammanfattning som barnmorskan på mödravården gör. En del av dina önskemål kan få plats där. Men missa inte chansen att helt fritt från yttre påverkan skriva ner ditt eget brev! Tänk dock på att försöka hålla det så koncist som möjligt. Långa essäer finns det inte tid för personalen att läsa i dagens förlossningsvård. Och din partner eller en annan stödperson kan få i uppgift att överlämna förlossningsbrevet så att du slipper. Tryck upp några ex så att du har ett till alla. Och om du har en lamineringsmaskin hemma – varför inte laminera förlossningsbrevet? Det skulle jag göra.